(3.)
Det var på söndagsförmiddagen 25 Sept., som Klintehamn skulle hämta oss från de sälla jagtmarkerna. Men då vi på morgonen stucko ut hufvudet genom vindsgluggar och sönderblåsta fönsterrutor, svepte stormen om näsan, så att den blef riktigt blåfrusen på några ögonblick. Ack, det såg hopplöst ut derute på det mörka, bullrande hafvet. Vi tänkte på de våra i hemmen. Hvad skulle de tro? Ingen möjlighet hade vi att låta dem veta, det vi bafunno oss icke blott vid lif, utan i allsköns välmåga.
Det var alltså söndag och trots all storm, allt regn, trots det att vi befanno oss afskilda från all civilisation — det låg ändå en helgdagsstämning öfver sällskapet, då vi samlades kring kaffebordet. Månne vi kunna komma härifrån i dag?
— det var den frågan som synbarligen på det lifligaste intresserade alla. Vi kommo dock öfverens om, att det var icke att tänka på. Kanske skulle vi få stanna här många dagar. Bara provianten räckte? Jo, dermed var ingen fara, försäkrade vår patron V., och dessutom hade vi ju öfver 60 harar och alla dessa får, som betade på ön. Friskt vatten fans i aldrig sinande källor; det tog inte slut, om också förrådet af andra varor slutligen skulle tryta.
Vi kände oss lugnade, och började skära itu våra sista cigarrar och leta reda på föraktfollt undankastade stumpar för att kunna, dela med oss åt våra olyckskamrater, som redan gjort slut på sina förråd.
— Asch — sade häradshöfdingen åt mig — inte behöfver du dela på cigarren åt mig, du skall få igen, jag har ju en hel låda.
— Bravo! — ropades genast i korus.
— Ja, men den är på Klintehamn fortsatte han, och vi: andra kände 0s3 betydligt snopna.
Då vi togo för gifvet, att ingen Klintehamn skulle blifva synlig den dagen, lades bössorna ånyo på axelo, drefpojkarne uppbådades och ännu en dust skulle jössarne få utstå. Färden stäldes nu till de oländigaste trakterna af ön, der ännu intet dref gått fram. Det var för de tvåbenta hundarne att klättra som apor utför bergväggarna, att svinga sig från sten till sten, hållande sig fast i någon liten utpinad buske. Men en eller annan hare fiogo de verkligen upp, och bytet blef ou ej så rikligt som under gårdagen. Men öfver allt hördes skott tidt och ofta. Alla skyttarne voro på benen.
Stormen hade lagt sig något, och på södra sidan af ön låg hafvet jämförelsevis lugat. Här skulle möjligen ångbåten kunnat hämta oss, men han hade säkerligen ej vågat sig ut ur hamn, mycket mindre hit. Vid horisonten; tyckte vi oss gång efter annan skönja röken af en ångare, men det var säkert endast en synvilla. Man tror så gerna hvad man hoppas.
Häradshöfdingen, er berättare och ett par andra af jägarne fördröjde sig qvar, så att frukosten var nästan afslutad, när vi kommo hem. Vi fingo äta af lemningarna, men de voro goda nog. Säkert är, att de smakade förträffligt.
Det gälde nu att få förmiddagen att gå någorlunda drägligt Trötta voro vi efter morgonjagten och något särdeles promenadväder var det icke.
— Ja, här fins ingen annan råd föreslog patron V. än attvianställa auktion på vårt jagtbyte. Det torde kunna bli ett lämpligt tidsfördrif.
Förslaget mottogs med acklamation och häradshöfdingen utsågs evhälligt till utropare.
Partiet, som skulle säljas, var 66 harar; vid den sista af dessa fans dock den lilla biomständigheten, att man inte var riktigt säker på, om han verkligen existerade. Gjorde han det ändå, var han åtminstooe liten som en råtta.
Auktionen började alltså.
— Vi ta fem i stöten — föreslog någon.
— Bravo! — ropades i korus.
— Nå, hvad bjuder ni för fem jössar?
— skrek häradshöfdingen.
— 2 kronor.
— För slampen? Nej, det var för billigt. Bättre upp!
— 2 kronor stycket!
— Ja, det kan låta höra sig. Flera bud. Skilj er åt. 2 kr. 50 öre, . . . 2 3/4 . . . 2-0; fullt . . . första . . . andra . . . tredje gången . . . 3 kronor. Hvem var den lycklige.
— Jag!
— Se der, slit dem med helsan . . . Fem till. Bjud något.
