(2.)
Om man för dem, som ej varit i tillfälle att besöka Stora Karlsön, skulle framlägga några vyer från densamma, sknlle icke en bland bundra gissa på, att dessa voro från en af Östersjöns öar. Tanken skulle genom dem föras till fjärran aflägsna stränder, der naturen mera än hos oss är vanligt roat sig med att framkasta bisarrerier. Men sådan är stora Karlsö. Egendomlig och pittoresk måste den alltid te sig, men pu, i full storm, bjöd den ögat en alldeles förunderlig anblick. Här en liten vik, vid hvars inlopp några svarta stenar hotande sticka upp ur vattenbrynet och hvars strand täckes af millioner af vettnet under tusentals sekler glattslipade, hvitaktiga stenar, der höga otillgängliga kalkstensstalp som höja sig, än lodrätt, än öfverhängande, än i hvalfbågar, än i afhuggna, om hvar andra kastade pelare och lagrade block. Och uppåt land stenbeströdda knapt gräsbevuxna slätter mellan de mest underliga klippor. På ett och annat ställe ett af blåsten utpinadt träd eller en buske.
Nu tjöt stormen vildt och vågorna gjorde rasande anfall mot stränderna. Bränningarna dånade sin bullrande majestätiska sång utan uppehåll i evigt samma satser. Skammet yrde i kaskader uppför klippväggarne och regnet började piska ned från den molnhöljda himlen.
Vi befunno oss på upptäcktsfärd. Först stäldes kosan till en hög klippbrant på nordvestra sidan. Der har man snart bygt färdigt ett fyrtorn, som det säges, ott af de ståtligaste och största i hela Österhafvet. Dess tjocka murar syntes kunna trotsa alla väder och dess höga torn, der lysapparaterna just skulle göras i ordning, syntes blifva en strålande ledstjerna för nödstälde hafvets arbetare.
Hvad det stormade deruppe — man nästan miste andan. Men skådespelet var härligt. Så långt ögat kunde nå det svartnande hafvet med de hvita böljkammarne och dernere i djupet bränningarne som i vanmäktigt, krampaktigt raseri famnade Ibergväggen. Hvad man känner sig liten och obetydlig, då man så der står inför naturen, när den släpper lös sina slumrande krafter!
Vi lemnade fyren, och några af oss klättrade utför det branta berget ner till stranden. Nu slogo vågorna oss nästan om fötterna. Och så begynte vi vandra framåt. Det var en intressant men farlig färd. Hade det varit. dager, så att man bättre sett hvar man gick, är det troligt att flere vändt tillbaka. Än var det att vid strandbädden invänta ett gynsamt ögonblick att skynda förbi, när böljorna drogo sig en smula tillbaka, än gick vägen i några tumsbreda skrefvor långs en nästan lodrät klippafsats, än var det att krypa genom höga klyftor, att hoppa från den ena klippan till den andra med fäste endast i en liten utpinad, dverglik buske, Under oss låg det intet skonande, sjudande hafvet och öfver oss reste sig kallt majestätiskt klippväggen med sina underliga, nästan hemska formationer. Och stormen hven och regnet piskade.
Det var en svår vandring, men sällan. har er berättare sett så mycket storartadt under en så jämförelsevis kort stund. Man ångrade ej att man kanske vågat lif och lemmar.
Nu skymtade jagslottet, Hiheim, derborta vid krökningen af stigen. Ljus lyste ur fönstren och vårt öra uppfångade genom stormen muntra, klingande skratt. Då vi huanit inom dörren, stod middagen på bordet. Hade frukosten smakat godt, smakade middagen ej sämre. Den kala klippön bjöd på en måltid, som en första klassen restaurant kunde ha afundats den.
Stämningen var högst animerad, och blef det ännu mer när schampanjekorkarne började smälla och glasen med den skummande drycken klingade mot hvarandra.
Klockan var nu åtta på qvällen. Regnet smattrade mot fönsterrutorna och för hvarje gång dörren till förstugan ett ögonblick öppnades, hven stormen in, så att ljusen voro nära att fladdra ut. Luften i samlingsrummet var tjock af rök, sorlet och skratten blefvo allt högljuddare. Snart började åtskilliga af sällskapet finna, att de voro begåfvade med ganska försvarlig sångröst. Och hvad hade qvällen blifvit utan sång! Snart aflöste den ena Bellmanianen den andra och när man kom till »Fröjd i bjertan och pokaler», då stämde jagtsällskapet in i korus.
