är ett ondt, som vårt samhälle i hög grad lider af. Öppet tiggeri på gatorna förekommer visserligen sällan, åtminstone gent emot stadsborna, och detta tack vare den stränga eftersyn bettlarne äro utsatta för. Resande antastas dock, obehagligt nog, ännu rätt ofta af dessa i gatorna löpande barnskaror, hvilka tigga antingen af okynne eller på tillsägelse af föräldrar och målsmän.
Tiggeriet i husen är dock, sorgligt nog, ännu långt ifrån utrotadt. Vi tala ej här om den verkliga nödens bön om en ringa hjelp, utan om detta yrkestiggeri, som har så många utöfvare. Och det är ej nog med dem som finnas inom staden, nej tiggarnes hop rekryteras till och med från andra platser.
Så hitkom öfver Kalmar med första Gotlandsbåt en arbetsför man, hvilken i stället för att resa vidare, stannade här, låtsande sig ha ondt i ena benet. Under en månads tid har han sedan linkat omkring i husen och med bettleri skaffat sig sitt uppehälle. Att detta ej varit så särdeles knapt, tycks framgå deraf att han alltil under sina fristunder uppehållit sig på ölkrogarne samt att han, då han i torsdags afton hemsändes af myndigheterna, innehade ej mindre än öfver 13 kronor i kontanter. Han har sagt sig skola söka arbete här, men då han erbjöds sådant, ville han ej mottaga det.
Sorgliga exompel på yrkestiggoriet skulle kunna framdragas bland vår egen befolkviog. Vi vilja endast nämna ett. Under sistlidne vinter försörjde sig en hel familj med tiggeri. – Mannen sände hellre sina barn kring staden än han sjelf arbetade, fast han är ung och frisk. Och att barnen voro hemma i konsten att andraga riktiga klagovisor, som kunde röra de lyckligare lottades hjertan, torde framgå deraf, att exempelvis matvaror hoptiggdes i sådan mängd, att familjen ej förmådde konsumera dem, ntan vräkte ut hela massor som svinmat på gård och sophögar.
Ja, så går det nog ofta till. Det är i de festa fall den falska nöden, som skriker mest, och det gäller, när man skall gifva, att göra det med urskilning. Annars löper man fara att lägga hyende under en last, som, om den fritt får utveckla sig, kan blifva till ett riktigt kräftsår för ett samhälle.
Gotlands Allehanda
Måndagen 27 Maj 1889
N:r 60