inför riksdagen.
Utan debatt antogs, som bekant, i första kammaren regeringens förslag om ökning efter haod af denna trupp från 75 till 100 man. Andra kammarens beslut, som utföll i samma riktning med 125 röster mot 31, föregicks af följande öfverläggning:
Herr Bokström: I den nu föredragna punkten tillstyrkes k. m:ts förslag, att Gotlands nationalbovärings artillerikårs stamtrupp må efter hand ökas från 75 till 100 man; och af det statsverkspropositionen vidfogadestatsrådsprotokollet rörande detta ärende framgår, att denna tillökning kan äga rum utan att föranleda till ökade kostnader för statsverket. Riksdagen har sålunda här ett anbud på att få landets försvarskrafter ökade, utan någon tillökning i den nuvarande kostnaden, och det ser sålunda ut som om det här vid lag icke vore annat att göra än tacka och taga emot. Jag har döck varit något tveksam i saken, men sedan jag i dessa dagar fått emottaga vissa statistiska data rörande denna stamtrupp, kan någon vidare tveksamhet hos mig icke längre finnas, utan måste jag för min del i denna punkt yrka afslag.
Haruvida den ifrågavarande å Gotland förlagda värfvade stamtruppen skall vara 75 eller 100 map, kan ju vara en ganska underordnad fråga. Men om denna trupp, vare sig den består af 75 eller 100 man, under nuvarande förhållanden icke kan fylla det ändamål, som med densamma afses, är det dock bättre att man låter den stanna vid en numerär af 75 än 100 man, äfvensom att en besparing, som kan göras, också göres, till dess en väsentligen bättre valuta kan erhållas för den nya stadigvarande utgift, som riksdagen genom ett bifall till denna punkt skulle åtaga sig.
Denna stamtrupp kom till Gotland år 1810, och allt sedan dess har det ålegat staden Visby att herbergera den, d. v. s.-att enligt inqvarteringsförordningens föreskrifter hålla den med inqvartering och servis. Hvad det betyder för ett litet samhälle att inom sitt område hålla en garnisonerad värfvad trupp inqvarterad, hvilket är något helt annat än då en trupp är förlagd i en ändamålsenlig kasern, snkslles jag nu att få klargöra för kammaren genom de statistiska siffror, som jag förut omnämt. Detta anser jag så mycket nödvändigare, som ett dylikt inqvarteringssystem, som fått i Visby anlitas, dess bättre numera är nästan enastående i hela riket, emedan på de ställen, der stadigvarande garnisoner äro förlagda, statsmakterna, på få undantag när, hafva kommit garnisonsstäderna till hjelp genom att bygga kaserner, på det att truppen må finna omvårdnad och trefnad i sin bostad, hvilket är ett oeftergifligt vilkor för att truppen skall kunna uppfylla sitt ändamål, och för att garnisonsstaden icke skall blifva genom truppens förläggning dit oskäligt betungad.
Jag öfvergår nu till de statistiska siffrorna. Under åren 1877—1885 utgjorde understödstagarne vid fattigvården i Visby i medeltal 401 om året, deraf 55 afskedade artillerister eller medlemmar af deras familjer, d. v. 8. 14 procent af hela antalet nnderstödstagare. Vid rådhusrätten i Visby med en jurisdiktion om 6,500 p>rsoner uppgick, envligt dess saköreslängder under åren 1881—1885, antalet för gröfre och ringare brott och förseelser sakfälda personer till 1,010, och af dessa hafva 16 varit artillerister och f. d. artillerister, eller 16 procent. Och då är att komma ihåg, att stamtruppen i Visby utgör 75 man, Under åren 1869—1885 hafva 1,626 manlige fångar varit intagna å länsfängelset i Visby, och af dessa hafva 177 varit artillerister eller f. d. artillerister, d. v. s. nära 11 procent, och då är att märka, att hela det invånarantal, som levererat dessa 1,626 fångar, uppgår till 55,000 personer, under det stamtruppen endast utgör 75 man, Slutligen ännu en uppgift. Uader åren 1870—1883 vårdades å kurhuseti Visby 242 manspersoner, hvaraf 101, eller 46 procent, voro i tjenst varande artillerister. Alltså: en stamtrupp å 75 man bidrager till detta patientantal med 46 procent, en befolkning & 55,000 personer med 54 procent.