Så skred qvällen ffam fortare än man anade. Det började rycka i ögonlocken på en och annan, och man lät ej artigheten afhålla sig ifrån atttaen och annan försvarlig gäspare.
— Men hvar skola vi nu placera oss alla till nattes? det var frågan. Jo, somliga fingo ligga i jagtslottets nedre våning, på stolar och bord, några hänvisades till loftet, bland dem häradshöfdingen och er berättare. Och ionan glädjen hoppat allt för mycket öfver skrankorna, troppade vi af uppför den branta trappan.
På vinden var kolmörkt.
— Kunigunda, kom med en Jyktal skrek häradshöfdingen med sin basröst ned åt köket.
Lyktan kom och pu presenterade sig vårt nattläger för oss. Det bestod af litet hyfvelspån på golfvet.
— Nå, det här är ju utmärkt — utbrast min kamrat — nu svepa vi in 0osg i våra ulstrar och sofva den rättfärdiges sömn. Men hvem tasan har annammat min filt och min kappa? Jo, det var trefligt. Nå ja, det får gå ändå. Här står i alla fall en kappsäck med ett par smorlädersstöflar med riktiga trottoarer till bottnar, den tror jag vita till hufvudgärd.
Godnatt min gosse. sof sött.
Vi lade oss. Visserligen kändes det litet ruskigt, halfvåta som vi voro. Men sömnen tyngde på ögonlocken och visade, att gud Morfeus lika gerna kan trifvas bland \’hyfvelspånor på en vind ute på en klippö midt i hafvet, som i en sängkammare med franska sängar, tagelmadrasser och ejderdunskuddar.
—Det var sjuttan hvad det blåser här! hörde jag plötsligt häradshöfdingen brumma, i det han ruskade på sig ettslag.
Ja, han hade verkligen rätt. Vinden silade in genom hundratals hål och springor. Men det fans ingen annan råd än att draga ulstren än mer öfver hufvudet och för resten visa sitt förakt för allt hvad obehag hette.
Der nere i jagtsalen fortgick ännu samqvämet. Nu hade man börjat hålla tal, hurra och sjunga solo med refräng i kör. Det der störde häradshöfdingen. Ett par väl applicerade sparkar i golfvet med de jernskodda jagtstöfvelklackarne kom hela slottet att darra, och när hurrandet ändå fortsatte, stämde han in i öfverhalningen med en stentorsröst, som bestämdt kom stormguden att skämmas och helt säkert kom hararne att på hela Karlsön krypa så långt in i sina gömslen som möjligt.
De fördömda pojkarne — som häradshöfdingen uttryckte sig, kunde han ändå ej bringa till tystnad, resigneradt vände han sig, och snart snarkade-han smått.
Vi vaknade vid skratt och prat från rummen i undre våningen. Vi kände oss litet ruskiga. Stormen tjöt nu så våldsamt, att vi fruktade taket skulle följa med. Regnet föll tungt och smattrande. Något kryare kände sig er berättare, när han fått doppa hufvudetiettspann vatten. Jag rekommenderade samma metod åt häradshöfdingen, men han skulle sofva mer. Först måste han dock försöka få tag isin kappaoch sin filt. Knarrande kom han om en stund uppknogande med dem, De hade hela natten legat obegagnade ute i ett tält och voro försvarligt genomblötta. Som han stod der, tragikomiskt synande sina lungvåta persedlar, fick han syn på, att ägaren till kappsäcken och stöflarna varit uppe och annammat sina tillhörigheter, hvilket gaf honom anlednivg att utropa: Nej, nu börjar det gå for långt när de till och med tar möblerna ifrån oss!
Derpå kastade han omkull sig och tog sig en »eftersnarkare».
Vi andra samlades emellertid kring kaffebordet, der två stora kaffepannor spredo kring sig en angenäm doft. Hvad man var hungrig och hvad den värmande drycken och det mjuka hvita hvetebrödet med kernfärskt smör smakade förträffligt.
