Som vanligt, när man skall fira en fest ute i Guds fria natur, är det första man gör, då man låter upp sitt öga i arla morgonstund, att låta blicken spanande öfverflyga himlahvalfvet för att se, hvilken ställning den som makt hafver i vädret möjligen kan vara sinnad att intaga till dagens glada förhandlingar. När derför solen igår morgse strålade oss till möte ur molnfri luft, fyldes våra hjertan med glada känslor, och inte minst steg humöret hos de af sällskapet D. B. V. ut sedda värdarne för samqvämet ute i Snäckgärdet.
Men som det ibland går här i verlden: en klar morgon ger ofta en mulen dag, så gick det också nu, ehuru dock en och annan hoppets solstråle då och då trängde fram mellan de för frisk sydvest framilande mol en.
Den så att säga officiela delen af D. B. V:s 75-årsjubileum var slut redan strax efter kl. 2 på middagen och härefter förunnades medlemmarne lugn och ro till kl. 1/2 5. DR skulle de samlas på paviljongsplanen för att i tvåspända, möbelkattunsklädda vurstar kuska ut till Brunbergs betning.
Just som man litet hvar med sitt hvita och röda festmärke på venstra rockslaget raskade på ner till samlingsplatsen, började det regna. Hu! Himlen såg verkligen hotande ut ech farhågorna för att vattnet från ofvan skulle bli mer än nog att späda punschbålarne med voro ganska stora. Men Jupiter Plurius roade sig bara litet med D. B. V:isterna den här gången, ty snart såg man litet hvar att all fara för den här gången var öfverstånden.
Det var derför man glad i hågen begaf sig i väg ut till det vackra Snäckgärdet, en kavalkad på omkring ett tjog skjutsar. Och så for man första gången den nya af sällskapet utefter sjöstranden anlagda vägen, som säkert kommer att förvärfva sällskapet många generationers tacksamhet. Ty en härligare promenad än denna med det brusande hafvet på ena sidan och lodrätä, på krönet skogklädda klippvägar å denna, torde man ha svårt att finna.
Grindarne intill festplatsen äro behängda med friska kransar, hvilka sqvallra för oss att här är vägen.
Ett stycke bortåt öfver tufvor och snår skymta vi svajande fanor i brokiga färger, och när vi komma närmare se vi inom en med linor omhägnad plats silfverbålarne trona mellan hela batterier af glas på de med snöhvita dukar höjda borden. Här skola D. B. V:isterna fira sitt ärorika sällskaps sjattiofemte årsdag.
Musiken från paviljongen har följt med hit ut och speiar så opp en liflig marsch.
Under dess toner samlas man kring de fylda glasen, :så helsas man välkommen af en; bland värdarne och festen är i fall gång. Man dricker inbördes, man gör sig bekant med sällskapets gäster, man beundrar naturen samt super in skogsdoft och hafsluft med cigarren i munnen.
Det smattrar en lystringssignal. Tyatl Nu skall det hållas tal. Vi samla oss kring den med grönt sirade talarestolen, som nu bestiges af dagens talvärd, borgmästare Een. Han utbringar en skål för sällskapet. Han visar tillbaka på dess kära minnen, han pekar framåt på kommande segrar med fredliga vapen, han höjer ett lefve för sällskapet D. B. V., hvilket besvaras med trefaldigt hurra och jublande fanfarer.
Emellertid har det blifvit lifligt ute i betningen. Skaror af folk ha samlat sig. Ty D. B. V:s högtidsdagar bibehålla ännu något :f sin karaktär som verkliga folkfester. ås
Taflan är snart synnerligen liflig. Det vimlar af ljusa, färgrika damtoaletter.
Här har man slagit sig ned i det frodiga gräset under lummiga furor, der låter man pärkbollen eller varpstenen beskrifva sin båge i luften. Och så klinga tonerna af, frisk hemlandssång, man lyssnar och applåderar.
