i andra kammaren.
Herr Bokström: Herr talman! Äfven om gör mig saker till upprepande af hvad jag delvis förut uttalat vid remissen af k. m:t proposition i denna fråga, anhåller jag få fram bära min tacksamhet till k. m:ts regering för den faderliga omtanke, hvarmed k. mt genom denna proposition vårdat sig om den minste och svagaste medlemmen i statsfamiljen. Men jag ber ock att få tacka stats-utskottet för det omisskänneliga drag af syskonkärlek,, som jag i dess utlåtande vill spåra. Man kan ju af syskonkärleken icke fordra så mycket som af faderskärleken, men det skall dock icke hindra aig att erkänna och värdera äfven den förra.
Innan jag likväl öfvergår till bemötande af de delar af utskottets betänkande, mot hvilka jag har några erinringar att göra, anhåller jag få vända mig mot några under diskussionen i dag fälda yttranden.
Den förste ärade stats-utskottsledamoten, som hade ordet, påvisade, att Gotland genom försäljning af under orkanen nedblåst skog till ett värde \’af-en million kronor kunde få ersättning för sin förlust. För såvidt dermed åsyftas Visby stads förlust genom den å hamnen uppkomna skadan, så torde böra observeras, att den nedblåsta skogen icke är Visby stads, hvars hela jordegendom i utarrenderade stadsjordar bestiger sig till ett taxeringsvärde af 55,000 kronor, utan enskild egendom, som väl får respekteras. Samme talare anförde ock, att vi hade ända till 37,000 kronor bränvinsmedel, hvaraf det af utskottet nedprutade beloppet kunde tagas. Jag vill deri gifva den ärade talaren så till vida rätt, att Visby stads inkomst året 1876—1877 utgjorde af försäljningsmedel och spritbolags-vinst 36,517 kronor 24 öre, men sedan staden funnit sig föranlåten borttaga den s. k. söndagssupningen, så har denna inkomst betydligt nedgått, och utgjorde den för 1880—1881 20,905 kronor 11 öre.
Den andre stats-utskottsledamoten som yttrade sig anförde, att Visby stad icke fullgjort sina åliggande att ansvara för vågbrytarens underhåll. Så är dock ingalunda förhållandet, ty i kontraktet af år 1841 förbaud sig staden att i årligt underhåll utgöra 1,500 riksdaler banko, och det har staden utgjort många gånger om. Eoligt senare kontrakt finnes intet stadgande om underhåll, men väl derom att staden utan att fordra vidare tillskott skolat utföra vissa planlagda arbeten, och då dessa arbeten blifvit afsynade och godkända utan att vidare tillskott fordrats, så lärer ingen med fog kunna förevita staden att hafva brustit i fallgörandet af åtagna äldre förpliktelser.
Jämförelsen med Ystads anslag är så tillvida haltande, att Ystad fick anslag till botande af skador i sin egentliga hamn. Visby har aldrig begärt hjelp till sin inre hamn, som den betalt sjelf.
Hvad särskildt Malmö angår, så har denna stad kunnat på sin hamn nedlägga 9 millioner, enär hamnafgifterna medgifvit detta utan att kommunen såsom sådau behöft dertill bidraga med ett enda öre. Så är beklagligen icke förhållandet med Visby.
Och nu torde jag få öfvergå till utskottets betänkande.
Ser man dennna sak uteslutande från de synpunkter utskottet valt och med hänsyn dertill att detta bygnadsföretag tillförene satt riksdagens tålamod på prof, så kan jag icke klandra det slut, hvartill utskottet kommit. Men det finnes för denna frågas bedömande också några andra synpunkter, som efter mitt förmenande äro riktigare. Det är min plikt såsom ortens målsman att framhålla dem vid detta tillfälle, och jag anhåller att för detta ändamål få taga kammarens uppmärksamhet i anspråk.
Det vill nämligen synas mig som om utskottet fäst något för litet afseende dels vid de ansträvgningar Visby stad redan unoderkastat sig för denna hamnanläggning, som dock är något för mer än en gemensam hushållsangelägenhet för den landremsa, som närmast gränsar till densamma, och dels vid de ansträngningar som för samma ändamål vänta samhället äfven i det fall att någon afprutning icke skulle ega rum.
Beträffande de redan gjorda ansträngningarna må det tillåtas mig erinra, att staden, i tillit till fackmännens beräkningar, urtsprungligen förband sig att förutom 1,500 riksdaler banko i årligt underhåll bidraga med 1/3 af den beräknade anläggningskostnaden; resten skulle staten tillsläppa. När sedan beräkningen visade sig felaktig, hvilket staden icke rådde för, ombyttes rolerna så till vida, att staden fick tillsläppa 2/3 och staten 1/3; och staden har sålunda i en vida större proportion än ursprungligen afsedt var med staten delat kostnaden för denna hamnanläggning, i hvilken riksdagen, såsom orden lyda, ansett staten ega ett omedolbart intresse.
