Landshöfding Karl Otto von Segebaden, hvars residenstid på Gotland vi i ett par föregående uppsatser omtalat, var minsann icke en herre att leka med. Den f.
d. Jämtlandsöfversten var van vid jernhård disciplin och den ville han också införa i sitt län. Ibland uppförde han sig kanske litet egenmäktigt och fick nådigt ovett från högre ort, då klagomål anfördes, såsom t. ex. angående förändringen af fårsamlingsterminen. Äfven hans stränga ukaser angående klädedrägten inbragte honom högst densammes skrapa, men v.
Segebadea var icke den som blef svaret skyldig, helst när han ansåg sig hafva rätten på sin sida. Och det var för öfrigt endast i de fall, då han oskäligt länge fick vänta på höga vederbörandes utlåtande om sina göranden och låtanden, som han på eget bevåg lät dem träda i verksamhet.
Herr landshöfdingen och kommendören var förresten en mycket hetlefrad herre, som icke skrädde ord, när han blef fetad. Det är ju från honom man har det kostliga och qvicka yttrandet, som fäldes en gång då han blef förargad på sin landssekreterare, att »väl kunde det gå för sig att en landshöfding hade träben, men aldrig i lifvet dugde detatten landssekreterare hade träskalle. »Segebaden var som bekant invalid.
Vid denna tid, 1770-talet, tycks vårt lilla Visby ej alldeles hafva varit så fredligt och lugnt som nu för tiden och det var ej en utan flere gånger som landshöfdingen här måste ingripa för att upprätt hålla ordnivg och skick. Då som nu låg gotländska artillerikåren stationerad i Visby. Den tyckes hafva uppfört sig allt annat än hyggligt och anständigt. I flera skrifvelser om uppträden af artillerister heter det bland annat: »Som en del Constaplar och handtlangare vid härvarande kongl. Artillerie Bataillonen sig nu på en tid företagit det slemma förhållandet att ofreda och med hugg och slag öfverfalla stadens invånare, så att stadsvagten i deras eget Corps de Garde ej kuvnat undgå deras våld, anhåller magistraten, det täcktes högvälborne herr Baron, Goenerallieutenanten, Landshöfdingen, Ötvereommendantea och Riddaren att vid saken lägga kraftig hand att ej allenast stadens innevånare i allmänhet hädanefter kunna npjuata frid och säkerhet för deras öfvervåld utan och att de brottslige vid vederbörligt forum, som enligt lagar och författningar lärer blifva Slottsrätt, undfå deras välförtjenta straff» Och herr landshöfdingen höll en sträng rassia bland den krånglande artillerikåren, hvarvid flere fingo sota med lång arrest för sina bragder.
Denna kårs medlemmar tyckas också haft särdeles smak för jagtsporten och det hade väl varit godt och väl, om de ej äfven härvid lag betett sig litet opassande.
Mon det klagas öfver att de utan försyn jaga hvar som helst och tillegna sig andras hundar och skjuta harar och fågel under sjelfva liggtiden. Äfven detta fick landshöfdingen taga itu med. Jagten hade bland andra ställen äfven bedrifvits i Veskinde, hvarför ett par af artilleristerna instämdes till södra bäradsrätten. En af jägarne var just bland dem som »fått krypa i kurran» för sitt ofog i staden och då fans ingen annan råd än att ingå med en anhållan bos öfverkommendanten att till häradsrätten få »låna» besagde delinqvont.
Till sist en kostlig episod.
En dag — det var 10 Oktober anno 1771 — höll man på att förätta morgonbön med Visby trivialskola i öfversta klassons rum. Af någon anledning uppstod då »oljud och buller», d. v. s. ordvexling mellan vice Conrector magister Israöl Åkerman ooh Collega Scholac superior magister Lars Lyth. Det var omöjligt att de kunde sämjas, trots bönestunden fortsatte de att öfverösa hvarandra med oqvädinsord, tills de slutligen råkade i lufven på hvarandra och börjads ett friskt slagsmål i alla skolpiltars åsyn. Stor uppståndelse naturligtvis! »Venerandum Constoriam» ande sig ej hafva med detta mål att skaffa, utan förvisade det tlll verldslig domstol, hvarvid samtlige skolgossarne skulle få aflägga vittnesmål. Landsfiskalen fick det trefliga uppdraget att taga saken om hand, sedan han tagit kännedom om denna »excess» genom domkapitlets protokoll.
Huru denna sak aflopp torde vi återkomma till en annan gång.
Gotlands Allehanda.
Fredagen 9 December 1887.
N:r 98.