Det må ick2 förundra om de förhållanden, som i dessa siffror afspegla sig, i min hemort väckt bekymmer, som än starkare framträdt, då nu k. m:t föreslagit, att denna stamtrupp skall ytterligare. utvecklas, utan att någontiog på samma gång göres för att trappan och samhället må kunna förskonas från inqvarteringssystemets förderfbringaude verkningar. Detta bekymmer för samhället kan måhända äfven gifva riksdagen något att tänka på, då det nu ifrågasättes en ny stadigvarande utgift för en utveckling med 383 procent af en så beskaffad stamtrupp, som hittills kostat statsverket 30 till 40,000 kronor om året, och då det icke fianes någon rimlig anledning till det antagandet, att den föreslagna tillökningen i truppen skall kunna förändra dess beskaffenhet. Till äfventyrs kan ock det lilla stadssamhälle, som sedan år 1810 fått hålla inqvartering åt denna trupp och som lidit af det elände, som varit dess trogae följeslagare allt sedan, hafva något berättigadt anepråk på att lika väl som större och rikare stadssamhällen varda befriadt från eu så orättvis börda i stället för att få den tillökad. De siffror, som jag tillåtit mig anföra, och som jag kan med utdrag ur officiella handlingar bestyrka, ionebära för mig tillräckligt motiv för det afslagsyrkande jag måste göra vid denna ag Men jag ber att dertill få foga ännu ett skäl.
Truppen i fråga heter »Gotlands nationalbevärings artillerikårs stamtrupp». Denna benämnivg är dock mycket oegentlig, ty man ser icke; att denna stamtrupp opererar tillsammans med den beväring, för hvilken den skall vara stam, d. v. s. ett stöd och en föresyn. De äro så godt som främmande för hvarandra, och beväringsartilleriet är visserligen icke benägat .ör en närmare bekantskap. Medgifvas måste, att äfven bland denna stamtrupps gemenskap, och trots de oförmånliga förbållanden, under hvilka den existerar, det likväl fovnits och säkerligen äfven nu finnas aktuingsvärds och bra karlar. Jag har känt flere: sådana, hvilka med heder burit sin svärdsmedalj, äfvessom audra, hvilka såsom erkännande af deras långvariga och trogna tjenstgöring vid afskedstagandet fått gratial från Vadstena krigsmaushus. Men detta hindrar dock icke, att procenten af dem, hvilka man icke kunnat räkna in bland denna aktningsvärda kategori, är så förfärande hög, att beväringen icke vill tjena i samma led som dessa illa anskrifne stamtruppskarlar, Denna beväringens önskan har åtminstone hittills af militärbefälet blifvit i allmänhet beaktad, och jag åtminstone har aldrig sett en stamtruppskarl instucken i beväringsartilleriets led vid andra tillfällen, än då beväringsartilleriet under några dagar af årets öfningar begagnat hästar, vid hvilka tillfällen dessa Sante pp karlar fått vara med i egenskap af så kallade stångkuskar, såsom jag tror rätta benämningen är.
