(1.)
Det var fredagen den 23 på morgonen. Solen strålade så härligt som någonsin en lifvande Septembersol, och så långt ögat kunde nå, låg hafvet glittrande lugnt.
Det var i dag som harjagten på Stora Karlsön skulle begynna — och man kunde ej önska sig bättre väder. Alla utsigter funnos för att jagtfärden skulle blifva lika lifvande för jägarne som dödande för det lättfotadevillebrådet.
Vid Skeppsbron låg »Klintehamn» med Ångan uppe, beredd att föra jagtsällskapet till ort och ställe. Kraftiga handtag vex lades mellan skyttar, som nu än en gång skulle kampera tillsamman och Visbyborna hälsade de främmande gästerna hjertligt välkomna. Humöret var bestämdt lika högt uppe som ångan.
Tredje ringningen hade förklingat, och ett sista farväl hade vinkats åt vännerna på stranden. Klintehamn halade in sina trossar och gled ut ur hamnen.
Uppe på öfverdäck stodo skyttarne samlade, ungefär ett dussin. Er berättare, obekant med de deste af dem, blef förestäld, och snart var samtalet i full gång.
Klockan blef 10. Nu hade det börjat blåsa en smula och en lindrig rullning förmärktes.
— Nej men, hör nu, skall det bli sjögång, så tror jag det är bäst vi passa på och äta innan der blir allt för kullrigt — yttrade nu häradshöfdiog W., en kämpagestalt med gråsprängdt skägg.
Då man ej hade någon utsigt att få middag före kl. 4 var det ingen som hade något emot förslaget, och vi troppade ned i försalongen.
Stora, sköna, rodnande humrar stodo så läckra och aptitliga liksom väntande på oss. Och de fingo minsann ej stå der som prydnad, ty inom trettio minuter voro de skal utan kärha. Det smakade förträffligt, och som sjögången hade tilltagit betänkligt ansåg den alltid humoristiske häradshöfdingen det vara bäst inmundiga så stora qvantiteter som möjligt för att de skulle få mindre plats att rulla. För: slaget var mera välmenande än egentligen välbetänkt.
Med friska viljor och halfrökta cigarrer ångade vi in till Klinte, der. nya medlemmar af jagtsällskapet väntade oss. Nya hälsningar och ny presentation.
Klintehamn hade gods att taga in och lossa, så att vi gingo i land för att taga platsen i närmare skärskådande. Det var häradshöfdiog W. och er brefskrifvare.
Vårt första besök gälde telegrafen, der depescher afsändes om »öfver hundra harar, som stodo väntande på stranden!» Bakom telegrafstationen låg skolhuset. Vi hoppade öfver ett staket och kommo in på lekplanen. Barnen hade just slutat för dagen och skockade sig pvyfiket kring hä radshöfdingen för att beundra hans gråa jagtkostym.
Då han fick barnen omkring sig, kom den grånade jägaren riktigt i sitt esse. Ty under jagtrocken klappade ett godt och varmt hjerta. Nu togs portmonnän upp och silfvermynten kommo fram. Och de små fingo springa kapp om de blanka slantarne, till stor förtjusning för alla och jublande glädje för dem som blefvo segervinnare.
Detta hade uppehållit oss en god stund, så att vi ansågo tiden vara inne att bege oss tillbaka till båten.
Nu hade hafvet antagit ett annat utseende än på morgonen. Blåsten, som hven om öronen, hade drifvit upp höga, vältrande, hvitryggiga vågor, och derute i fjärran, omsvepta af dimma, sågo vi nu Karlsöarnas höga, otillgängliga klippstränder dyka upp ur skammet.
Ack den hummern, den hummern! Vi måste ej ha ätit tillräckligt för att hindra den fråa attrulla. Ej många kabellängder hade vi kommit utom den lugna hamnen, förrän dess längtan tillbaka till det våta elementet blef allt för stark för att vår svaga, menskliga natur kunde öfvervinna den. Vi gåfvo vår tribut åt den vredgade fader Neptun, lade oss på rygg, anropande hans barmhertighet med hopknäpta händer, men den obeveklige fordrade oupphörligt nya ofter, eller för att nu tala på vanlig prosa om den mest prosaiska sak i verlden: vi lågo i våra hytter och våndades svårliga i sjösjuka, d. v. s. icke alla, ty några voro verkligen så kavata, att de höllo sig uppe på raglande ben och andades hafsluft.
Allt mer och mer tilltog stormen. Klintehamn, som ej hade någon last ombord, rullade som ett nötskal. Då vi väl kommit bortom Lillön började brottsjöarne blifva ännu väldigare, och Ångaren stampade förskräckligt, under det att propellerr allt emellanåt hven i luften.
Nu gälde frågan: hvar blir det bäst att landstiga — på norra eller södra sidan af Storöv? Vinden gick visserligen på norr, men på fleraz inrådan beslöt Klintebamns befälhafvare sig för att sätta oss i land i Norderhamn, helst som der fans tillgång på fiskarbåtar för debarkeringen.
Så småningom ångads vi intill kusten. Brävningarna fräste fram mot klipporna, och refvet, som begränsar hamnen på ena sidan var endast grönhvitt, sjudande skum.
