Hemse, 23 Juni.
Vådaskott. En husbondeson från Drakarfve i Näs skulle i fredags e.m. jämte ett par andra unga män härstädes bege sig ned till ån för att bada, hvarvid en bössa medtogs för att användas mot en hök, som man visste ha sitt bo på vägen. Under gången genom en hage flögo oförmodadt några fåglar upp, hvilka den som hade bössan skulle skjuta, hvarvid skottet råkade brinna af för tidigt med den påföljd att det träffade husbondesonen i venstra benet ofvanför knäet.
Ena af sällskapet sprang genast till doktor Nyberg, hvilken anlade ett första förband, hvarpå den sårade med extratåg forslades till lasarettet i Visby.
Klintehamn, 21 Juni.
Klintekretsens möte.
De flesta af kretsens medlemmar jämte Klinta skolråd och några i Vestergarn och Klinte sig uppehållande sommargäster från fastlandet (lärarinnor) hade infunnit sig till mötet.
Läraren på stället, hr Aug. Lingström, höll en uppvisning i gymnastik för att visa, huru vanliga tvåsitsiga skolbänkar kunna användas som gymnastikredskap enligt gymnasten Liedbecks anvisningar. Uppvisningen, som skedde i två afdelningar, af hvilka den förra omfattade fristående gymnastik och den senare redskapsgymnastik, gjorde både uppvisaren och barnen all heder och torde bidraga i hög grad till att egga andra lärare till aktgifvande på och begagnande af den för helsans bibehållande och krafternas allsidiga stärkande och utvecklande i skolan så välbehöfliga gymnastiken. Kritiken öfver densamma hade ej heller anvat än godt att säga, fast derunder ock framkom den för lärarne mindre hugnesamma underrättelsen, att skolråden skulle känna sig mindre »trakterade» af, avt skolbänkarne komme att användas för gymnastiskt ändamål. Eu annan skolrådsledamot menade deremot, att om gymnastiken hade en för barnens kroppsliga utveckling så stor betydelse, som man ville framhålla — hvilket han för sin del trodde — så vore väl denna mera värd än bänkarne, Han trodde ock, att författaren vid uppställandet af gymnastiköfningarna ordnat dem just med hänsyn till sådan allsidig utveckling, hvarför det icke kunde duga att taga bort rörelserna på bänkarna och sålunda stympa öfningarna. En lärare hade försökt använda långbänkar för samma ändamål och funnit dem kunna ganska väl användas.
Med småskolans barn hade lärarinnan på stället en åskådningsöfning om hästen.
Under samtalet förekom först frågan om katekesens behandling i folkskolan så väl till form som innehåll, hvilken qvarstod från föregående möte. Nu vidrördes de taror, som äro förbundna med katekesläsningen: 1:o) sjelfva systematiseringen, som genom en för stor vidlyftighet omkläder innehållet, så att det blir svårt till och med mången gång för läraren att finna sig till rätta i denna teologiska vetenskap, mycket mera för barnen, och hvilket verkar till barnens uttröttande på både katekes och kristendom, så att de merändels komma att käpna vämjelse derför; 2:o) utanläsningen af katekesen, hvilken enligt mångårig erfarenhet ju vanligen sker så slentrianmessigt och tanklöst dödande som af intet annat ämne i skolan; 3:o) att vid förklaringen hufvadsakligen bygga på känslan och icke på förståndet, härigenom katekesationen sjunker ned till en prelikan.
Första faran undgås i småskolan genom att alldeles förvisa katekesläsningen från denna.
De textord ur katekesen, som böra förekomma i denna, böra läsas endast i sammanhang med bibl. hist. och som en del af denna samt förklaras i detta sammanhang på det enklaste och naturligaste sätt, på det att de små barn måtte få andlig »mjölk» och ej »stadig mat», hvilken de ej förmå smälta,och hvilken derför uppväcker äckel. I folkskolan bör visserligen för: finnas ett kateketiskt sy:tem, men mycket mera enkelt och okonstladt äv det nuvarande, ett, som mindre lade an på barnets minne, mera på barnens förstånd och hjerta, hvarigenom barnets kärlek till Gud och dess intresse för att längre och längre tränga in i kristendomens sanniogar lättare kuude väckas och stärkas, Vidare bör 5:e hufvudstycket förläggas till konfirmationstiden.
Den andra faran måste man söka undvika under närvarande förhållanden genom att ej alldeles fordra noggrann utanläsning af allt i katekesen utan nöja sig mången gng med barnens återgifvande af saken med egna ord samt vidare noggrant öfvervaka öfverläsningen, så att denna måtte ske på rätta sättet med synnerligt god betoning och haligt allvar. Ea hjelp torde ock vara att begagna sig af katekeseditioner, som uteslutit frågorna, fast icke så mycket dermed vinnes, Bäst skulle vara att få katokessanningarna följdriktigt utvecklade ur bibelspråken i sammauhängande framställning.
Den tredjo faran söker man undgå genom att alltid påminna sig, att barnen behöfva kunskap för att kunna i hjer\’at omskapas, att sålunda genom katekesundervisningen bör byggas en fast och säker kunskap, hvarigenom man kan leda barnen in i en bestämd tankegång, så att de blifva sjelfständiga varelser på biblisk grund.
Gotlands Allehanda
Tisdagen 25 Juni 1889
N:r 71