Och så, hvilken ram omkring det helal Denna leende, skuggrika dal, som på ena sidan sköljes af grönhvita böljor, på den andra skogklädda höjder, der den gråa kalkhällen förgäfves söker dölja sig bak grönskan.
Men festen fortfar. Talens rad är ännu ej slut. Än gäller det den nitiske ordföranden, än dagens grånade högtidstalare, än de inbjudna gästerna. Bland dessa nämna vi särskildt rektor Humble, advokatfiskal Linde, lektorerna Afzelius och af Sillén, adjunkten Ihre, revisor Kinberg, konsul Grubb m. fl. Skålar för dessa drickas med entusiasm, fanfarer och såog, och så svarar rektor Humble enkelt och varmbjertadt. Så fåsångarne och värdarne sin välförtjenta byllning.
Musiken har emellertid dragit sig ifrån sjelfva festplatsen och spelar nu ett stycke derifrån upp en gungande vals. Och snart går dansen öfver tufvorna. Dans golfvet är visserligen inte det bästa, men det betyder mindre. Dagen är glad, och musiken så elektriserande, att ingen märker, att man gång efter annan snubblar rätt försvarligt.
Tiden har gått fort, värdarne mana till uppbrott. Äunu ett sista glas, och så sätter man sig i marsch, under det unisont sjunges den ena »skränsången» efter den andra.
Klockan 9-tiden är man i paviljongen. Den är riktigt ståtlig. Smakfulla dekorationer af guirlanderfanor och sköldar. Stället är för aftonen utrymdt af alla andra gäster än D. B. V:ister. Nu var skarornas lösen: här skall det ätas! Och det får man inte undra på: sjöluften suger och supén var läcker från smörgåsbordet till kycklingen och glacen med jordgubbar. Den tillställningen hade såväl värdarne som källarmästare Geismer heder af.
Från läktaren tonar musiken, under det man nere i salen gör sitt bästa för att sköfla borden. Dessa rödjas slutligen af och så samlas man vid kaffekopparne med avac\’en till ett gladt nachspiel.
Kors, hvad det sjungs! Det är förvånande, att sångarne stå ut, att deras strupar ej för länge sedan nekat att ge ifrån sig ett ljud. Men tonerna klinga lika friska, fast det nu börjar lida mot småtimmarne. Så håller en af värdarne tal för en utlandsgäst, en tysk, doktor Goldschmidt, hvilken ligger här nere på Gotland för att studera våra åldriga minnesmärken. Det är ett humoristiskt tal än på tyska än på svenska. Dr Goldschmidt svarar ledigt och fint. Han säger att i sitt hemland hade han hört mycket talas om Gotland och Visby och hade om vår stad fått den föreställningen att den var ett slags Herculanum och Pompejii, der man endast skulle träffa på märken efter det som varit. Så mycket mera kärt hade det nu varit för honom att finna, att inom dessa åldriga, förvittrade murar, bland dessa ruiner lefde ett gladt, bjertligt och gästvänligt folk, som så mottog en främling att man kände sig som hemma här, Sent skulle han glömma minnet af sin vistelse på Gotland. Jubelrop och kraftiga hurra från gotländingar, och så, slag i slag, den ståtliga sån gen Wie mit grimgen Unverstand. Det var stil i det der.
Men »de gamle» ha redan troppat af; ungdomen har ännu svårt att bryta laget; man dröjer så länge man kan. När slutligen nattens mörkaste timmar äro förbi och månen lyser ur de ilande molnen, då dricker man det sista glaset till ära för det sjuttiofemåriga D. B. V.
Innan man skiljes åt på allvar efter den glada och lyckade festen, följer man sångarne till stranden, der de låta stämningsfulla toner fara hän öfver vågen.
Och så lyktade festen på sällskapet D. B. V:s trefjerdedelssekeldag.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 10 Juli 1889
N:r 77