Nu blef frågan, om man skulle kunna jaga i detta herrans väder. Klockan var redan 1/2 7 på morgonen, men himlen lika tung och dyster, stormen lika vredgad och regnet lika piskande. Ovädret tycktes komma att hålla i sig. Icke desto mindre togos bössorna fram, patronerna stoppades i fickorna och man beredde sig att vänta. Så småningom började emellertid molnen skingras något litet, en svag solstråle tittade helt blygt fram och längst borta vid horisonten skimrade tvänne regnbågar, iogifvande mod och hopp.
Då blef det lif och rörelse bland jägarskaran, bössorna hängdes öfver axeln, och drefpojkarne, som i ett par timmar huttrat och frusit med händerna instuckna i fickorna, gnuggade lif i sina blåfrusna näsor och stälde på häradshöfdingens befallning upp sig i bataljon.
Solen sken ganska varmt, när jagtsällskapet begaf sig i väg. Första drefvet gick öfver slätten strax nedom Norderhamp. Jägarne fattade posto i en halfcirkel och väntade. I detta dref hade ett föregående år fälts ej mindre än 40 jössar.
Nu hördes drefpojkarnes hojtande och skrikande bakom klipporda, skyttarne intogo en ännu mera afvaktande hållning.
Se der! Der kommer en jösse ilande utför bergsskrefvorna. Nu sitter han, klip per med öronen och ser sig finurligt omkring. De tvåfotade hundarne äro honom i hälarne, han tar några skutt, jägarne salutera honom — och der ligger han nu, sprattlande med benen i vädret.
Således var jagten börjad. Nu hade solen ånyo gått bort och regnet piskade igen. Men pu var humöret tppe, nukändes ej regndropparne, fast de föllo svidande som hagel. Blåste gjorde det, så att man måste ställa sig försvarligt bredbent för att ej föras bort »som ett rö för vinden.» Vi samlades till ett andra dref längre åt söder på ön. Här var tillgåvgen på villebråd rikare och väl ett tjugutal harar föllo för de välriktade skotten. Härads öfdingen, hvars vapendragare er brefskrifvare var, stod och väntade att få skjuta en »dublél», men det lyckades icke och han fick vara nöjd med ett par »enkelharar.» Nu blef ovädret åter våldsamt, så att vi måste vänta någon tid, innan det gåendedrefvet företogs. Detta blef det intressantaste och gaf också rikaste utbytet. Öfverallt såg man hararne »kytta» i skrefyorna, skotten snsade och de gråhvita tassarne vändes oupphörligen i vädret. Det var intressant och spännande. En och nonan råkade ut för missödet att skjuta en >märkt»> hane eller hona, d. v. s. djur som hörde till stammen, och det nöjet kostade vackra böter. Men det gjorde ingentivg. I jagtifvern räknade man ej så noga.
Klockan var nu bortåt elfva. Ungefär 50 harar hade bitit i gräset, och geoomvåta som vi voro, började vi längta att komma under tak, — och att få oss litet frukost. Villebrådet lastades alltså på drefpojkarne och jagtskaran begaf sig på hemvägen till Hibeim.
Nu hade vi ämnen till bordssamtal. Harar och åter harar, det var det rika och stora temat. Den ene hade en:episod att berätta, den andre: en annan. Förmiddagen förgick under muntert glam. Sångarne voro så hågade att undfägna oss med en visa, men deras strupar befunno sig i dag i ett mera än betänkligt tillstånd. De riktigt rosslade fram orden.
Ack, detta evinnerligawregnandel Tröstlösa syn för af jagtifver sjudande jägare.
— Vi trotsa vädret — sade soniliga och gå utigen. Degjorde som de sade en efter annan sågo vi försvinna bakom backarne och en stund senare hörde vi då och då bössorpas knvallande. Vi andra togo fram kortlekarne, läto koka godt, starkt kaffe, och under det vi drogo vår spader och värmde oss med den bruna drycken föll eftermidagen \’på. Skyttarne kommo tillbaka med ganska vackert byte. Alla jössarne radades nu upp bredvid.hvarandra på gården, och se, de befunnos utgöra det ganska respektabla antalet af hela 65, qvinnor och barn inberäknade.
Så var det återigen tid att samla sig kring de rykande egyptiska köttgrytorna, — så blef det »af morgon och afton den andra dagen».
Gotlands Allehanda.
Fredagen 30 September 1887.
N:r 78.