Har man någon gång haft nöjet att vara med på ett veritabelt bondbröllop, såsom det ännu för 20—30 år sedan firades på Gotland, är det nästan med ve mod, man läser en notis sådan som denna: »civiläktenskap är inför kronofogden i…
härad ingånget mellan N. N. och N. N.»; ty det kan ej nekas, att det var stil i det gamla sättet. Allt — ifrån det första till det sista — bar prägeln af högtid och glädje.
Alla dessa tillrustningar och förberedelser, dessa tusende upptåg, spratt och påhitt, och sjelfva festen med sin pomp och sina ceremonier, hvilken oerhörd kontrast bilda de icke mot senare tiders seder, eom endast gå ut på att iakttaga de lagliga formerna! Men det är nu en gång så, att det gamla föråldras och blir urmodigt och hvad de forna bröllopsbögtidligheterna beträffar, så tyckas de — åtminstone på Gotland — hafva lefvat sin tid för att aldrig komma till heders igen. Må man för öfrigt säga om dem hvad man vill; det bör dock ej. kunna anses otillbörligt att, medan tid är, rädda några drag af denna bleknade, förr så krokiga tafla. Må de för tillfället tjena till ram kring en gammal spelmans bild.
Voro spelmännen i allmänhet oumbärliga vid festliga tillställningar, så var det i all synnerhet fallet vid bröllop, ty der fick icke musiken fattas — spelman skulle man ha. Han skulle vara bland de första på platsen; han skulle »spela in» brudbonden, presten och andra förnämiteter efter hand som de anlävde. Han gick dem till mötes ut på gården och, sedan hälsningen. var gjord, spelade han upp ett lämpligt stycke och tågade derpå — vänd mot hedersgästen — baklänges tillbaka till brudhuset, der »skaffaren» väntade med snaps och tilltugg. När man var redo att fara till kyrkap, steg spelmannan till häst och, ridande i första ledet oredvid en annan ryttare, som skötte hans tyglar, spolade han upp en melodi, och så bar det af under Klingande spel med fröjd och gamman. Ju närmare man nalkades målet, destomer smälte denna musik tillsammans med »kimningen» från kyrktornet, och de båda tillhopa Åstadkommo i sanning en underbar effekt, som måste höras för att kunna fattas. Skulle det vara riktigt ståtligt, så bestod man sig med tre spelmän, af hvilka en blåste klarinett, en spelade fiol och en »sekunderade». När bröllopsskaran sedan under tonerna af brudmarschen tågade ia i kyrkan oeh derefter — alltjämt under musik — återvändt till bröllopsgården, der middagen väntade, fick spelmannen liksom de öfriga gästerna matro, till dess att steken skulle bäras in. Då måste han dra på med ett »staik strik», under det att skaffarfolket lifligt i takt efter musiken trippade behändigt omkring med stekfaten. Vidare skulle han utföra musik till tack för det sammanskott, som enligt gammalt bruk vid middags bordet gjordes för hans räkning. Det var för honom ett högtidligt ögonblick. För sin person, skulle han tacka för gåfvan, men dermed var det icke nog. Det var också konsten — hans konst som man hedrat och belönat; han skulle derför äfven tacka å konstens vägnar, och detta blef här hufvudsaken. Den bästa, den vackraste melodi, som han lärt eller möjligen sjelf diktat, skulle nu klinga, och så som den endast kliogade vid ett dylikt tillfälle, då alla åhörarne voro idel öra. I lätta, raska tag for stråken fram och åter, och fingrar, som hårdnat och styfnat vid plogen och »spaden, fogade sig med lätthet i de rörelser, som drillarne påkallade, under det att i »hans min, hans skick i allt» lyste fram hela den fond af godmodighet, tacksamhet och konstnärlighet, hvaraf han var mäktig, När sedan om qvällen dansen skulle börja, spelades alltid först upp en polska, somivar den officiella dansen. I den skulle brudparet och alla officianter parvis i tur deltaga. Var spelmannen en bland de mera framstående, hade han en rätt ansenlig repertoar att bjuda på; ett femtital polskor och dertill åtskilliga valser, kadriljer etc. hörde ej till ovanligheten, och ibland dessa hade han gerna en polska, som han sjelf »lägt upp.