Då staden i denna hbamnanläggning i sin helhet nedlagt mer än en million, så svarar detta mot mer än 1/5 af alla enskildes i kommunen fastighetsvärde. Genom sitt beslut att till hamnens iordningsställande, för att statsverket dermed icke vidare måtte besväras, upplåna 250,000 kronor och genom anvisande till Gotlands jernväg af530,000 kr., och hvarigenom samhället förbundit sig till en under 40 år utgående annuitet at 50,000 kronor, har samhället sökt att fullborda och betrygga sin hamn och tillföra densamma bättre inkomster.
Den olycka, som, korsande dessa beräkningar, nu inträffat, har kommit minst 15 år för tidigt etter den kraftyttring samhället underkastat sig, och samhällets krafter att åtaga sig nya bördor för detta ändamål äro derför väl mycket reducerade.Beträffande de ansträngningar som återstå för samhället, äfven om ingen atprutning eger rum, så ber jag tå erinra, avt åtskilliga pressanta hamnarbeten, till hvilka icke något statsunderstöd blifvit begärdt, måste af staden verkställas. Jag vill bland dem här endast omnämna de dyrbara undervattensarbeten, som måste 1882 verkställas i följd deraf att, som orden i löjtnant Husbergs rapport lyda, »en betydlig massa mindre sten från yttre glaciseu blifvit kastade in på plattformen och derifrån 10 i hamnen» — denna hamn som vid 1882 års slut enligt kontrakt med staten skall vara 13 fot djup.
Jag har icke häller rätt att tiga ihjäl den omständigheten att det icke är lika lätt att bygga ute i öppna hafvet som på landbacken.
Fackmän, som icke gjort invändning mot ändamålsenligheten af de åtgärder Väg- och vattenbygnadsstyrelsen föreslagit, hatva icke återhållit sina betänkligheter angående beräknade kostnadens tillräcklighet. Jag vågar derom icke döma, men om det kostnadsförslag, som ligger till grund för den kungl. propositionen arså beskaffadtsom många dess töregångare, at hvilka Visby stad haft en allt för dyrbar erfarenhet, eller rättare måhända, om väder och vind bli ogynsamma under arbetstiden, så är det ingalunda otänkbart, att staden utöfver den beräknade kostnadssumman får anskaffa både det belopp utskottet ansett sig kunna pruta af och mera till.
Jag har redan vid remissen erinrat att samsamanräknade summan af de äldre kostna förslagen går till 752,578 kronor 50 öre, med den verkliga kostnaden till 1,116,955 kronor 83 öre, och dock äro 2:ne beräknade hamnarmar alls icke utlagda.
Det är med hänsyn till hamnens stora inkomster, som utskottet ansett sig kunna göra denna afprutning. Må dock äfven tagas hänsyn till de stora utgifterna. Den kostar något, en sådan aniäggning, både i underhåll och för athjelpande at smärre haverier och i räntor.
Då inkomsterna under de sista 8 åren Voro si medeltal 28,070 kronor, var medium af ut-gifterna 56,080. Alldeles oberäknadt skadorna å yttre hamnen, äro hamnens inkomster tyvärr otillräckliga tör bestridande af dess öfriga oafvisliga utgifter. Denna brist, i följd deraf att den verkliga kostnaden kan komma att öfverstiga den beräknade, torde sålunda, då lånevägen redan är till ytterlighet anlitad, böra läggas & debetsedeln. De ytterligare ansträngningar, som sålunda i följd af olyckan vänta samhället, kunna lätt uppgå till2 å 3 gånger bevillningen; men om 26,800 kronor, såsom utskottet föreslagit, afprutas å k. m:ts proposition, så kan stegringen lätt uppgå till nära 5 gånger bevillningen, hvilket är väl mycket, då uttaxeringen redan förut är uppe vid mellan 6 till 7 kronor.
Nu säger man att åtskilliga kommuner ha högre uttagering — ja väl, men då är det för någon deras gemensamma hushållsangelägenhet. Så är näppeligen fallet här. Visby yttre hamn är en synnerligen vigtig hushållsangelägenhet för i dessa farvatten nödstälde seglare, som hafva allt att förlora och af hvilka endast ett fåtal hafva hemortsrätt i Visby kommun. Ofvannämda betydliga stegring & debetsedeln skulle sålunda komma att träffa jämväl en mängd småfolk i Visby för en angelägenhet, som visserligen icke ensamt utan till och med i en ganska ringa mån är deras, utan en angelägenhet, som intresserar en vida större krets inom och utom Gotland än deras kommun. Yttersta orsaken till de kostnader, som nu måste å hamubygnaden nedläggas, kan ock, såsom statsutskottetår 1870 uttryckte sig, vara att söka deruti, att statens ingeniörer »vid tiden för hamnanläggningen saknat tillräcklig erfarenhet vid fråga om hamnbygnader i öppaa hafvet» — och jag kan icke finna att dessa kostnader rättvisligen böra drabba det förut hårdt beskattade småfolket i Visby. Jag är detta småfolks representant och jag vågar derför hemställa, om icke kammaren kan fiuna skäligt något begränsa deras bördor genom att bifalla k. m:ts proposition, Låt en ytterligare tillökning i dessa bördor komma i en rent kommunal angelägenhet, hvilket detta icke är, eller låt en tillökning komma, i följd af en allmän skattereglering, om det visar sig att andra ha för stora-och vi för lätta bördor. Veta vi att en sådan reglering är rättvis, så skall bördan just derigenom kännas mindre tung än den i detta fall måste blifva.
