kallar signaturen Ave (fru Eva Vigström) en skildring från vår ö, hvilken finnes införd i senaste numret af Svenska Dagbladet, hvarur vi taga oss friheten att aftrycka densamma. Brefvet är dateradt Klintehamn 18 Juli:
»Var välkommen i vårt lag!»
Denna strof ur den gamla gotländska bruddansvisan raun mig ovilkorligen i hågen vid åsynen af de vänliga, godlynta ansigten, som mötte blicken nere vid Visbys ängbåtsbrygga, då ångaren Tjelvar under strålande solsken i söndags morgon lade till derstädes. Vi ägde ingen bekant Visbybo, som kunde helsa oss välkomna, men vänligt och omständligt besva?
rade mötande personer våra frågor eller följde oss på vår vandring till åkare, hvilka ej träffadez hemma, och så slutligen till gästgifvaregården, der gästgifvarfar satt i söndagsstillhet i de: sköna solskenet.
Vårt ärende till honom var att få skjuts genast till Klintehamn, ty erinrande oss satsen, att »det skådade beror på ögonen som skåda», ville vi ej efter en fyra dagars, delvis starkt gungande sjöfärd från Helsingborg, beskåda den gamla hansestadens märkvärdigheter, för att kanske få ett matt intryck af det” hela. Nog frestades vi både af Sankt Lars och Burmeisterska huset, men vi tryckte hattarne djupare ned öfver våra trötta ögon, då en skymt af något dylikt vackert kom i vår väg, och att vi gjorde rätt deri, öfvertygades vi om, då en resande, som ej var i stämning, förtäljde oss, att Visbys alla ruiner voro tråkiga att skåda.
Underligt är, att i dessa uppfinningarnas och patentens tider ingen menniskovän hittar på en fruntimmersdrägt, som, på samma gång den gjorde bärarinnan lika presentabel i hyggligt, snyggt sällskap efter t. ex. sex veckors förlopp som första dagen plaggen invigdes, fullständigt afskaffade bruket af reskoffertar, kappsäckar och hattaskar. Mina förboppningar hafva här vid lag varit fästa vid spiritisterna, hvilka ju umgås med de allra mest långväga, lätt ekiperade resande; men då denna moderna vetenskap ej under denna varma sommar bragt någon modell till anderesdrägt i markvadnn, är det väl föga hopp om, att den önskvärda uppfinningen skall komma från det hållet, Det var med vemod jag tänkte härpå, då det nu blef fråga om skjuts för oss till Klintehamn och vi inbjödos i vagnslidret för att mönstra gästgifvarens förråd af vagnar, — Ja, vore det inte för de välsignade koffertarnes skull, kunde vi ju lätt gå det der rr menade vi, när gästgifvaren yttrade något snällt djurvänligt om sina hästar och värmen. Han såg småleende på oss, och ett par yngre solskensnjutande karlar upplyfte sina hufyuden i raskt tempo. ; — Gå, tre och en qvarts mill — Naj da; ingen här på ön ville gå ens till törsta skjutsombytet !
Vi höpnade något vid denna upplysning : skulle vi då helt oförmodadt komma till att vinna ryktbarhet här på Gotland, ty vi ämnade ju gå mycket! Nr veta vi dock att en del ungdom brutit den gamla fördomen mot ?????? och gör ej obetydliga fotresor på ön.
Emellertid kommo både våra koffertar och vi sjelfva upp i ett af dessa åkdon, om hvilka man kan säga: »kärt barn har många namn.» I Skåne har jag nämligen hört dem kallas än sjarrabank, än scherryvagn och än char å banc, Här heter denna vagn wurst, men döptes för sin längds skull af en af kamraterna till Ormen långe. Den vänlige, punktlige gästgifvaren blef sjelf körsven, och efter fem tim mars förlopp kommo vi, hvitpudrade af kalkdam, till Klintehamn, der en behaglig bostad väntade oss.
Hvilken ljuf känsla att en tid lefva fjärran från allt hvad ånghvisslor heter, att slippa höra vagnsrassel på hårda, hetastengator, och att i stället få se folk, som ger sig tid att lefva ett menskligt lif utan att hetsa sig sjelfve och andra till döds i näringssorgernas och fåfängans trafköringsbanor !
Den art af slägtet, som kallas det unga, fräcka, svärjande, förstörelselystna unga Sverige tyckes ej heller ännu ha nått hit. Himlen låte det aldrig beträda dessa fredliga, leende stränder !
Men om ej dessa skadedjur i menniskoskepnad, hvilka på fastlandet förekomma i så många varieteter, redan fått fotfäste här, lär det tyvärr ej dröja länge, innan detta sker, ty tron på den andelösa läsningens makt är utbredd äfven till denna sköna ö. Det har sitt stora, fast vemodiga intresse att äfven bär höra verkligt kunniga menniskor upprepa samma fraser om en stigande folkupplysning, som man känner så väl från fastlandet; medan den gamla hednatron lifskraftigt tittar fram öfver allt, blott man har ögon till att se och öron för att höra. Redan efter dessa få dagars vistande här har jag funnit märkliga och intressanta drag af gammal folktro och dermed förenade seder, men derom vill jag i något senare bref förtälja mina läsare; nu blott något om det hvardagslif, som ter sig på ytan af denna behagligt lugna vrå af ön.