Jag ber äfven få nämna, att det är ett alldeles egendomligt förhållande med det gotländska beväringsartilleriet. Denna trupp har alltid varit den gotländska beväringens elitkår till hvilken uttagits de ynglingar, hvilka å intelligensens och kroppens vägnar varit mest utvecklade. De sålunda utmärkte ynglingarne hafva ansett detta såsom en hader och hafva i allmänhet med lif och lust skyndat sig till artilleriets öfningar. Många af dem hafva med heder genomgått det artilleriläroverk, som fianes anordnadt i Visby, och under de senare åren hafva flere genom krigsstyrelsens bemedling fått genomgå rekrytskola vid Svea artilleriregemente. Sålunda hafva beväringsbatterierna under öfning af uteslutande värnpliktigt underbefäl lyckats tillvinna sig synnerligen högt vitsord såväl för den anda, som finnes vid underbefäl och trupp, som för ina öfningar, och jag har bört fackmän derom uttala ganska superlativa. omdömen, hvilket ju kan öfversättas med att dessa batterier med deras nuvarande organisation lemnat ett relativt synnerligen godt resultat af sina öfningar. Om deremot förhållandet nu skulle blifva sådant, att beväringsartilleristen skall subordinera under andre konstaplar från den hittills föga väl anskrifoa stamtruppen i Visby, kan man med skäl frukta, att det med en sådan systemförändring åsyftade ändamålet icke skall vinnas, och att den goda anda, som nu är rådande vid beväriogsartilleriet, snart skall gifva vika för en sämre, så att det icke vidare skall anses såsom en heder att tillhöra denna vigtiga del af beväringen: Det omdöme jag tillåtit mig uttala om den i Visby förlagda värfvade stamtruppen må anses mycket strängt, men jag ber få erinra, att det icke är jag utan det statistiska materiel jag framlagt, som med siffrors vanliga obevekliga stränghet dömt i saken, Jag ber dock få tillägga, att såväl jag sjelf för egen del som de, hvilka bättre än jag förstå detta, äro lifligt öfvertygade derom, att äfven detta stambatteri kan blifva så godt\’som trots något; men man kan dock icke vänta detta, så länge det icke har en ordentlig kasern till sitt förfogande. Man kau nämligen icke begära, att den värfvade karlen skall trifvas i en bostad, som, om\’ den än uppfyller de anspråk inqvarteringsordningen uppställer, likvälsaknar de: enklaste och nödvändigaste förutsättnivgarne för att karlen skall kunna trifvas hemma. Det är sålunda helt naturligt; att han söker sig förströalser utom hus, för hvilka han så ofta faller offer, och hvarpå vi hafva så bedröfliga och talande exempel generation efter generation, Sättet för denna trupps inqvartering är också alldeles för dyrbar äfven för staten, Forskar man efter i detaljeroa, skall man få alldeles häpnadsväckande siffror på hvad utbildandet af hvarje karl, som icke dukar under för inqvarteringssystemet, kostar statsverket, Hvad Visby stad angår, vill jag dock särskildt betona, att jag icke fäster mig så mycket vid de direkta kostnaderna för inMostarda som vid de indirekta och den lemöralisation och det elände i många former, gom från år 1810 varit och framgent måste blifva en följd af nämda system. Det ärock för dyrbart, detta system, för sjelfva truppen, emedan manfallet genom detsamma varit och måste blifva allt för stort.
På dessa grunder ber jag att få yrka af slag å utskottets förslag i denna punkt.
Statsrådet Ryding: Den siste talaren erkände sjelf, att det var stränga ord han begagnade, då han skildrade tillståndet hos Gotlands pationalbevärings artillerikår. Jag skall också begagna ordet sträng, men med allt för framför, ty havs skildring var utan tvifvel allt för sträng. Hvad först beträffar den föreslagna tillökningen i artillerikårens nummerstyrka från 75 till 100 man, så vill jag hämna följande:
På Gotland är artilleriet nu så ordnadt, att der finnes ett s. k. stambatteri samt två beväringsbatterier. Dessa beväringsbatteriers manskap exercera endast sex dagar om året samt deras befäl och underbefäl en något, dock högst obetydligt längre tid. Villighefen må vara huru stor som hälst, men med sex dagars öfning om året kunna batterierna icke komma i det tillstånd, att deras uppträdande mot fienden kan blifva tillräckligt verksamt.
Detta är orsaken till den här föreslagna förändringen. Genom devna skulle det visserligen blifva blott ett stambatteri, men detta batteris manskapsastyrka skulle blifva så mycket större, så att manskap derifrån tillsammans med fördelta stamartillerister, hvilka enligt den nya värvpliktslagen finnas att tillgå, skulle vid en mobilisering kunna bilda goda, fullt utbildade kadrer för två batterier, ett linieoch ett reservbatteri, hvarjämte en del stamartillerister skulle kunna kommenderas till de båda fästen, som nu finnas på Gotland å Enholmen och vid Fårösund, samt der tjena till stam åt ett der befintligt, bland keväringen uttaget så kalladt fästningskompani. Det är för att få en sådan stamstyrka till stånd, som man har ökat numerären vid artilleriet. Att stam och beväring exercera tillsammans är ingevting avnat än hvad svm sker vid alla våra artilleriregementen, der beväring uttages för att vid batteriernas mobiliseripg tjenstgöra tillsammans med stammen på mindre vigtiga platser.
