Anteckningar för Gotlands Allehanda af
A. T. S.
Hvad man på äldre tider förstod med folkundervisning var ej alldeles detsamma som det begrepp man nu fäster vid samma benämning. Liksom studisroa vid lärdomsskolor och akademier fordom förnämligast afsågo bildandet af prester och derför hufvudsakligast omfattade teologi samt bibelns grundspråk grekiska och hebreiska, men först och sist det då förherskande latinet — den lärda verldens universalspråk, den lärda undervisningens A och O —; så förstod man med folkundervisning inhämtandet af salighetsläran jämte innanläsning eller att kunna »läsa i bok», hvartill kom att lära sjunga »ur bok», d. v. s. att efter gehör kunna sjuoga ur psalmboken samt att utantill kanna »Catechismus». Hvad derutöfver gick var, om just icke af ondo, dock öfverloppsverk för massan af folket. Folkundervisningen omfattade få ämnen, men man var fullt belåten dermed och vid de årliga husförhören samt de söndagliga kyrkoförhören höllo presterna sträng hand öfver att ungdomens undervisning i dessa stycken ej försummades, särdeles att ingentiog lärdes och troddes, som ej fullt öfverensstämde med hvadkyfkan och dess män lärde och trodde. Till och med när fästfolk infunno sig hos presten för uttagande af lysning till äktenskap, kunde han, ifall han ej kände deras kristendomskunskap, anställa förhör med dem deruti och vägra lysningen, ifall han fann dem underhaltiga, tills de »märkligen förkofrat sig.» ) Vid reformationstiden hörde Gotland i verldsligt hänseende under Danmark, i kyrkligt under Sverige. Biskopen i Linköping, till hvars stift Gotland hörde jämte hela Östergötland, hela norra och östra Småland samt Öland; hade sällan tid att besöka och visitera härstädes och vågade knappast under denna oroliga tid besöka Gotland, som således var så godt som i saknad af ett gemensamt andligt öfverhufvud. Tredingsprostarne, hvar i sin trading, voro landets högsta andliga myndigheter. I Danmark genomdrefs reformationen 10 år senare än i Sverige, först 1537 utkom i förstnämda rike den nya kyrkoordningen. Under denna tid af oro och splittring både i det yttre och i folkets sinnen, lär väl föga.gjortsyför folkundervisningen, utom presternas predikningar, vanligen långa, kraftiga och stundom förenade med dundrande utfall mot dem, som ej voro sadelfasta »i trona» efter reformatorernas lära. Uti Stettinerfreden 1570 måste Sverige afstå alla anspråk på Gotland, som nu blef helt och hållet skildt från nämde rike, äfven i kyrkligt hänseende. Följande året fick ön egen styresman och blef sett eget stift. Biskopstiteln var då aflagd. De andlige öfverpresterne eller scheferne kallades superintendenter, så äfven här; men under tiden från och med 1599 t. o. m. 1631 kallades de »Generalprobst over Gulland. » Kristian 4, som i 60 år (1588—1648) var Danmarks och Norges konung, utgaf flere nyttiga författningar för prestarnes utbildniog, för deras noggranna tillsyn öfver ungdomens undervisning och anskaffande af barnalärare. Desse lärare för folkets barn kallades »Degne» (djeknar = scholares), men fingo snart titeln skolmästare, d. v. s. skolmagistrar, skollärare, ty magister heter på gammal svenska mäster. På svenska fastlandet kallas folkskollärarne skolmästare. I början gick det svårt och långsamt att få barnaundervisningen allmänt i gång. Uti en år 1608 till konungen ingifven »föreställning» klaga Danmarks superintendenter och akademiprofessorer öfver allmogens »pérversa oscitantia» (förvända efterlåtenhet) och »supina negligentia» (vårdslösa försummelse) ifråga om barnaundervisningen samt andraga, att der voro »voxne paa 40 till 50 Aar, som ikke kunde noget af katechismen og ikke vilde läre den.» Det måtte ock varit mindre behagligt att vid 40 till 50 års börja plugga med att lära katekesen utantill. Omkring år 1630 när »Mester Thor Rasmussön», som han sjelf skrifver sitt namn, eller Magister Theodorus Erasmi, som det skrifves på latin, var Generalprost over Gulland, blefvo »Degne» tillsatte på Gotland, hvilket stadfästades ge nom ett kungabref af 23 Oktober 1641, hvaruti stadgas, att de äfven skulle svara för sången och tillsättas af superintendenten och behålla klockarens »residens» eller bostad samt dessutom njuta klockarens eller skolmästarens lön.) Klockare- och skolmästarelönerna på Gotland utgingo af hemmanen och voro följande:
Klockarens 1) af hvar gård 4 kappar (1/2 lop) råg, 2) matskott (»matskut») till jul, hvilket vanligen bestod af ett bröd, ett stycke kött (för det mesta ett fårlår), 2 kannor öl eller 1 kappe malt samt stundom ock ett ljus, 3) en årlig kollekt och af kyrkokassan en liten ersättning för mess-skjortans tvättning, pb äldre tider af kyrkans »taflepenningar» (hofmedel) 1 daler silfvermynt (50 öre), men på som liga ställen 24 öre, 4) stuga och fähus, som församlingen bygger och underhåller, 5) ersättning för graföppning. Slutligen någon bit af åker eller äng från Breg bordet mot särskild godtgörelse till pastor.