Billigare bostadsplats för sommargäster finnes troligen ej i något civiliseradt samhälle, och detta bidrager ej så litet till trefnaden för trötta menniskobarn, som eöka hvilan för att stärka krafterna till nytt ansträngande arbete. Ty nämn mig någon badort med vacker belägenhet och ordentliga, regelbundna samfärdsmedel, der man får hyra två trefligt möblerade rum, med tre sängar och god upppassning, för en summa stor 25 kronor, under en tid af sex eller åtta veckor ! Eller anvisa någon annan vacker plats mellan haf och skog, der man får sin goda, rikliga kost i ett trefligt hem i godt sällskap, för en afgift af 1 kr. per dag. Man kan ju rakt af sitta här och inbilla sig att den osalige »tillvaroskampen» aldrig satt sina jernskodda hofvar på denna välsignade ö.
Ännu samlas ungdomen under söndagsmiddagarne för att utföra de ryktbara gotlandslekarne ; men »piglockan» har tyvärr hittat hit och vid dess toner upplöses all folkpoesi i svettångor från hoppande och snurrande par, och det vore skada om man här glömde att »öfva fäderneärfda täflingslekar», glömde pärkspelet, kasta varpa, störta stång o. s. v. för klampandet och stampandet i valsen och polketten.
Det första nöje, åt hvilket en främling här torde hängifva sig, är insamling af petrifikat.
Åtminstone var det förhållandet med oss; och sökandet efter trilobiter (förstenade kräftdjur) hör till sporten här på kusten. Tre qvarts mil från Klintehamn ligger Blåhäll, fyndorten der dessa försteningar letas upp vid hafsstranden, och utan all öfverflödig tidspillan begåfvo vi oss dit i sällskap med andra trilobitälskare.
Någon mera erfaren samlare föreslog, att vi skulle medföra hvar sin säck på denna vandring, och genast hägrade för unga, med triIobiter obekanta själar hela mansbördor af detta eftersökta petrifikat, hvilket af somliga begagnas till smycken. Men så upplystes det, att säckarne begagnades till att knäfalla på under sökandet efter trilobiten, hvilken, när den är som störst, har samma omfång som en liten, mycket liten kaffeböna, men som ej försmås, om den har storleken af ett krossgryn. När man så dertill hugnas med underrättelsen, att det förstenade kreaturet har alldeles samma färg som blåleran, i hvilken de haft sin bädd, och nu äro att söka i strandgruset, så får man ett begrepp om själstillståndet hos guldtörstens, sportens och krocketspelets olyckliga offer, när man här ser äldre och yagre personer ligga framstupa vid hafsbrynet,
Solstrålarne leka och glittra på Öatersjövåg, der de nu så populära Karlsöarna resa sina tvärbranta klippväggar i skenbar närhet af denna vik; trilobitsökarne se ingenting annat än småsten och blålera. Hafsmåsarne kretsa öfver deras hattbrätten, solen slår glödheta guldspik i ryggsömmarne på deras sommardrägter, vattnet silar in i deras skor; de märka ingenting, deras läppar öppva sig blott för att uttala ordet: trilobit. Men vill man se dessa skattsökare hastigt på fötterna, behöfver man blott ropa första stafvelsen af detta magiska namn, och de komma framstörtande med förstoringsglaset i högsta hugg för att undersöka det förmenta fyndet.
Vårt fynd bestod i åtta trilobiter, i storlek omväxlande från en mockaböna till hufvudet af en välskapad husfluga, och detta ansågs ej för någon dålig »tur».
För ett par år sedan var sökandet efter detta petrifikat en så omtyckt ??? att man på söndagseftermiddagarne kunde se stranden under Blåhäll garnerad med menniskor, som lågo framstupa eller i knäböjande ställning i det våta gruset.
Gotländska dialekten erbjuder inga större svårigheter för öron som äro vana vid de skånska munarternas diftonger och många danska ord; här kommer dock en del tyska till och gör språket ännu mera blandadt. Några gotländska folkdrägter lär man nu ej få se annanstädes än i — Fornminnessalen i Visby. På denna trakt af ön bära allmogeqvinnorna runda svarta stråbattar men — ofvanpå hufvudklädet, antingen detta utgöres af en svart sidenejalett eller en brokig bomullsduk. Och detta äfven under den största sommarhettan!
Våren och sommaren ha äfven här i år varit ovanligt heta och torra, men i måndags slog vädret om till regn, hvilket med korta mellanrum fortfar ännu, så att vägarne, hvilka i söndags sågo ut som om öns kalkugnar tömt sitt innehåll öfver dem, nu erbjuda synen af ett ändlöst murbrukstråg. Men nu klarnar himlen öfver blånande haf, vi hoppas nu få godt väder för oss, som vilja segla till Karlsöarna och sedermera någon dag gå till Hobergsgubben, till hvars slott vi ha 5 mil, och framförallt hoppas vi på solsken åt de vänliga gotländingarne, hvilka nu hålla på att skörda sina frodiga rågfält.
Gotlands Allehanda
Onsdagen 24 Juli 1889
N:r 83