beror sedan ungefär ett år tillbaka, om vi minnas rätt, en framställning från länsstyrelsen i syfte att utveckla postförbindelserna inom Gotland. Tanken härpå väcktes samtidigt med att vi, sent omsider, under vintern fingo vår regelbundna förbindelse med fastlandet ökad från två, såsom fallet varit under omkr. 25 år, till tre turer i veckan. Sedan dess ha vi sett denna samfärdsel genom Klintehamns turer på Stockholm växa ut till fyra gånger i veckan, men ännu ha vi icke sport, huru poststyrelsen tänker besvara den gjorda framställningen.
Vi stå till postverket i stor tacksamhetsskuld för de åtgärder, som på de senaste åren vidtagits till bättring och ökning af postturerna inom öv. Så ha vi nu daglig post utefter jernvägslinien. Vi ha post tre gånger i veckan till Burgsvik, Ronehamn och Slite samt fyra, stundom fem postturer i veckan till Klintehamn.
Hvad som nu återstår att önska, är att postförbindelsen med norra och östra Gotland samt på bilinierna måtte som en gärd af rättvisa få ökas, äfven den, till tre gånger i veckan. Det är ur ekonomisk synpunkt sedt ingen blodig affär för postverket; måhända uppgår den ökade kostnaden till omkr. 1,500 kronor. Men en sådan åtgärd är å andra sidan egnad att i sin mån bidraga till utvecklingsarbetet inom en pro vins, som i många afseenden sent kommit till full likställighet med andra provinser. Ty hvad hafva vi förskyllat för att sättas efter Öland, der postturerna inom ön gå till fyra i veckan?
Väl kan man få höra personer, till och med sådana med snygga gångkläder och oklanderliga skjortveck, spörja, hvartill en sådan ökning af postturerna på landsbygden skall tjena. Vid besvarandet af en sådan fråga, om den ens förtjenar ett svar, kunna vi i korthet inskränka 0ss till att påvisa det obestridliga faktum, att ökade förbindelser framkalla ökad samfärdsel, en erfarenhet, hvarom postverkets efter våra förhållanden kolossala utveckliog på det senaste årtiondet bär det ojäfaktigaste vittnesbörd. Och det är vår lifliga öfvertygelse, att en bland anledningarne, hvarför Gotlands utveckling i vissa hänseenden står efter det öfriga landets, ehuru naturen visst icke ogynsamt behandlat vår jordmån, är att söka uti den tröghetens dvala, som sänkt sig öfver landet genom de så sällan förekommande förbindelserna med den öfriga verlden, dess sjudande id, dess vakna företagsamhet, dess friskt pulserande affärslif.
Väl ha vi på det senare årtiondet sett dessa förbindelser så småningom ökas, och gagnet deraf skall väl klart visa sig om någon mansålder, men derför få vi icke anse, att allt är väl bestäldt. Vi ba ännu mycket att önska och ett bland dessa önskoingsmål är den lifligare postförbindelse mellan landet och staden och indirekt med andra orter, hvarom vi i denna uppsats ordat.
Generalpostdirektör Roos har gjort sig högt förtjent om det svenska postväsendet icke minst derför, att han icke i byråkratiskt öfvermod sätter sig öfver de önskvingar, hvilka uttalas äfven från en liten landsända, som saknar talrika och inflytelserika förespråkare. Medvetenheten derom har ock förestafvat denna framställning.
Lägligt tillfälls att realisera tanken bjudes, då nu inom kort turersa skola ordnas för vinterpostföringen. Hvilka dagar, som kunna vara att föreslå med tre från Visby utgående poster i veckan, säger sig nästan sjelft, då man utgår från den af ingen bestridda åsigten, att veckans sista post lämpligast bör afsändas lördags morgon.
Gotlands Allehanda
Mandagen 25 Oktober 1886
N:r 86.