har, såsom ett telegram i lördagsnumret i korthet antydde, k. m:t hos årets riksdag begärt ett anslag af 20 tusen kronor, deraf 10 tusen skulle utgå under år 1885.
Angående denna angelägenhet har antiqvitetsakademien anfört bland annat, hurusom i den omständigheten, att Visby ruiner utgjorde minnen af en förgången storhetstid, hvars art man hade svårt att uppskatta utan dessa ruiner, låge ett tvingande skäl för deras bevarande åt samtid och efterverld, så mycket mer som. dessa minnesmärken vittnade icke blott om Visby stads forna storhet utan jämväl derom, hvad medeltiden i allmänhet mäktade åvägabringa. Men dertill komme äfven en annan omständighet af största vigt: dessa ruiner hade betydelse icke endast såsom illustration till historien, utan tillika ur konstens synpunkt, den svenska konstens ej mindre än medeltidskonstens i allmänhet. Af denna anledning hade de ock under senaste åren alltmera blifvit föremål för uppmärksamhet af utländske forskare. Af de många kyrkorna, som funnits i Visby, vore allenast en använd för gudstjenst och på grund deraf underhållen. De öfriga vore ruiner. När de efter reformationens införande ej längre behöfdes för gudstjenst, fingo de småningom förfalla; och af de förödelser, som öfvergått staden, hade äfven ödekyrkorna fått vidkännas sin rikliga andel, hvarigenom förfallet påskyndats, Men förstörelsens krafter verkade fortfarande, i det remnor uppstode, till en början skenbart ofarliga, men som, småningom vidgade, medförde ras. Sprickorna i murarna, isynuerhet de, som uppstått i deras öfre blottade delar, sedan taken försvunnit, medförde likaledes ständig fara: vatten trängde sig småningom in mellan stenarna, och när detta frös, sprängdes murarna sönder. Derest icke kraftiga mått och steg toges mot denna ständigt fortgående förödelse, hvars verkningar med åren stegrades, skulle af ruinerna slutligen icke annat återstå än oformliga murklumpar. Men vår tid, med dess mångsidiga forskningsbegär och dess uppmärksamhet för forntidens minnen, kunde icke med likgiltighet åse deras försvinnande.
Jämlikt k. brefvet 28 Maj 1880 förordnade k. m:t, att akademien egde för framtiden ombesörja, att Visby ruiner blefve på lämpligt sätt vårdade och underhållna, för hvilket ändamål ett af riksdagen beviljadt årligt anslag af 450 kronor stäldes till akademiens förfogande, hvarjämte akademien erhöll en samma af 977 kronor 73 öre, utgörande besparingen efter den så kallade ruinkassan, hvilken b2stod af vissa årligen inflytande afgifter från lägenheter, tillhörande Visby hospital. Denna behållning vore dock egentligen afsedd för inköp af till ruinerna stötande tomter med deras bygnader. För sjelfva ruinernas vård hade akademien för närvarande icke andra medel än förut nämda årliga anslagsbelopp af 450 kronor. Det vore likväl uppenbart, att detta anslag icke kunde förslå till annat än smärre åtgärder, såsom fyllande af remnor, igenmurande af mindre öppningar, understöttande af fallfärdiga ruindelar och dylikt, Sedan riksantiqvarien hos akademien gjort anmälan derom, att han vid sina årliga besigtningar af ruinerna funnit deras skick allt mera betänkligt, hade akademien ansett, att en i bygnadsfacket kunnig person borde\’ granska de vigtigaste kyrkoruinerna för att afgifva förslag rörande de åtgärder, som för ruinernas skyddande vore behöfliga, äfvensom beträffande kostnaderna för dessa åtgärders utförande.
Genom enskild persons frikostighet hade ock akademien blifvit satt i tillfälle att låta arkitekten E. V. Langlet besigtiga ruinerna och upprätta särskilda förslag i omförmälda syften, hvilka förslag afsåge de sex vigtigaste kyrkoruinerna — de enda, för hvilka några mera omfattande och med drygare omkostnader förenade åtgärder kunde under närvarande förhållanden ifrågasättas — och upptoge följande för ändamålet beräknade kostnadsbelopp, nämligen:
Riksantiqvarien har vitsordat lämpligheten af de åtgärder, som af Langlet föreslagits, och öfverintendentsämbetet, som erhållit befallning att häröfver afgifva utlåtande, har i skrifvelse 29 nästlidna December till bifall förordat akademiens framställning i ämnet.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 23 Januari 1884
N:r 7.