Ett hundraårsminne.
af O. Klintberg.
Det har i förbigående förut anmärkts, att von Segebaden varnade för och motarbetade den öfverdrifna bränvinsbränningen. Det är ingen angelägenhet, som upptager så många och långa skrifvelser som denna, isynnerhet efter år 1772, Gustaf 3:s bekanta förbud mot all enskild bränvinsbränning utkom detta år, för att, såsom det heter i ett cirkulär, »hindra den gamla bränningen, som var till rikets märkeliga skada och utblottande». Då sedan bränningen blef ett regale under förpaktning, bestämdes för hvarje län ett visst qvantum säd, com skulle användas. För Gotland blef detta qvantum 4,000 tunnor, dock med rättighet för landshöfdingen att vid inträffande missväxt inom en viss gräns minska detta. Utvecklingen af den olösliga bränvinsfrågan är ganska intressant, men tiden tillåter ej att anföra mera än hvad som kan bidraga till upplysning om denna handterings häpnadsväckande utsträckning på Gotland under husbehofsbränningens mörka tider.
När bränningen blef ett regale, skulle alla enskilda pannor förseglas och bevaras på ett »publikt rum». Af rapporter om denna sak finner man, att pannor blifvit inlemnade, i staden 41, och i södra häradet 955 stycken. Man må dock icke föreställa sig, att detta var hela antalet. – Allmogen ville ej i första taget lemna ifrån sig de kära redskapen. Ett kungligt cirkulär af år 1776; innehåller, att det vore bekant, att den enskilda bränningen fortfore, att en mängd pannor blifvit undangömda; samt att man antagligen ej vågade utlemna dem på grund af den höga plikt, som var utsatt för brott mot förordningen. Länets höfding uppmanades nu att kungöra, det hvarje hittills gjordt undangömmande skulle förlåtas, och redskapen borde inom: en månad utlempas, Inom kort inkommo också verkligen nya listor, Reflexionerna göra sig sjelfva.
Äfven för husdjursraseraas förbättrande har von Segebaden ådagalagt ett förtjenstfullt vit.
Att fårafveln härstädes sedan långt tillbaka i tiden drifvits i stor skala, är mer än antagligt.
Men såsom J. Wallin säger: »det är skilnad mellan får och får, särdeles mellan vädrar och vädrar, ty sådana de äro, så blifver hela fåraslägtet». Derför hade man tillrazens förbättrande till Sverige från början af 1700-talet infört utländska får, och som bekant hade, isynnerhet kommersrådet Alström, sedermera Alströmer, ifrat för saken, dels genom auläggande af schäferi, dels genom utgifna skrifter alltifrån 1727, då han utgaf: »Den svenske Vårdande fåraherdens vägvisare», och några år derefter »Fåraherdens hemliga konster» m, fl. arbeten. Genom landshöfding von Hökerstedt3 försorg hitfördes till Gotland 1739 spanskt och engelskt fårslag från Alströms »Seminario eller schola uti Högenstorp». Emellertid synas dessa främmande raser ej härstädes hafva motsvarat förväntningarna, ty i början af Gustaf 3:s regering anbefalles genom kommerskollegium, som varit betänkt på att till de talrika fabrikerna skaffa lämplig ull, att landshöfdingen skulle efterhöra personer, som kunde vara villiga anställa försök med polska får. Ert större antal får synes hafva blifvit hitfördt, och landshöfdingen är mycket nitisk, hvarför han ock får erkännanden af kollegiet, som uttrycker sin stora tillfredsställels2 med försökets framgång. Emellertid behagade de polska fåren. lemna 2 slag af ull, hvaraf det ena var groft och otjenligt för fabrikerna. Under de senare åren af den tid, som här skildras, har jag ej funnit några handlingar om denna sak, hvarför jag ej vet, huru den utvecklade sig.
in ny punkt upptogs på von Segebadens förslag i det förut nämda programmet för premiers utbetalning ur dev gemensamma sammanskottskassau. Premier och belöningar utlofvas nu också till dem af allmogen, som på sina gårdar uppdrogo någon »fullgod och mönstergill häst».