För öfrigt hade polskorna allt efter melodiens skönhet olika rang och värde Ja, många ansågos t. o. m. mycket för goda att användas som dansmusik. — Och när bröllopet var slut, skulle spelmannen följa brudparet hem under musik. Var afståndet mellan brudens och-brudgummens hem mycket stort, måste han ofta rida flere mil under oupphörligt qvintilerande. Många lustiga historier förtäljas ännu rörande dylika färder.
Voro hästarne skygga och ytterligare uppskrämda af gevärsskotten, som ideligen snattrade långs vägkanterna, så hände det ej så sällan, att en mindre sadelfast spelman — som kanske också blifvit något vioglig af den myckna välfägnaden — tumlade i diket. Detta inträffade t. ex. för 20 år sedan i Klinte. Men spelmannen som var en »fiffig fyr» lät sig icke förtycka, utan blåste från sitt »nedriga» läge reprisen vackert till slut, innan han gjorde min af att resa sig upp igen. Emellertid for — naturligtvis under ändlöst jubel — hela »brudstassen» vidare.
Att spelmannen för öfrigt kunde råka ut för åtskilliga andra missöden, såsom att man oförvarandes kom att sitta sönder han fiol; att man under den ystra glädje spelade honom månget spratt; att han måste uthärda dan ena natten efter den andra och till sist var tvungen att lära sig konsten att samtidigt sofva och spela, är ett faktum, hvarpå i mannaminne flere exsmpel skulle kunna anföras.
På Gotland voro spelmännen för ett tjugutal år sedan ganska talrika, men deras led glesna mer och mer, så att de äfven der nu äro lätt räknade.
En af de få, som ännu finnes i lifvet, är Nils Fredin, ägare af 1/8 mantal Flors i Burs socken och allmänt bekant under namnet »Florsen. Han är född d. 30 Nov. 1823 och fyller således i morgon 63 år. Hans förste läromästare var Ole Langren från Hallbjefts i Lau; sedermera spelade han för en slägting klockaren i Alskog.
Af den musikaliske virtuosen O. Laurin (bror till Karl Laurin) fick han också någon ledning äfvensom noter, men då han ända till 30 års ålder allt jämt spelat efter gehör, ansåg han det lönlöst att lära sig krångla med papper. Han började spela på en fiol med en sträng, sedermera köpte hans far honom en »riktig» fiol för tolf skilling. Alltid gerna sedd och anlitad har han enligt egen uppgift utfört musik på 266 bröllop i 30 socknar, »förutom alla dem, som jag ej kan erinra mig, och förutom alla haimkomstar, bidningskalas, lajkstävar och herrskapsbalar m. m. Öfver tjugu år har jag ridit och spelat vid bryllaupsfärderna».
Många »roligheter och galenskaper» vet han att ur troget minne berätta. Ett och annat må här anföras. Vid ett bröllop i Burs red han på återvägen från kyrkan omkull vid Allmunde bro, då fiolen krossades och han alldeles förderfvade ryggen. Detta hindrade emellertid ej, att sedan mor fått smörja ryggen och han fått låna en gammal fiol, musiken var i full gång igen. Vid ett annat tillfälle hade några okynnige pojkar gifvit hästen bränvin på bröd, och då bar det också i backen, fast utan svårare följder. Vid ett bröllop i Levide hade man gömt stråken, men »Florsen» hittade på råd: han såg sig om efter något, som kunde duga till stråke och fick sigte på en tobakspipa. Han tog ur skaftet och strök på ena sidan litet »konfonium», och se, det blef stråke af! Sedermera fann han den riktiga uppstucken öfver »himmeln», En annan gång hade man: strukit talg på stråken; då fick ett spanskt rör tjenstgöra i stället. Blef han uppbjuden till dans, hvilket ej sällan hände, så skötte han tillika musiken; för resten kan han, när så behöfs, konsten att slumra och spela.
Af lifvets allvar och bekymmer har han fått pröfva mycket, och det vill under sådana förhållanden ett särskildt lynne till att kunna var glad bland de glade. Men han är det ändå för det mesta, och väl må man på gubben med skäl kunna tillämpa hvad som en gång sades om Lotta Svärd:
»Något tålte han att skrattas åt Men mera att hedras ändå».
M. K.
Gotlands Allehanda
Måndagen 29 November 1886
N:r 96.