eller 2 1/2 dygn med »Klintehamn» bland hafsisen.
Det var måndagen 15 April kl. 9 e. m.
Underrättelse hade ingått att sent omsider — i brist på verksam isbrytare — segelrännan till Sandhamn öppnats och vinden hade länge stått på nordvest, hvadan antagas kunde, att den utanför Sandhamn befintliga drifisen skingrats. Allt var sålunda klart för att »Klintehamn» skulle kunna börja årets vårseglation på hufvudstaden.
Kapten Sandström, för tillfället befälhafvare ombord, ringde för tredje gången och ångaren lade ut med god last och alla passagerareplatser upptagna samt desutom många däckspassagerare, tillsammans omkr. 50 personer.
Nordvesten friskade i, men sjön ville icke komma i tagen. Iogen rullning märktes och vågorna åstadkommo endast en lätt kruening på vattenytan. Det här kan blott förklaras på det sätt, anmärkte någon, att vi nordvart på hafva någon större vågbrytare i form af ett isband.
Anblicken deraf lät heller icke vänta på sig. Knapt hunna 18 minuter nord på och med Stenkyrkehuks fyr i sigte möttes först ett större isband och sedan detta med en mindre afvikalse från kursen lyckligt passerats ännu ett och så vidare i sådan mängd att hela hafsytan i det mot iskristallerna härligt glittrande skenet från follmånen syntes fullständigt betäckt af is. En fortsättning af kursen nordvart befans derför omöjlig, hvadan man beslöt att styra sydvart för att kringgå det största af isbanden och sedan hålla upp under fastlandet, der man med då rådande vind antog sig fiona någorlunda klart vatten. Kl. half tre på tisdags morgon pejlades Stenkyrkehuk i O.S.O. 1/2 O. på 18 minuters afstånd.
Kursen sattes med nyss angifna syfte först vestsydvest och sedan N. N. W. hvarigenom man kom omkr, 4 svenska mil norrut. Sist nämda kurs hölls i omkr. 3 timmar, då mellan kl. 5—6 på morgonen ett större isband påträffades med öppen vak på andra sidan. Vid forcering af detta isband inträffade ett litet missöde, om dess bättre aflopp jämförelsevis lätt, men som kunnat medföra en rätt obehaglig situation. »Rodret midskepps», heter det vid backning. All right, tänkte rorgängaren och ordnade ratten efter vanligt märke för sådant läge på rodret. Back kommenderades och inom ett ögonblick började ratten snurra rundt och kastade rorgängaren bufvudstupa ut på däck genom dörren på styrhytten. Stopp och undersökning af rodret! Det befans då, att märket på ratten för rodrets midskeppsläge icke fullt hade öfverensstämt med verkliga förhållandet, utan att rodret, då rorgänogaren antog det ligga midskepps, låg något litet styrbord. Härigenom hade isen fått makt öfver rodret och ratten med den förvånande styrka att hjertstocken vreds omkriog i det närmaste 90 graders vinkel utan att brista, ett nytt exempel på det svenska jernets seghetsegenskap. Emellertid måste en af båtarne utsättas för undersökning, ny rorpione diteättas och spår för påsättning upphuggas, hvilket allt upptog tiden på tisdagens förmiddag från kl. 6 till 12-tiden — allt under mer eller mindre täta snöbyar.
Vid 12-tiden kuode alltså färden fortsättas och nu med kursen O.N.O. Så fort gick färden under kryssning mellan vakarne och isbanden. Till kl. 6 em, hade man kunnit omkr. 16 minuter, då man stannade i en större öppen vak utan mynning nordvart och utan utsigt att komma längre norr på, Hvar man befann sig, kunde med de oupphörligen upprepade kursändringarne icke med någon grad af savnolikbet beräknas.
Läget började att blifva eu smula kritiskt, icke på grund af någon öfverhängande fara, men ur synpunkten att man i afvaktan på vindförändring och isens skingring syntes få komma att tillbringa eu obestämbar tid derute bland isarne och utan kännedom om hvar man iverkligheten befann sig. Med dennna tanke började ock passagerarne göra sig förtrogna.
— Undrar just, sporde med omtänksam husmoderlig omsorg en bland damerna, om vi ha tillräckligt med mat?
— Har ingen fara, svarades. Vi ha bland lasten 15 drittlar smör och fem tusen tjog ägg.
— Ja men inte kan man lefva ensamt på ägg?
— Jo, det kan man nog. Jag har till och med en gång, invände en sjöförfaren man, på 4 dygn lefvat endast af oliver.
— Jaså, svarade damerna, så\’na der gröna, som man äter med ansjovis? Inte kan det vara godt.
— Å, mina damer, invände sjömannen, om ni visste hvad de smaka läckert, vär intet annat finnes att tillgå.
— Men så kanske saltet tar slut, invände en tredje.
