är känd, för att icke säga ökänd. Om än det senare omdömet vore för hårdt beträffande Gotlands jernväg, ty banor fianas der skynda-långsamt-grundsatsen i ännu högre grad tillämpas, så är det väl icke värdt att neka för det sakförhållandet att fortkomsten lemnar mycket öfrigt att önska. Tre timmar på fem mil är lång sam fart i Ångans och elektricitetens tidehvarf, och »Roma, 15 minuters uppehåll» ljuder icke alltid behagligt.
Det rådande missförhällandet beträffande tågens hastighet är emellertid i viss mån betingadt af omständigheternas makt. Ty att köra fortare kräfver ökad kolåtgång och kol kosta pengar och pengar har Gotlands jernväg ondt om.
För att likväl tillgodose det kraf, som den resande allmänheten berättigadt kan ha på en jernväg, der persontrafiken i afseende på banans intägter spelar större roll än godstrafiken, har man varit betänkt på flere åtgärder. En bland dem, som synes värd uppmärksamhet och som för närvarande är underkastad styrelsens pröfning, afser att efter föredömet på statsbanorna och andra banor något skilja på persontrafiken och godstrafiken.
Som det nu är stäldt, är hvarje tåg godsförande, hvarigenom vållas stora uppehåll vid stationerna. Kunde dessa uppehåll nedsättas till en eller två minuter, skulle på sådant sätt göras ena tidsvinst af omkr. 40 minuter på hela resan, och med någon liten ökning af farten skulle man då kunna komma till Hemse på omkr. 2 timmar i stället för 3.
Meningen vore att ordna de båda morgontågen, det från staden och Hemse utgående, på nyss anfördt sätt, så att endast lättare och således skyndsammare inlastadt gods skulle på dessa tåg medtagas. De båda eftermiddagstågen åter skulle bibehålla sin nuvarande hastighet och upptaga de egentliga godsförsändelserna.
Genom att sålunda framkomma till Hemse en timme tidigare än nu, kunde man godt medhinna en resa till Burgsvik eller Rone och återvända med samma dags aftontåg.
Och äfven i ekonomiskt hänseende för jernvägen bör en dylik anordning af lättare tåg med ett par, tre vagnar leda till besparing såväl med hänsyn till materielens slitniog som kolåtgången.
Vi önska derför detta förslag allframgång, så mycket hellre som vi hoppas att derigenom skall kunna beredas tillfälle till ett större antal tåg under vintertiden än hvad hittills brukat förekomma.
Äfven en annan sak torde af vederbörande vara förtjent af att tagas i öfvervägande, den nämligen huruvida det icke skulle lända till ömsesidig fördel, allmänhetens och jernvägens, att hela året om, och ej endast under sommarmånaderna, på söndagarne låta enkla biljetter gälla för både fram- och återresa. Det enda hinder, vi skulle kunna finna mot en sådan anordning, vore banans begränsade tillgång på täckta vagnar, men äfven detta torde icke böra tillmätas afgörande betydelse, då reslusten på vintern i alla händelser är mindre än under den varmare årstiden.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 3 Oktober 1887.
N:r 79.