i detta ords bästa bemärkelse, hölls igår middag kl. 2—3 af biskop v. Schéele i domkyrkan, som var ända till trängsel fyld af åhörare, hvaribland minst ett halft tusental barn. Den vältaliga, varmbjertade och lättfattliga framställningen gjorde på de närvarande det djupaste intryck; att talarens ord fanno vägen till barnens hjertan, derom vittnade de smås tårade ögon och oaflåtliga uppmärksamhet.
Talaren inledde sin predikan med omnämnande hurn våra förfäder firade midvintersfest, ehuru de ej visste något om frälsaren. Derefter skildrades de afgudafester och offer, som fordom förrättades. Men det fans äfven goda sidor hos dessa våra förfäder ; bland dessa sidor framhölls deras tro och lofven, hvilket mången gång då bättre hölls än i våra dagar. För barnen framhöll talaren jalgranen såsom ett yttre tecken på att ljuset hade öfvervunnit mörkret, att dagen undanträvgt natten. — Biskopen inskärpte i manande ord sanning både hos stora och små. Sanning borde man lära sig i barndomen och sedan aldrig afvika från densamma. Man borde lefva sant och dö frimodigt.
Den högtidliga andakten nådde sin höjdpunkt, då biskopen nedkallade en varm välsignelse öfver de små och uppläste den enkla barnabönen »Gud som hafver barnen kär».
Gotlands Allehanda
Måndagen 27 December 1886
N:r 104.