hade i Helvi sistlidne lördag sitt sista möte för året och var besökt af några och tjugu deltagare. Mötet öppnades på öfligt sätt af läraren på stället med bön och bibelkatekisation, till grund för hvilken lades Jesu liknelse om den kosteliga pärlan. Omedelbart härefter hölls undervisningsprof öfver månskiftena samt sol- och månförmörkelserna, äfvenledes af samme lärare. Företelserna, ganska svåra att göra begripliga för barn, visades med tillhjelp af det materiel, som stod till lärarens förfogande, i åtskilliga stycken rätt åskådligt.
Öfverläggningsämnet — »huru bör uppfostraren behandla barnens ambition?» — inleddes med ett kortfattadt föredrag af ordföranden. Sedan ambitionens begrepp, belyst af det gängse språkbruket, uppvisats, försökte han visa, att denna känsla, ehuru nära nog omärklig hos somliga individer, finnes på djupet af hvarje menniskohjerta. Beroende på själslifvets utveckling, menniskans temperament, uppfostran m. m. framträder hon sann eller falsk, mer och mindre mäktig. Vid barnets inträde i skolan har sjelfkänslan under normala förhållanden hunnit så långt i utveckling, att ett rationelt uppfostringssätt med fördel härtill kan anknyta sig, med större framgång, ju äldre barnet blir. En vislig behandling af denua känsla, känslan och aktningen för alla de egenskaper, som göra menniskan till en i sann mening aktningsvärd personlighet, vore af en omätlig vigt vid uppfostran, enär det lifliga medvetaudet om det sanna menniskovärdet räddat mången från skeppsbrott bland lifvets försåtliga bränningar.
Under öfverläggningen framhölls såsom svar på frågan hufvudsakligen följande: Hos de barn, som visa ingen eller blott obetydlig aktning för vare sig sitt eget eller andras bättre »jag», bör denna känsla uppväckas. I enlighet med barnets olika själstillstånd måste härtill användas olika, ofta väsentligt skilda sätt.
Någon gång måste strängare åtgärder vidtagas, men i sådant fall hälst enskildt. I andra fall, må hända de flesta, kan ambitionen väckas genom att söka öfvertyga barnet, att det med sina fel och bristar dock bar ett värde, hvarigenom det är föremål för Guds och menniskors kärlek. Sedan känslan i fråga en gång blifvit väckt, bör för uppfostraren angeläget vara att tidt och ofta genom påminnelser vidmakthålla och genom fortsatt undervisning vidare utveckla ambitionen. Härvid har uppfostraren, utom till Guds ord, der menniskans sanna värde ställes i den rätta belysningen, att hänvisa till personligheter, sådana de framställas i såväl den profana som heliga historien, Det goda, upphöjda och ädla böra mana till efterföljd; det onda och oädla, såsom oförenligt med menniskans bestämmelse, afskys.
Icke minst vigtigt är, om uppfostraren sjelf är den lefvande bilden af en upphöjd personlighet. Medan barnet sålunda blir medvetet om sitt rätta värde, bör det tillika undervisas om, att det, såsom medlem i samhället på jorden och kalladt till medborgarskap i Guds rike, har allvarliga plikter att uppfylla. Visserligen medföra dessa skyldigheter, efter arten och troheten i fullgörandet, sina obevekliga följder, straff eller belöning, men barnet måste göras lifligt öfvertygadt om, att det bör göra det goda för det godas eget skull, ej för belöningen uteslutande. Icke nog ofta kan denna moraliska grundlag läggas fram för de barn, som äro ärelystna, som hafva, såsom man säger, för mycken ambition, som äger en öfverdrifvet hög föreställning om sitt eget jag». Sådana barn gäller det att allvarligen, genom alla medel, som stå till buds, hålla i ödmjukhet.
Till ordförande valdes i stället för O. N. Ljungberg, Slite, skollärare C Veström, Helvi, och till v. ordförande P. Kahlström, Rute, samt till sekreterare kandidat M. Östman, Othem.
Nästa möte skall hållas i Hall andra lördagen i Februari 1887. Såsom undervisningsämne föreslogs berättelsen ur bibl. historien »om yttersta domen» och till öf verläggningsämne »Huru bör välskrifningen fördelaktigast ordnas i folkskolan? »
Gotlands Allehanda
Fredagen 15 Oktober 1886
N:r 83.