För kort tid sedan anbragtes å den Gotländska jernbanans lokomotiv, utom de förut befintliga signallanternorna, enstörrelampa, som, fästad å maskinens skorsten, sprider från sig ett klart ljus, upplysande banan flere hundra fot framför tåget. Att en sådan åtgärd skulle hafva en sådan följd, som sedermera visat sig, hade man ej anat. Under den tid djupare mörker inträffar varseblifver man ofta harar, dessa skogarnes snabbfotade djur, springande långa stycken framför lokomotivet, dervid än stannande på banvallen och än hoppande utför densamma, men nästan alltid återvändande för att åter beträda banan, der förnyande sitt skyndsamma löpande framför tåget. Slutligen trötta af det jämna spriogandet eller af annan outredd orsak, upphinnas de af lokomotivet och »trycka», som det på jägarspråk kallas, på banan, dervid de, som oförsigtigt lägga hufvudet eller någon del af kroppen för nära intill skenorna, ögonblickligen dödas; hvaremot flertalet af en slump lyckas rädda sina lif för att snart åter: nägon afton derefter förnya det som det tyckes för dem så kära nöjet att sällskapa med den frustande ånghästen och hans dånade följe.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 17 Januari 1885
N:r 5.