Kammarens ledamöter hafva icke kunnat undgå att finna, att denna tillökning uti artillerikårens nummerstyrka är afsedd att ske endast i den mån de nya grunderna för stamtruppens anställning hinna tillämpas. Dessa grunder äro precis desamma som riksdagen i skrifvelse till k. m:t förlidet år begärde, och jag är Hfligt öfvertygad att, om” dessa grunder riktigt tillämpas, blir den garnisonerade truppevs moral betydligt bättre än uuder nuvarande värfnings- och tjensteförhållanden. Hvad som förstört de garnisonerade soldaterna, hvad som gjort deras anseende så dåligt är, att de flere år efter akolornas afslutande fått drifva på gatorna, och det var detta dåliga anseende, som till stor del vållade motståndet emot 1883 års härordningsförslag. De nya grunder, enligt hvilka de garnisonerade soldaterna hädanefter skola \’sysselsättas, äro helt abddra. För det första skola de genomgå en ett års rekrytskola och sedan åtta månader ”underbefälsskola, och, märk väl, derefter får ingen bibehållas i tjenstgöring, som icke är befordrad till befäl eller skall utbildas till högre befäl; Det är just detta, som kännetecknpar det nya systemet, att folket icke får gå och drifva utan sysselsättning, utan får qvarstå i tjenst endast så länge det arbetar, och det vore väl eget, om icke arbetet der såväl som avnorstädes skulle vara en god läromästare. Den som, efter att hafva genomgått de nämda skolorna, vill stå qvar\’i tjensten, får det endast på det vilkor, att han derjämte har någon borgerlig sysselsättning, och från denna inkallas han sedan årligen till en månads så kallade repetitionsöfningar, & Gotland motsvarande beväringsrekryternas 30 dagars öfningstid. Jag kan icke tro, att denna en månads tjenstgörivg skall kunna för karlen hafva något demoraliserande med sig, och, äfven antaget att så vore fallet, så borde väl de öfriga elfva månadernas sysselsättvivg i borgerligt yrke förmå neutralisera de dåliga följderna af denna enda månad.
Detta är det enda riktiga sättet, synes det mig, att taga den frågan.
Huru Visby stad sörjer för truppens inqvartering, blir en annan fråga, och jag förmodar, att krigsestyrelsen nog skall veta att taga reda på, huru dermed förhåller sig, samt ålägga staden att fullgöra sina skyldigheter der vid lag, om krigsstyrelsen finner sig hafva fog ertill.
Herr Bokström: Jag skall be att få tillägga, att systemet att permittera det manskap, för hvilket sysselsättning i garnisonen ej finnes, icke är nytt; det har i rätt stor skala tillämpats äfven förut, men med den skilnaden, att den permitterade hade rättighet att, omunder permissionstiden något arbete icke stode till buds, åter inträda i tjenstgöring. Enligt nu föreslagna grunder skall! permittering: ovilkorlignn äga rum. Och då det icke är gifvet, att arbete alltid står till buds, så kan det ganska lätt inträffa, att en under sådana förhållanden permitterad karl blir farligare för samhället, än han var förut, då han stod under kontroll af sitt befäl. Hos oss möter dessutom hafvet, så att det icke är lätt för den permitterade att på längre afstånd söka arbete.
Beträffande krigsministerns yttrande, att krigsstyrelsen nog skulle veta att tillhålla Visby stad att fullgöra sina skyldigheter, så har jag aldrig tviflat derpå, lika litet som man har någon rätt till det antagandet, att krigsstyrelsen under den förflutna tiden låtit någon underlåtenhet i nämda hänseende komma sig till last. Men jag tillåter mig :emellertid med avledning af detta yttrande erinra derom, att k. m:t och kronan med riksdagens tillhjelp har låtit uppföra kaserner för garnisonstrupperna i Malmö, Landskrona, Ystad, Karlskrona och Stockholm, under det att Visby fått allt sedan år 1810 sjalf ombesörja den der förlagda truppens inqvartering.