Sedan nu behandlats. hvad som rör landtkulturen, borde åtskilliga audra sidor af von Segebadens verksamhet skildras, men kunna uu blott uppräknas; de äro fiskerinäringen, hvilken han ordnade genom tillsättande af åfogdar, d. v. s. uppsyningsmän öfver vårfisket i åarna, samt genom stadfästande af conventioner äfven rörande saltsjöfisket t. ex. vid Östergarn; vidare beredningen af harts, pottaska, och saltpeter; motarbetande af tiggeriet och uppförandet af fattigstugor, samt en förbättrad sjukvård. En sak måste dock med några ord omnämnas, näml. hvad v. S. uträttat för samfärdseln. Före hans tid funnos här blott eländiga skogsgator. Att afbjelpa denna olägenhet var ett storverk, som v. S. lyckligt genomförde, hvarvid han gick till väga på ett sätt, som i våra dagar skulle stämplas som en förvånande hänsynslöshet. Han fana också motstånd och opposition, men verket vardt genomfördt, och det påstås, att 112 mil af våra nu präktiga landsvägar genom hans försorg blifvit anlagda, Redan 1767 börjar han höra allmogen härom och förklarar i sammanhang med sjelfva väganläggningen: »Jag finner äfven nödigt öfver hela länet låta uppresa milstolpar af marmorsten, som här i landet förefinnes», något som ock skedde. Under alla år af hans härvaro fortgå arbeten för vägars anläggaude, förbättrande och underhållande, och ständigt utskickas order till kronobetjeningen att hålla efter allmogen. Denna angelägenhet skildras utförligare af P. A. Säve i hans skrift: »Samfärdseln på Gotland i äldre tider», till hvilken hänvisas.
Ännu åtskilliga andra angelägenheter från denna tid vore förtjenta af en utförligare framställning, t. ex., huru gällande förordningar mot öfverflöd och yppighet uppfattades och tillämpades, men de förbigås såsom mindre vigtiga.
S:s verksamhet har \”varit så mångsidig, och ett så rikt materiel i offentliga handlingar föreligger —dock icke statistiska uppgifter att nära nog öfver hvarje sida af densamma skulle kunna skrifvas en historia Men i den öfversigtliga framställning, jag här haft äran göra, hafva endast konturerna kunnat tecknas.
Så mycket torde dock hafva framgått, att Karl Otto von Segebadeu varit en man, som i mångt och mycket före sin tid, i egenskap af Gotlands landshöfding — och det är ju såsom sådan han här blifvit tecknad — lagt i dagen »mogen insigt och erfarenhet uti de till ett så vigtigt ämbete hörande ting», såsom det ju hette vid hans utnämning. Det torde hafva framgått, att han redan från början klart fattat behofven och bristerna inom länet, att han genom eget föredöme, genom öfvertygelse och upplysning verkat för den gotländska odlingens utveckling i andligt och lekamligt hänseende, att han hos de insigtsfullare framkallat väckelse och håg till det bättre, att han med allvar och stränghet, när det var så nödvändigt, förstått att genomdrifva sina planer, och att han förstått ingifva länets invånare en känsla af gemensamhet i nöd och lust. — Men det bör också hafva framgått, att han ej mäktat genomdrifva allt hvad han önskat och velat till Gotlands fromma och att han blifvit be: mött med motstånd och otack vid sina betydelsefullaste sträfvanden.
Klart är, att frukterna at en så mångsidig verksamhet ej kunde hinna mogna i hans tid, och att allmänheten först långt senare insåg, hvilket vigtigt blad han inskrifvit i Gotlands utvecklingshistoria.
Men nutiden inser det tillfallo, och man kan med skäl säga, att nyare tiden i Gotlands odlingshistoria bör räknas från hans tid.
Derför är det för oss kärt och dyrbart att af den store höfdingen och gustavianske ädlingen äga den konstnärligt utförda bild, som pryder detta rum, en bild, som erinrar os3 om en för vår fosterö vigtig tidrymd och manar os8 att i tacksamt och troget minne bevara Karl Otto von Segebaden.
Gotlands Allehanda
Måndagen 18 Juni 1887
N:r 57.