Ett blad ur Gotlands häfder
af Alf. S.
Härmed är min lilla skildring af Rosenkrandsarne på Gotland slutad. I 2 af Gotlands landskyrkor fianas minnesmärken, som erinra forskaren uti och älskaren af landets häfder om den siste af dasse Rosenkrandser, den frome Herr Holger. Om det kan väcka något intresse att höra omtalas längesedan försvunna tider och froma menniskor, hvilkas ben sedan mer än 2 sekler hvilat efter jordelifvets arbeten och sträfvanden; så vill jag omnämna dessa minnesmärken, De båda kyrkorna äro Hablingbo och Klinte. Bådas altartaflor, utarbetade i den då brukliga barock-stilen, föreställande i halfupphöjdt arbete nattvarden, bära åratalet 1643, då Holger Rosenkrands styrde Gotland; å båda kyrkornas altaren stå Rosenkrandsiska och Tottska vapensköldarna samt namnen på den prest, som då var församlingens kyrkoherde, och hans maka. Att ej blott prestens utan äfven hans hustrus namn, ej blott landsherrens utan ock hans frus vapensköldar blifvit anbragta & dessa altaren, visar att man vetat bevara i församlingarnes hågkomst minnet af de personer, hvilka låtit uppföra nya altaren i kyrkoria eller genom rika gåfvor bidragit till altarenas anskaffande, ty hade ej meningen varit sådan, utan blott att underrätta om hvilka män, som den tiden voro landets höfding och församlingens prest, så hade väl ej slottsfruns vapen och prestfrunas namn behöft anbringas.
I Klinte kyrka stå öfverst på altaret namnen Peder Olofsson, Magdalena Nilsd. och kring dessa namn 8 små vapensköldar, men alla sköldarne utvisa Tott ska och Raoseskrandsiska ätternas vapen och vid hvarje sköld stå ett par små initialbokstäfver, häntydande på samma slägters, men olika personers pamp, ty senare bokstafven vid hvarje sköld är R. eller T.
Man skulle nästan kunna tro, att de fullt utförda namn, som stå så sköldomgifna, måtte vara högadeliga; men det äro de ingalunda. Om prestmannens för fäder veta vi blott att fadren hetat Olof.
Sannolikt har denne Olof varit bonde vid Ryftes (det flones 4 gårdar med detta namn i Fole), ty Herr Pader Olofsson, kyrkoherde i Klinte och Konsistoriiassessor, skref sig Ryftenius, hvilket tyckes antyda på härkomst från Ryftes. Hans maka, fru Magdalena Nilsdotter, var prestdotter från Hejde, fadren Nils Lauritsen som var kyrkoherde i Hejde, blef, näst efter krönikeförfattaren Strelow, kontraktsprost öfver Medeltredingen 1647 och Konsistoriiassessor, fru Magdalenas farfader var konsistoriipree:es, eller stiftets styresman 1601—1613. Han hette Lauritz Nielson, var född i Helsingborg, blef först kyrkoherde i Barlingbo, sedan kontraktsprost i Norra Tredingen och konsistoriiassessor, slutligen »General Probst over Gulland» och Kyrkoherde i Wisby — allasammans godt och hederligt folk.
Herr Peder Olofsson Ryftenius dog 1658, hans maka lefde enka ända till 1694 på gården Lilla Snögrinde i Klinte, som dessa makar inköpte 1650. De ligga begrafna på södra sidan om altaret, der en tid var slägtens familjegraf. +Deras efterkommande togo för 180 år sedan eller början af 1700 talet namn efter samma gård och bära det ännu.
På altaret i Hablingbo synas 2 adliga vapensköldar. De äro något större än de, som fianas på altaret i Klinte och sitta lägre ner, så att man kan bättre granska dem. Den ena är Tottska vapnet, fyrdelad sköld, 1:sta och 3:de fälten guld, 2:dra och 4:de rödt. Det andra vapnet är Rosenkrandsaraes, äfven qvadrerad eller fyrdelad sköld, men tvärs öfver skölden, genom de röda 1:sta och 4:de fälten; går en rutig snedbjelke med röda och hvita rutor, danska färgerna, hvaremot 2:dra och 3:dje fälten visa hvartdera ett krönt lejon, något som tyder på kuogligt ursprung. En snedbjelke öfver hela skölden, kallas i heraldiken Une barrieére sinistre och betecknar härkomst från hög slägt, men genom en bastard, en oäkting; om snedbjelken i Rosenkrandsiska vapnet antyder sådant vet jag icke, men väl att snedbjelken i Wasaborgska grefveskölden, tvärt öfver Wasa vapnet, hade dylik betydelse, Äfven här stå prestfolkets namn på altartaflin jemte årtalet 1643. Dassa namn äro: Lauritz Christoferssön Ronneby, Carin Andersdotter; äfven här hafva de fått sin lägerstad nära altaret hvilket alltid utmärkte att de, som fått ett så hedrande hviloställe efter döden, hedrat sig i lifstiden genom gifmildhet mot kyrkan. Deras grafsten ligger ej, såsom det omnämnda prestfolkets i Klinte, jemte altaret utan framför detsamma, midt i koret. Det är en af de bäst och finast utarbetade grafstenar, som fions på Gotland. Den visar ihalfupphöjdtarbete bilderna af det fromma prestfolket i deras vackra drägter med knäpta händer, liksom ännu deltagande i gudstjensten, som Herr Lauritz i 30 års tid här förrättat från 1627 till 1658. Kring bilderna läsas följande verser:
»Jeg saa i dag, der Solen opgikk —
En Roos saa deielig oprinde —
Jeg kom igen, naar Solen nedgikk —
Den Rosen vilde forsvinde —
Vort lif og levnet är sltsaa —
Det kan Döden forandre —
I dag vi deilig og röde gaa —
I morgen vi må bortvandre —
Om Gud det nu saa have vil —
Vi kan-det ikke forvende —
Han raader allene for det Spil —
Saa ende vi dette elzoude» —
På stenens nedia kantstår, jemte prestfars initialer H L C (Herr Lauritz Christofferssön,) orden: »Rörer du mig — det angrer dig.»
Båda dessa kyrkoherdar, Ryftenius och Ronneby, dogo 1658, sedan de varit först danske, sedan svenske prester, ehuru de ej kunde predika på svenska. Deras församlingsboar hade ej eller riktigt förstått dem, om de hört predikan föredragas på svenska, som då på Gotland ansågs för ett främmande språk.
Gotlands Allehanda
Fredagen 23 December 1887
N:r 102