Så fortgick det i tolf omgångar, tills 60 af hararne hade fått ägare. Nu kommo de fem eller sex sista.
— Ja, de äro de minsta — upplyste häradshöfdingen — och derför tror jag vi sälja dem per stycke, så kunna ungkarlarne också få sig en stek. Hvad bjuder ni för den största af de sex. De äro små, ha finare kött. Ergo äro de dyrare. Ingen säljes under fem kronor!
Och de blefvo dyra dessa harar, dyra: re allt efter som de voro små till, och då slutligen råttan, den der, hvars existens var mycket problematisk, ropades ut, då ville köplystnaden knappast taga någon ända och först när det lilla omtvistade kräket stigit till 16 (säger sexton) kronor föll klubban under allmänt jabel.
— Ja — nu var det här lilla roliga slut — tyckte häradshöfdingen; nu är det lika tråkigt igen — hvad skola vi ta oss till?
—Båten är här! — ljöd plötsligt ropet genom den öppnade dörren. Liksom genom ett trollslag foro vi upp från våra platser och stirrade på budbäraren. Det var vår utkik, som vi utstält på södra sidan af ön.
— År det sant? — spordes i korus.
— Ja, den ligger i södra hamnen.
Nu blef det lif och rörelse bland jägar skaran. Skratt och sorl, letande efter undankastade tillhörigheter.
— Här är min mössa — der har du din filt — hvem har tagit nyckeln till min kappsäck? — Så der ja, nu är bössan alldsles rostig — inte kunna vi bära allt det här — hvar äro oxarne? Tack, tack, kära V. för all vänlighet — farväl, bror lilla, träffas vi på Hven? — Ja, Gud ske lof att den är här — tack och farväl för denna gång!
Och så småningom troppade viaf tvärs öfver ön med hela drefvet after oss, belamradt med kappor, kappsäckar, bössor och harknippor. Vi gingo i sträckmarsch. Vi längtade efter attfåse den kära »Klintehamn.»
Ja, der låg den verkligen, graciöst gungande i vikens dyningar. Hurrarop och viftningarl Ack, vi förstodo nu litet hvar så innerligt väl den stackars Robinson Crusoes känslor, då han en morgon från stranden af sin obebodda dö vars: nade det räddande fartyget. Härliga uppenbarelsel Se der, man hade redan satt ut skeppsbåten, som stäfvade hän mot stranden. Försigtigt sökte den sig en ränna mellan stenarne, nu skrapade kölen i botten, de raske sjömännen hoppade i land — och så började embarkeringen.
Snart voro vi alla utan äfventyr ombord. Ett gladt hurra höjdes för de på Karlsön qvarstannande kamraterna och så ångade Klintehamn hän mot hemmet.
Dyniogarne gingo väldiga. Den ene efter den andre af oss försvann i hytterna, der vi lade oss på rygg och med ögonen stirrande i taket öfvertänkte de gångna dagarnes vedermödor.
Vi voro i Klinte. Der väntades några bland jägarne af skjuts, som direkt skulle föra dem till Visby. Några anlitade gästgifvarehästar, andra stannade qvar och medföljde ångbåten dagen derpå.
Ännu ett afskedsglas drucko vi med hvarandra i försalongen, tackade för angenäm samvaro, och så satte sig er brefskrifvare upp i skjutskärran och kuskade i väg till Visby.
Qvällen var härlig, klar och ej allt för kylig. Den ena stjernan efter den andra blickade fram. Som eu sakta, smekande musik tonade böljornas svall i fjärran, den vaggade till sömns, ögonen slöto sig ofrivilligt. Då de åter öppnades, möttes de af en underbar syn. Hela norra himlahvalfvet glänste af ett klart, eldgult sken, som i en halfcirkel sände breda strålknip par uppåt hvalfvet. Det var ett dethärligaste norrsken man kunde tänka sig. Än var det bländande klart, än blef dess glans något mattare, men det följde oss hela vägen.
Slutligen skymtade vi södra stadsporten och vagnen rullade bnilrande in på stengatorna.
Alltså voro vi i hemma. Jagtfärden var förbi. Och nu, då hemmet låg så nära, tänkte vi med glädje tillbaka på de gångna dagarne på Karlsön. Det må vara, att de hade sina obehag och besvärligheter, men minnena af allt det storartade man skådat och allt det angenäma man mellan mödorna upplefvat voro sådana, att man inte ångrade färden och &tminstone er berättare skulle ej velat ha den ogjord.
Sdbg.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 3 Oktober 1887.
N:r 79.