— Har ingen fara anmärkte en fjerde, ty sådant tillverka vi ur hafsvattnet.
— Mon kanske få vi brist på kol?
— Nej, bevars, sådana ha vi för 4 dygn för full maskin. Och i värsta fall få vi elda med ärterna bland lasten.
Så gick tiden under muntert samtal.
Passagerarne voro vid godt mod och »mellandäckarne» togo sig en svängom till tonerna af en klarinett.
Klockan började emellertid lida mot 9 på qvällen, supén intogs och befälhafvaren förklarade sig ämna öfvernatta på platsen, då ingen öppning i vaken syntes, för att vid. dagsljus på onsdagen ånyo upptaga arbetet. Och så vardt ände på första dygnet. Man gick till kojs fullkomligt okunnig om hvar man befann sig, men med förhoppningar på morgondagen.
Men på natten till onsdagen tog sig pågon före att till väders taga en öfverblick öfver situationen och upptäckte dervid ett glimmande sken, som återkom och försvann. Det var en fyr, men hvilken? Efter åtskilliga observationer konstaterades fyren vara Häradsskär i Östergötlands skärgård, synlig i V.S.V. på omkr. 24 minuters distans (eller 4 svenska mil) från fartygets topp. Lodet visade 100 meter utan tecken till ström, hvaraf antogs att den is, i hvilken man befann sig, låg fast mot land.
På onsdags morgon fingo passagerarne nytt mod vid denna underrättelse, hvaraf framgick att man icke hade så synnerligen låvgt till Landeort, endast omkr. 25 minuter (4 mil).
Då isen på natten något skingrat sig nordvart, beslöt befälhafvaren ånyo upptaga forceringsarbetet mot I andsort, men dervid stötte man på större svårigheter än man förut påträffat. Vid 10-tiden började arbetet med ett isband på endast omkr. 300 fots bredd, bakom hvilket en mindre öppen vak fans. Det var ett styft arbete med backningar och framsteg som kunde räknas i meter för hvarje gång. Ångaren fastnade oupphörligen, varpankaret utsattes och vinschen släptes på, men loss kom man icke. Då upphissades i bommen ett mindre ankare, med rep satte; bommen i svängning och passagerarne sprungo på kommando från ena sidan af fartyget till den andra för att åstadkomma rullniog. Så kom man slutligen loss för att om en stund upprepa samma manöver. På sådant sätt höll man på i fyra runda timmar till kl. 2 utan att isbandet var sprängdt, tjockt som det var genom lagrad och sammanpackad is till flere fots djup.
Sprang så vinden om på ostnordost och de öppningar, man såg nordvart framför sig, började skjuta samman. Dermed inträffade en afgörande vändning i resans mål, ty med depna vind, hvarigenom man kunde befara att isen österifrån skulle ytterligare hopa sig i farleden norrut, ansåg befälhafvaren icke rådligt att längre ligga stilla, utan hellre söka återvända till Visby.
Ett stilla moln af svikna förhoppningar flög öfver passagerarnes anleten vid denna underrättelse, men i hvad som syntes ound vikligt fann man sig såsmåningom. Kursen sattes alltså vid tvåtiden igår e. m. sydvart på och fortare än man haft anledning antaga började vakarne vidga sig, så att maskinen oafbrutet kunde vara i gång. KI. 7 började konturerna af Got land med Stenkyrkefyren att framträda och kl. 8 kunde man skönja det flämtande röda skenet af Visby hamnfyr. Då emellertid isen började packa sig svårare samman mot Visbykusten, ansåg man svårigheter förefinnas att vid påkommande mörker fortsätta färden, hvadan man beslöt öfvernatta på omkring 6 minuters (1 1/2 sjömil) afstånd från hamnen, dit ångaren lyckligt och väl inlöpte vid sjutiden i morgse efter forcering af åtskilliga rätt svåra isband.
»Lustturen» är alltså lyckligt slutad utan nämnvärdt missöde. Men den kuade ha blifvit långvarig nog, ty de farvatten i vidt skilda riktniogar, som ångaren derunder plöjde, vittnade om att norra delen af Östersjön är för närvarande så godt gom fyld af is, i hvilken vakarne endast bilda små& mörka fläckar. Det var ismått en isbafsbild: hvart man såg endast himmel och is uti oafbruten enformighet och med en tröstlös stillhet, som endast då och då afbröts af en måÅses skri, någon gåvg till och med af en kråkas kraxande, mycket ofta af en yster säls frustande foysande, då han makligt uppkrupen på ett isstycke väcktes ur sin slummer vid ån: garens påtörning.
Beofälets tillmötesgående och lugna rådighet under hela resan bidrogo i sin mån att hos passagerarne göra minnet af densamma så angenämt som omständigheterna medgåfvo.
Gotlands Allehanda
Torsdagen 18 April 1889
N:r 45