Tal på jubeldagen 1889
af
C. J. Bergman.
Så berättas det i gamla grekiska skrifter om den store atheniensiske statsmannen och fältherren Themistokles, att då han i följd af sina landsmäns otacksamhet biltog och olycklig irrade i främmande land;; kom till honom en dag en lärd man och erbjöd sig att meddela honom mnemonikens nyss uppfunna konst. Och när den i vexlande öden pröfvade atheniensaren frågade mannen, hvad nämda konst kunde åstadkomma, svarade denne: hågkomsten af allt hvad du upplefvat, allt hvad du gjort och lidit, allt hvad du sett och hört skall derigenom blifva din själs outplånliga egendom: den konst, jag vill lära dig, är konsten att minnas.
Men Themistokles svarade: det vore mig mera kärt, om du kunde lära mig konsten att glömma.
Om i dag uti detta vårt samqväm, der vi skola fira vårt samfunds. 75:te årsdag och aflägga räkenskap för många flydda år — om här nu inträdde en lärd man, som ville erbjuda oss konsten att minnas, skulle vi väl svara, liksom Themistokles:\’ lär oss hellre konsten att glömma?
O nej! vi skulle svara: lär oss att tacksamt och kärleksfullt minnas de grundsatser, som vid Sällskapets stiftande ledde och lifvade våra fäder, låtom oss minnas deras arbeten, deras fröjder, när Gud åt deras stiftelser gaf växt och mognad och skörd, — låtom oss också minnas våra egna sträfyanden och framgångar, för att derigenom . manas till fortsatta ansträngningar, — låtom oss minnas äfven våra misstag och lidna förluster, för att derigenom undervisas om behofvet, vid hvarje menskligt företag, af försigtig beräkning och samvetsgrann, pröfning, — ja, låtom oss minnas till och med våra fredliga strider, ty den ärliga meningsstridens vinning blir ju till slut erkännandet af det rätta, och äfven åt den engång besegrade kommer, förr eller senare, rättvisa att skipas genom erfarenhetens, det är högsta domstolens, ofelbara utslag. Med ett ord: låtom oss minnas, att vårt samfund har ädla anor, och att det för oss alla är en helig. pligt, att vara dessa anor och de förpligtelser, som de medföra, i allo underdånigst hulde och trogne!
Må således vårt samqväm i dag blifva en redogörelsens, en minnets högtid! Och måtte den af Eder utsedde\’ högtidstalarens ålder och försvagade krafter vara en ursäkt för ofullständigheten och de öfriga bristerna i redogörelsen, vid hvars nedskrifvande han alltjemt har erfarit, att han, för att riktigt kunna minnas och värdigt kunna skildra vackra minnen, beklagligen icke haft en lärare, sådan som den, hvilken erbjöd sig åt Themistokles.
När Sällskapet; år 1864 firade sitt halfsekelsjubileum, hade 16 år förflutit, sedan dess fri- och fattigskola för gossar slutat sin 34-åriga verksamhet. Orsaken till skolans upphörande var, såsom bekant, ingalunda ett minskadt intresse, å Sällskapets. sida. Omsorgen omfolkundervisningen hade år 1842 genom allmän, lag blifvit kommunerna ålagd. Emellertid hade Sällskapet haft äran, att på enskild väg och liksom i förväg till en del åstadkomma hvad som snart befanns vara ett för Staten högvigtigt åliggande. För de äldste D. B. V.:isterne var och för de äldre bland oss är friskolan med dess årsfester i kretsen af skolbarnen ett af Sällskapets skönaste; minnen. Här må i korthet nämnas, att skolan på förslag af d. v.:stadskomministern Georg Herlitz stiftades 1814, och var sålunda årsbarn med Sällskapet. Skolan räknade i början blott 12 lärjungar, utvidgades alltmer, fick hufvudsakligen: genom en gåfva, stor 1;000 rdr banko af Timotheus Segerdahl, fader till en af Sällskapets istiftare, ett eget nybygdt hus på Kyrkberget, och lärjungarnas antal var det sista året 120. Vid skolans upplösning hade från dess början 857 lärjungar der erhållit sin första, många bland dem kanske sin enda undervisning om pligterna mot Gud och samhället, äfvensom erhållit de färdigheter, som i hvarje lefnadsställning äro oumbärliga, Att flere bland dessa barn sedan . erhöllo en mera bemärkt ställning, derför hade de kanske D. B. V:s skol-undervisning att tacka: af dem blefvo tretio handtverksborgare, fem blefvo handlande, fem skeppare, åtta tjenstemän (bland dessa sistnämda två kyrkoherdar, en konsistorienotarie, en lektor; en läkare, en tullkontrollör, en folkskolelärare och en militär.