Jag vågar äfven sätta i tvifvelsmål, om det finnes någon stad i det af Ryssland år 1808 samtidigt med Gotland eröfrade Finland, som i detta afseende varit mera hårdhändt behandlad af den ryske sjelfberrskaren, än det återeröfrade Gotlands enda stad varit under det konstitutionella svenska väldet. Jag har särskildt gjort mig underrättad om, att, när Ryssland förlägger en kosackafdelning i garnison i någon af de finska städerna, så fordrar Ryssland icke inqvartering för dessa trupper af staden, utan det bygger karserner åt sina trupper för ryska pevgar.
Herr Danielson: Det kan nog vara en del sanning i hvad herr Bokström anförde; men så synnerligen farligt år väl tillståndet ändå icke, då man väl icke får antaga, att 75 man skola kunna förstöra ett belt län. Jag kan icke finna, att man skulle kunna afslå hvad som bär begäres, då, såsom herrarne hafva sig bekant, förskansningar redan, blifvit uppförda vid Fårö-uud och meningen är att vidare förstärka desamma, samt att ifrågavarande 100 artillerister skulle placeras såsom. besättning å: dessa skansar. Är det meningen att vägra ersättning för de belopp, som regeriogen redan användt, så kaw man göra detta; men om detta icke är meningen, så kan man icke undgå att bifalla förslagét; och jag vill derjämte uttala den förhoppningen, att de stora betänkligheter, som herr Bokström uttalade, komma att på ett eller annat sätt undavrödjag, så att ytterligare förvecklingar från dessa 75 artilleristervas sida hädanefter icke må vara att befara. Her Bokström beklagade sig öfver, att Gotland vore tillbakasatt i flere afseenden ; men utan tvifvel. gjorde han sig dervid skyldig till någon öfverdrift. Det ärvisserligen sant, att Gotland är betungadt med sin nationalbeväring, men det må. å andra sidan ihågkommas, att denna beväring hitills kostat statsverket omkring 300,000 kronor om året, och blir väl så dyr härefter, så att;nog har staten haft tillräckligt stora omkostnader för denna ö. Vidare bar pämda ö, så liten den än är, haft fördelen afiatt utgöra ett eget län med egen stiftstyrelse samt eget elementarläroverk och åtskilliga andra fördelar, som jag här ej behöfver upprepa. Detta gör, att jag anser att man väl icke får, såsom den siste talazen, måla för mycket i svart angående förbållandeva på ön, synnerligast som jag hyser den uppfattningen, att. de af talaren omförmälda- missbruken komma att upphöra. Mig förefaller det, som om det icke; vore lämpligt att: afslå hvad, som här föreslagits, hvarför jag, på de skäl krigsministern anfört; yrkar bifall till föreliggande förslag.
Herr Bokström: Jag ber, med avledning af den siste talareps yttrande, få erinra derom, att utgifterna för Gotlands försvar afsett må hända mindre Gotland än det gemensamma fosterlandet, af det enkla skälet att dét för dess trygghet och säkerhet är af allra största vigt att Gotland fortfarande förblifver:en svensk besittning.
Jag har förut haft anledning eriura derom, att Visby stad genom stamtruppens förläggning sedan år 1810 varit i nämda hänseende mera betungad än andra svenska städer; Man kan kanske äfven hafva någon anledning att draga sig till minnes, att staten allt sedan år 1811 af invånarne i denna stad fordrat en större personlig värnplikt än den; som ansetts kunna utkräfvas af svenske medborgare i allmänhet, och att: denna strängare värppl kt har för några veckor sedan blifvit af stats makterna &å nyo bekräftad och stadfäst. Det kan verkligen väl behötvas, att man vid tanken härpå drager sig till minnes så väl de förbindelser till moderlandet, om hvilka den ärade talaren på ölandsbäsken eriarat mig, som ock åtskilliga andra och främst af allt den tacksamhetsskuld, vi stå uti till det svenska moderlandet för den kultur vl äga och den lagbundna fribet vi åtvjuta, så att man på så sätt må kunna, trots allt, anse udda vara jämt.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 13 April 1886
N:r 30.