Klintebamn lät ånghvisslan ljuda genom den hvinande stormen och vi sågo hur man på stranden lagade sig i ordning attsätta ut båtarne i sjön. Men alla frågade sig, hur det visserligen sjövana folket skulle våga sig ut i detta väder. Ty nu bläste det full storm. En båt var redan i vattnet och årorna halades ut. Nu syntes den högt uppe på en vågkam, nu försvan den mellan sjöarne, och det såg ut som om den skulle blifva borta för alltid.
Ängsligt följdes båtarnes färd mot ångaren. Hvart ögonblick väntade vi att få se dem kantra och försvinna i de skumhöljda, fräsande sjöarne. Men, drifna framåt af kraftiga armar, kommo de så småningom närmare. Nu var en långsides med Klintehamn. Grofva ändar kastades till karlarne, och så börjades nedlangandet först af resgodset — gevärslådor, kappsäckar, ulstrar, filtar m. m. — och så skulle passagerarne i. Den lilla smäckra snipan gungade upp och ned som ea spån. Än syntes besättningskarlarnes hufvuden högt uppe mot öfverdäcket, än sjönko de ned djupt mellan sjöarne. Rellingen på båten skafde med gnisslande ljud mot ångareos sida, Klintehamn låg der redlöst vaggande och stormen hven allt starkare.
Det var att påssa på när farkosten slungades upp på vågtopparne. Då fick man hoppa ned i båten. Det gick lyckligt och väl, och man klarade ångaren, som backade ut för att ej få farkosten under sin akter.
Ängsligt följde de qvarvarande de bortfarnes färd. Hvar skulle de taga land bland bränningarne? Jo, der kilade man in mellan två klippor. Visågo huru passagerarne hoppade upp på stranden och vi drogo en lättnadens suck.
Men ännu vero många qvar, ännu måste samma vågspel upprepas ett par gånger.
Det var västan att fresta ödet.
Andra båten kom också lyckligt ut, och intog sin lefvande last. Nu skulle den sätta af, men — vi höllo plötsligt in andan. För ett ögonblick såg det ut, som om ångaren skulle trycka ned den i djupet. Den hade ej gått \”klar, besättningen hade tappat hufvudet genom en mängd stridande kommandoord, och hade ej en kraftig arm bland jägarne i rätta ögonblicket gifvit farkosten en duktig stöt, hade säkerligen en olycka inträffat, helst som de fleste af sällskapet voro klädda i tjocka ytterkläder, med hvilka de haft svårt att reda sig i brottsjöarne. Men, Gud vare lof! — jag tror att vi tänkte så alla — äfven nu gick det lyckligt och väl och båten nådde stranden, men vi andra hade tappat lusten att längre fresta en lycklig slump och bådo sålunda vår kapten att försöka landsätta oss i södra hamnen, der bränningarna säkert ej fräste så starka. Han gick välvilligt in härpå och efter mindre än en half timme lågo vi på tämligen smult vatten vid södra sidan af ön. Landstigningen på den norra hade medtagit öfver en timme.
Vi som varit nog förståndiga att vänta till sist, kommo tämligen torrskodda i land och efter en stunds vandring skymtade vi nere i en dal; Hiheim, jagtslottet, der vi skulle uppslå vårt residens under ett par dagar.
Ett par? Våra blickar sågo med oro utåt det upprörda hafvet. Kanske skulle vistelsen härute på den ogästvänliga ön blifva längre än vi både ville och förmodade.
Men, hvad gjorde det i sjelfva verket! Vi voro i alla fall på landbacken, hade tak öfver hufvudet mot regn och storm och proviant för flera dagar. Frysa fingo vi kanske, men svälta, det försäkrade vår artige och förekommande värd, patron W., att vi rakt inte behöfde, och för att genom handling gifva bekräftelse åt sina ord lät han genast duka fram frukosten — kl. 4 på eftermiddagen. Och hvad bjöd ban icke allt på! Ett välordnadt smörgåsbord, gammalt värmande bränvin, strömming, halstrad på glöd, någon slags pastej och många andra goda saker, allt nedsköljdt med friskt öl. Hafsvinden, som svepte om hufvudet, så att öronen blefvo rödblå, tycktes snarare öka än minska aptiten och böljornas stormfuila symfonier var den i sanning storslagna taffelmusiken. Sällan bar en måltid smakat så godt och om humöret sjunkit några grader under de föregående timmarne, steg det åter, så att vi med käcka, nästan utmanande blickar sågo vågorna torna sig allt högre och bryta sig allt våldsammare mot de branta stalpen. Vi stodo der invid stranden, nästan stumma vid det majestätiska skådespel naturen bjöd på, och när så skuggorna började falla och de tunga, regnfylda stormmolnen svepte fram öfver| himlen och vid horisonten med sönderbrustna tungor likasom läppjade på det hvita böljskammet, då kommo vi öfver ens om, att något mera storartadt hade näppeligen någon af oss förut skådat.
Men huru skulle det gå med morgondagens harjagt, om ovädret hölle i sig? Ja, det låg i gudarnes knän, som salig Homerus så poetiskt brukade säga. Så tyckte man dock det vara förståndigast att låta morgondagen sjelf hafva sin plåga med sig, och med det beslutet fattade vi våra vandringsstafvar, d. v. s de, som lyckligtvis försett sig med sådana, och med vår anförare i spetsen begåfvo vi oss samtliga på upptäcksfärder kring ön, dit vi kommit med de mest fiendtliga afsigter mot dess långörade, snabbfotade invånare.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 26 September 1887.
N:r 77.