Mine herrar! Då statsverket till Visby hamn förut anvisat icke mindre än . . 434,437: 50 och k. m:t nu ytterligare äskat 86,800: — så skulle detta göra tillhopa kronor 521,237: 50, och det är en ganska betydande summa.
Under de sista 25 åren har staten för att bereda lättnad i de särskilda orternas kommunikationsförhållanäen åtagit sig betydande bördor, hvartill jämväl Gotland isin mån fått och årligen får bidraga. Detta har befunnits vara af så stor vigt och betydelse för det hela, att ensamt till stambanor anvisats 240 millioner, och då Gotlands folkmängd är 1/80 af hela rikets, så borde deraf hafva på Gotland, om dess geografiska beskaffenhet icke lagt hinder i vägen, belöpt sig ungefär 3 millioner. Deraf skulle man kunna sluta, att något mer an en half million till en hamnanläggning å den sida af Gotland, som ligger moderlandet närmast och som är ett vilkor för att Gotland icke skall komma allt för långt efter de öfriga syskonen i statsfamiljen och för dess trygghet och oberoende, icke må kunna för det stora hela anses vara allt för mycket, synnerligen som denna hamnanläggning för det stora hela, dess trygghet och oberoende är och kan bli af synnerlig vigt.
Mycket vore än att tillägga, om jag icke redan dragit allt för stor vexel på kammarens tålamod.
Jag måste derför nu inskränka mig till en vördsam anhållan till statsutskottet, att det ej må anse hvad jag nu tagit mig friheten anföra såsom ep förnekelse af den tacksamhet jag förut åt det samma hemburit. Jag ber ock att kammaren ej måtte anse det som en allt för fordringsfull egennytta, då jag, ledd af min fullständiga kännedom om behofvet af hela det äskade anslaget, ett behof, som liksom dess tillgodoseende genom statsverket, fått sin fullständigaste motivering och tillförlitligaste vitsord i k. m:t proposition, hos kammaren vördsamt anhåller, att äfven andra kammaren ville bebjerta detta behof.
Då jag till äfventyrs kan anses vara allt för mycket part i denna sak, så skall jag icke framställa något yrkande.
Herr Olof Jonsson: Ingen i denna kammare lärer väl vilja bestrida att den skada, som träffat vågbrytaren i Visby hamn, är en olyckshändelse som staden icke förorsakat, och det kan derför icke häller falla mig in att bestrida riktigheten af de skäl till bifall för sin motion den föregående talaren antört. Detär också troligt att Visby stad får svårt att ensamt utgöra de kostnader, som kunna blifva en följd deraf att utskottet icke tillstyrkt till hela den af k. m:ts föreslagna samman, men det oaktadt kommer jag till ett annat resultat än den värde represertanten för Visby. Jag kan nämligen på inga vilkor gå utöfver hvad utskottet här föreslagit.
Jag skall bedja att få anställa en jämförelse emellan den olycka, som drabbat vågbrytaren i Visby med andra liknande fall; Under ett år har uttaxeringen för Visby stads utgifter, enligt hvad utskottet uppgifvit, uppgått till 80,300 kronor. Jug tillhör ett samhälle, der kommunalutskylderna uppgått till Tika stort belopp på bevillningskroua som i Visby, ehuru sammanlagda kommunalutskyldsbeloppet inom hela kommunen icke stiger till mera än 1/11 del utaf Visby stads. År 1870 hade vi nöjet bygga en bro öfver Ljusne elf till ett kostnadsbelopp af öfver 20,000 kronor. Denna bro har sedermera lemnat omkring 500 kronor för år itrafikinkomster, hvilket belopp knapt mer än betäckt underhållet. Bron, som var bygd på ett särdeles omsorgsfullt sätt och blifvit afsynad och godkänd af en person tillhörande väg- och vatteubygnadskåren, förstördes dock år 1879 af det då inträffade höga vattenflödet och vi fingo bygga om den för en kostnad af nära 18,000 kronor. Vi fingo då visserligen ett statsanslag på 5,000 kronor, men jag vill dock fråga, om det är någon proportion mellan det anslag vi då erhöllo och det som här är ifrågasatt. Jag ber herrarne ihågkomma, att anslaget till vågbrytaren i Visby är prvportionsvis mycket högre än detta lilla anslag till bron ötver Ljusne elf. Man bör här icke tänka på något syskon- eller barnatörhållan de, utan man bör jämföra med andra dylika fall, Det är derför jag på inga vilkor kan tilstyrka högre anslag än stats-utskottet föreslagit. Jag skulle hällre vilja sänka det, men vill dock icke göra något yrkande i sådant syfve.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 20 Juni 1882
N:r 49