Skolmästarens 1) en lop (8 kappar), råg, 2) af hvarje kyrkas »taflepenningar» 1/2, 3/4 eller ???aler s. m, (svarande då mot 10 kappar råg,) 3) fritt hus, som hela pastoratet underhåller, när nämligen skolmästaren, såsom oftast förhållandet var, hade hela pastoratet till skoldistrikt, 4) en liten ersättning i penningar eller natura-prestationer för hvarje barn han undervisar.
Klockarena tituleras på Gotland merändels för skolmästare, ehuru nu mera förre och lärarebefattningar oftast äro åtskilda, Klockaretjensterna och klockarenamnet äro lika gamla som kyrkornas.*) När kyrka blifvit bygd skulle jord anvisas åt henne, men med tiden fick rätt ofta, genom gåfvor och testamenten, kyrkan andra och flere fastigheter, så att i fordom tid många kyrkor voro rika. Under katolska tiden hade hvarje kyrka sin särskilda »kyrkeprest» (curatus eller plebanus), men äfven sin särskilda klockare (2dituus) som ansvarade för riogning med kyrkans klockor, hvaraf namnet klockare, och äfven skulle vara presten till handräckning och uppassning vid embetsförrättningar, men någon undervisningsskyldighet hade klockaren icke då. Både presten och klockaren hade boställen på kyrkans jord och fingo nyttja dessa sina anlotter såsom utgörande en del af deras löneförmåner. På sådant sätt hafva uppstått både prestgårdar (prestbol, äfven, mon orätt, kallade prestbord) och klockarjordar; men kyrkorna hade äfven jordar, som ej hörde till prestbolet eller klockarejordarna, utav stodo under kyrkovärdarnes förvaltning och desse (kyrkovärdarne) ägde hålla uppsigt äfven öfver att de jordar, som presten af kyrkans fastigheter innehade, ej vansköttes och prestbordets skog ej ödelades, helst som denna skog äfven skulle användas till underhåll och reparationer af kyrkaps och prestgårdens bygnader.
Ännu i detta århundrade lär, efter hvad antecknaren hört uppgifvas, Öja kyrka ägt en skog i Hejde socken. Flere kyrkor tyckas på äldre tider ägt fastigheter, som ej hört till prestgårdens ägovälde, Men hvart hafva dessa kyrko- och klockarejordar tagit vägen? De kunna ej hafva sjunkit eller brunnit. Hafva de, liksom klosterägorna, blifvit kronans gods?
Och hur kommer det till att somliga prestgårdar äro så stora, såsom Vamligbo 2 falla mantal, Lärbro 2 1/2, (annexhemmanen inbegripna)? Hafva kanske, när Gotlands socknar och hemman i början af 1700-talet uppmättes och kartlades, kyrkooch klockare jordarna kommit att upptagas på prestgårdarnes kartor och sedan kommit att auses för att tillhöra prestgårdarnes ägovälden? Dassa frågor kan antecknaren ej besvara, men säkert är att klockarena sadan lång tid tillbaka, man ofter man, alltid haft sig upplåtna jordar från pastorsbostället och att sådant ansetts tillhöra klockarelönen, ehuru klockaren måste godtgöra pastor för att få nyttja dem. Före reformationen var förhållandet nog annorlunda.
Gotland har i 200 års tid förr än folkskolorna inrättades haft offentliga, af öfverheten anbefalda skolor för folkets barn, med bestämda löner för lärarne. Visserligen voro läroämnena få, men så mycket allvarligare inpluggades de; visserligen voro lärorumumen små och mörka och lärjungarne fingo sitta trångt hoppackade, icke förty voro den tidens barn lika raska, friska och duktiga som vår tids. Iönerna voro, åtminstone när läraren hade hela pastoratet till skol- och klockare-distrikt (då han naturligtvis höll ett substitut I annexförsamlingen för ringning och gräfning) ej obetydliga efter den tidens tarfliga och anspråkslösa lefnadssätt. Bestod distriktet af några och 20 fulla mantal, så hade läraren, jämte bostad, 8 till 9 tunnor råg, 40 till 50 goda matskott (ty dessa utgingo af halfva som af hela gårdar) samt andra små inkomster. En skolmästarbefattning var då en god och säker plats, som söktes af mången som gjort en insats till studier, men måst upphöra dermed af ett eller annat skäl och afstå från tanken på predikstolens beträdande eller andra höga vyer. Föratt vara kompetent att söka skolmästarebefattning måste man vara välkänd och ärbar, kunna läsa och skrifva, jämte stark och god sångröst hafva godt gehör (säkert öra). Hade dertill mannen en eller annan termin gått på »stor-skolan» och kunde, till de olärdes förbauselse, rabbla upp en eller annan latinsk glosa, så ansågs han för »haaglérd», ja »till hälften prestlérd» och slejk kluckare hejter dugä, u värd till ha».
*) 1684 utkom förorduing att hvarje man och qvinna inom Sverige skulle kunna läsa innantill för att få begå nattvarden samt att dess begående vore vilkor för att få ingå giftermål.
*) Antecknaren vill härmed tillkännagifva, att de upplysningar om Dagnernes första tillsättande samt deras skyldigheter och lönsförmåner, som anföras, äro hämtade ur dr O. V.
Lemkes i Visby förtjenstfulla arbete: »Visby stifts Herdaminne», hvarutur äfven tagits jämte åtskilligt annat de utdrag ur Domkapitlets protokoll, som längre fram här intagas.
*) »Klukkare skall fyrst i kirkju vara ok irset ut!sbra.» Dala lagen.
Gotlands Allehanda
Fredagen 7 December 1888
N:r 98