om Sjelfuppforstran ägde igår rum å högre allmänna läroverkets samlingssal inför en fåtalig publik. Föreläsningen vittnade om omfattande studier af ämnet, som framstäldes med öfvertygelsens värme i ett kraftigt, ofta högstämdt språk.
Betydelsen af en god intellektuel och fysisk uppfostran utvecklades, hvarvid särskildt framhölls att intet kunde öfverträffa ett godt hems uppfostrande kraft, enär en rätt utveckling af menniskans karaktär under hennes barnuår vore af största vigt. Medstyrka anfördes mot de moderna deterministiska åsigterna, som predikade att de ärfda anlagen, drifterna och omständigheternas makt bestämde menniskans vilja, att den förnuftiga viljan både borde och med framgång kunde sätta sig emot det, som ville föra menniskan från det godas väg. En sådan viljans kraft vore det första vilkoret för en god sjelfupptostran, De nedärfda anlagen från lastbara föräldrar hade dock ett ej ringa inflytande; detta hade erfarenheten och vetenskapen till fallo ådagalagt, hvarpå föreläserskan anförde flere exempel af slående art. I sammanhavg härmed granskades Ibsens bekauta drama Gengångara ej ur estetisk ntan från det sunda förnuftets synpunkt. Ganska fullständigt och med stor skärpa framstäldes styckets tvänne hufvudpersoner, fru Allving och hennes son Osvald. I pjesen syntes allt vara avlagdt på att kasta skulden på fadren för sonens undergång; modren hade dock för visso en stor skuld till sonens olycka. Ibsens mening var dock ingalunda, såsom några påstått, att framställa modren såsom en mösterqvinna. Föreläserskan ville ej bestrida att mycket af dramats skildringar hade motsvarighet i verkligheten. — För faran af läsning af dålig literatur varnades. Hvar och en borde för sig uppgöra en god själs- och kroppsdietetik, i hvilket hänseende en del goda tlgats: många konstlade behbof i vår i många fall öfverciviliserade tid borde man ej alls söka fylla.
Gotlands Allehanda
Fredagen 6 Augusti 1886
N:r 63.