En julnatt på Östersjöns is.
»Och skogen, hvart du går omgjordande din stig,
står hög och allvarsam och blickar ner på dig.
Dessa ord af Sveas skald låta ännu tillämpa sig på en stor del af Gotland, men der finnas och orter, der man saknar den ram af skog, som oftast innefattar nordiska landskap, och som af vana är skogsbyggaren kär. I »Storsudret» kan man resa hela mil utan att se borisonten begränsad af skog, blott här och der framblickar någon liten skogsdunge, någon med hasselskog bevuxen äng. Landet är här smalt och lågt. Hvarken berg eller skog bryta hafsvindarnes våldsamhet; så myckét friare spelrum hafva de att tumla om på de kala slätterna. När man vår- och vintertid färdas öfver dessa, och känner vinden iskall svepa fram, då inser man sanningen af det gamla ordspråket: »skogen är god fattigmans kåpa», och lär sig rätt värdera en spisel med en påtänd brasa, som man dock sällan kan få derute i stor-sudret. Blir man på en sådan vinterfärd öfverfallen af en tjutande storm, förenad med snöyra, så att ögonen förblindas både på folk och dragare, så får man lära att det ligger sanning i den minnesvers, som runläran anför för runanv ur: »Ur värsta väder».
Är då hafvet tillfruset och vägarne tillyrade, går det lätt för sig att taga miste om vägen när gårdar ej finnas i granskapet och att från det låga, skoglösa landet råka komma ut på det isbelagda villande hafvet. En sådan färd lär, efter folksägen, en hederlig gotlandsprest i stor sudret fått försöka en gång i forntiden.
En sträng vinter hade tidigt fängslat Östersjöns vågor i hårda isband. Efter att hafva i sin prestgård och i kretsen af sin familj firat den gladaste af årets aftnar, julaftonen, begaf sig presten, åtföljd af sin dräng som körsven, på vägen till sin annexförsamling, der han skulle förrätta gudstjensten julottan, ty det blåste och snöade, hvarför han fraktade att vägarna under natten skulle yra till, så att han ej i rättan tid skulle hinna fram till gudstjeosten. Han ville derför taga qvarter i en bondgård nära invid annexkyrkan, som låg 3/4 mil från hans prestgård. Blåsten tog till, snön vräkte ner i massor och vägen blef alltmera tillyrad och villsam, så att våra resenärer för att undvika drifvorna, måste köra i krokar hit och dit, så att de slutligen blefvo förvillade och visste ej hvar de voro. Vinden hade på aftonen varit nordlig och som deras väg låg åt söder, så rättade de sig efter vinden och körde så att de hade den på ryggen, hvilket betydligt underbjelpte färden, men vinden hade dragit sig först åt nordost och derpå gått öfver till full ost, tills den slutligen började draga sig något åt söder. Detta visste våra färdemän icke. De hade ingen annan ledtråd att rätta sig efter än vinden, ty hvarken himmel eller stjernor kunde varsnas i urvädret. De rättade sig efter vinden, men kommo derigenom att färdas åt helt annat håll än de tänkte och ärnade sig. De raska, välfödda trafvarne ilade fram med god fart, timme efter timme, men till de resandes förvåving syntes inga gårdar, inga träd eller något, som kuude gifva dem ringaste kaptener om hvar de befunno sig. Man pustade en stund för att låta hästarne blåsa ut och spejade efter något förémål som kunde förråda närhet af någon menniskoboning, men inga sådana kunde upptäckas och färden fortsattes, Slutligen började drängen ana oråd och inse att »det inte stod rätt till». Det var ju julnatten då rå, nissar, necken och acuvat otyg höllo sina gillen och högtider och spelade sina spratt med de menniskor, som voro ute. Helt visst hade de blifvit villade af den onde necken. Pehr visste nog råd för det, man behöfde blott sno ut och in på sina öfverplagg, så blefve necken narrad af dem han ville narra. Dessutom gaf det Per en god tröst att han hade sin goda fällkvif i »lommen», så att för honom var det ingen nöd, han skulle nog reda sig, men värre vore det för »kära far», ty hur duktig prest denne än var, så visste Per att han i ett afseende var nästan en okristen, ty han trodda hvarken på necken, troll eller »di sma under järdi»*) och det:torde kära far nog nu få ångra. Sedan Per länge tänkt och funderat ansåg han Big böra upplysa husbonden om buradan deras ställning var. Det gjorde han nu och gaf det råd att de skyndsamligen borde s?? ut och in på sina palsar och mössor.
Presten, en gudfruktig och upplyst man, blef smått ond och svarade: »Håll inne min käre Per med sådant dumt snackskJag far i min herres och mästares ärende, bans som denne välsignade natt lät sig födas hit på jorden för att frälsa en syndig verld och jag står uader hans beskydd. Skulle jag frukta gastar, troll och andra onda makter när jag far att förkunna Gadsord och predika om vår frälsares nåderika födelse och är hans, om ock ovärdige, tjenare. Han ledsage mig hvart honom täckes! Kör du på i Guds namn!» Per hade väntat slikt svar. Han visste nog hur envis käre far var i den punkten. Nästa gång släden höll, vips var Per ur den och innan presten visste ordet af hade hans dräng enott ut och in på ein fårskinnspels, sin ludna mössa och sina »bälghanklar», så att han till sin babit sjelf såg ut som ett troll.
»Se så» — sade han för sig sjelf — »vill kära far vara neckens narr, så vill icke jag vara det, Mig skall han elippa villa längre och det är jag som kör».
I det samma han skulle närma sig till släden för att stiga i, råkade han att enafva, föll omkull och händerna, på hvilka han ännu ej dragit de kringsnodda »hanklarne», körde Han ner i snön, för att taga emot i fallet. Han upptäckte då att det var is under snön. Han undersökte gronden rundt om släden — öfver allt drifvor och is derander. Man var alltså på hafvet.
Färden fortsattes och ovädret började aftaga i häftighet, hvilken lyckliga omständighet Per inom sig ansåg såsom följd af den åtgärd han nyss vidtagit. Änuuu i goda tre timmar fiogo de goda trafvarne hålla ut, men det märktes att deras krafter voro medtagna.
Ställningen var i sanning ängslig. Det var intet tvifvel nera att de befanno sig ute på hafvet utan kunskap om åt hvad håll de borde ställa kosan för att nå land.
Himmelen började klarna, ovädret att stillna. Hästarne eprungo än men med minskad bastighet. Da flåsade och voro uttröttade. Man måste låta dem hvila ut en stund. Med gråten i halsen stod Per bredvid de trogna, villiga och raska djuren, torkade skummet af sina älsklingar, strök deras varma halsar och hufvuden och talade till dem som om de kun: nat förstå hans ord, hvilket Per nästan trodde att de gjorde; men på isen låg den fromme presten knäböjande vid släden och bad tyst och innerligt, med blottadt hufvud och knöpta bänder till den herre och mästare i hvars tjenst han for.
*) De små under jorden. Så kallar allmogen elfvorna (alferna). Tron på dem var icke utdöd för 30 år sedan, är det kanske ännu icke.
Gotlands Allehanda
Måndagen 2 December 1889
N:r 139