Flere af dessa forna lärjungar hade Sällskapet.sedan glädjen att återfå såsom ledamöter, 2:ne af dem innehade ordförandeplatsen. och 2:ne andra, boktryckaren i Stockholm, vasariddaren, Carl Fredrik Björklund och ; körsnären derstädes, likaledes yasariddaren Per Niklas Bergström blefvo icke blott ledamöter utan ock frikostige stiftare af fonder, tillsammans 1,500 kronor, hvaraf räntan var bestämd till fattiga skolbarns beklädnad. Från en af desse forne lärjungar, Hans Peter Gustafson, hvilken från att hafva varit lärjunge i friskolan och sedan under sin studietid vid lärdomsskolan härstädes några år för sin medellöshets skull tjenstgjort såsom vaktmästare vid Sällskapet och dess sparbank, och som slutligen blef ledamot och ordförande från honom kom förslaget om anläggandet af den botaniska trädgården, i hvars ordnande han också, jemte ledamöterna O. A. Vestöö och R. V. Mölér, tog den verksammaste del. Och de öfrige blefvo, ehuru i obemärkta lefnadsförhållanden, nyttige arbetare i olika yrken. Sällskapet hade bevisat dem alla en för deras framtid vigtig välgerning, och de hafva till tack gjort heder åt Sällskapets goda gerning. Goda gerningar äro ingen förkastlig afföda, säger Geijer. När man i forntiden beklagade den döende thebanske hjelten Epaminondas, att han skulle dö barnlös, svarade han leende, såsom vi minnas, att han efterlemnade tvenne odödliga döttrar, segrarne vid Leuktra och Mantinea, D. B. V. har haft glädjen, att äga mer än 850 fostersöner, i hvilkas händer Sällskapet satt fredliga vapen för att de skulle kunna åtminstone börja kampen mot okunnighet och mörker, mot lättja och fattigdom.
Ehuru Sällskapets skola längesedan hade upphört, glömde Sällskapet dock aldrig sin första kärlek, omsorgen om samhällets fattiga barn; Förutom den utdelning af kläder och sparbanksböcker, samt af stipendier åt trädgårds-elever, som ännu årligen fortfar, har Sällskapet begagnat hvarje tillfälle, att ådagalägga denna sin huldhet. I flere år var det forna skolhuset kostnadsfritt upplåtet till en af församlingens småskolor och till bostad åt en lärarinna. Och år 1874 föreslog ledamoten C. J. Bergman att Sällskapet skulle i sitt skolhus på nytt börja en skolverksamhet genom slöjdundervisning åt stadens och landsbygdens ungdom. De, jemte motionären, utsedde komiterade, som skulle bereda 7 frågan, ledamöterne Vilhelm Klintberg, Fredrik Georg Hallenberg, Per Fredrik Ihre och Ernst Leijer, tillstyrkte varmt förslaget såsom varande i full öfverensstämmelse med Siällskapets traditioner och syften. Men, då Sällskapet öfverräknade sina tillgångar, fann det sig ännu icke i stånd att på alldeles egen hand kunna anordna en fullt ändamålsenlig arbetsskola, och antog derföre ett af Hushållningssiällskapet gjordt anbud, att ombesörja sjelfva underyisningen; hyvadan Sällskapet år 1875 beslöt, att för sagda ändamål öfverlåta nyttjanderätten till huset, och anslog till behöflig inredning 725 kronor, När sedan slöjdskolan inom kort kom i behof af större lokaler, beslöt Sällskapet enhälligt år 1881, att bekosta husets. förlängning med 10 fot och höja det med en öfre våning, hvartill och till behöfliga förändringar i det inre åtgingo 5,820 kronor. Och talrika skaror af folkskolans och elementarläroverkets lärjungar samt af ynglingar och. unge män från landsbygden hafva der fått sysselsätta sig med de lika uppfriskande som praktiskt fruktbärande öfningarna i kroppsligt arbete. Så fick Sällskapet glädjen, att för 3:e gången öppna det forna skolhuset till gagnrik undervisning. Och D. B. V. kan med försynt glädje på sig lämpa några ord ur det Gamla Testamentet: Si, du hafver undervisat många, och du hafver gjort många händer starka.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 10 Juli 1889
N:r 77