En julnatt på Östersjöns is.
Just som SR uppsteg från sin bön ropade Per: »Käre far! Jag tycker mig skymta ett ljus rätt fram, en liten smula åt höger».
»Lofvad vare han, som föddes denna välsignade natt och bar all verldens syndert» sade prresten. — »Han har hört sin ringa tjepares bön. Låtom oss köra på att vi ej må förlora den ledstjerna han låtit framskymta».
Hästarnetycktes hafva tått nytt lif, Per styrde kosan efter det svaga skenet, medan hopp och fruktan omväxlade i bådas hjertan, hopp om att komma till någon bygd, fruktan att ljuset skulle vara ett irrskep, som afsåg att locka dem allt längre bort till död och undergång och sedan skulle slockna. Men det slocknade ej. Ju längre framåt man hann, Ju klarare lyste det. Slutligen såg man att det kom ur en kyrkas fönster och man skymtade gårdar, der äfven ljus lyste. Man var således åter lyckligt på land. Då utbrast presten i dessa ord:
»Underligt har Herren Zebaots hand ledsagat mig. Det är ju Hambra kyrka, min egen annexkyrka. De ha redan tändt ljusen och vänta på mig och jag har rest hela natten och icke vetat hvar jag varit, men Israels Gud bar bevarat mig och haus högra hand fört mig. Skynda på Per. Da trogne kamparne skola snart få hvila. Så fort du släptaf mig vid kyrkogårdsporten, kör du till bonden vid Storms, sätter in dem der och tar väl vård om dem».
Snart höll släden vid kyrkogårdsporten. Presten steg af, tog sin under åksätet förvarade lilla väska, der handbok, prestkragar och några småsaker förvarades och skyndade genom dea upplysta och folkuppfylda kyrkan in i sakristian, ifrig att ej låta församlingen länge väota, fick i hast på messhabitep, befalde klockaren börja ingångspsalmen och uppträdde för altaret, der han, så snart sången slutat, förrättade altartjenten och efter dess slut uppsteg han i predikstolen.
Så ifrig att väl och värdigt förrätta sitt dyra kall på denna stora högtidsdag, så lifvad af tacksamhet för den allsmäktiges beskyld, som han så synbarligen tått erfara denna natt, var den gode prestmannen att inga verldsliga tankar fingo insteg i hans sione. Under hela altartjensten tänkte han blott på de heliga ord han messade och framsade och fäste ingen uppmärksamhet på sjelfva kyrkan eller den stora församlingen. Han tog för gifvet att det var hans annextyrka, der han så ofta predikat och äfven skulle predika i dag. Fördjupad i sina fromma tankar och sin tacksamhet för Guds beskydd på den farliga färden, hade han icke ens gifvit akt på att psalmerna, som sjöngos, voro honom obekanta. Först nu sedan han slutat altartjensten och stod i predikstolen blickade han omkring sig med mera uppmärksamhet och till sin bestörtning och förvåniog fann han sig förrätta presterlig tjenst i en alldeles obekant kyrka, som han aldrig förr sett. Iutet enda ansigte af de många, som hans blickar öfverforo, var bonom bekant. Han var således icke i Hamra kyrka utan i någon annan, men i hvilken visste han ej, icke heller i hvilken embetsbroders befattning ban obehörigt ingripit; men — tänkte han — har Gad så underligt ledsagatoch bevarat mig på min vådliga färd och fört mig hit, så är det väl ock Guds vilje att jag här skall förkunna hans ord. Så må jag då göra det i hang heliga namn.
Och han gjorde så. Han predikade med anda och kraft. Med sin fylliga, klara stämma uttalade han hvarje ord högt och tydligt på det den för honom främmande församlingen måtte kunna förstå dem, men ändå föreföll det honom som den blott med svårighet förmådde det, änskönt den tycktes med stor uppmärksamhet åhöra hans föredrag. Till sin stora förvåning märkte han nu att han ej kände, ja ej ens kunde förstå da psalmer, som sjöngos samt erinrade sig att han hvarken gifvit klockaren tillsigelse om hvilka psalmer, som skulle sjungas, ej heller denne begärt uppgift derå och måtte alltså fått sådan af den prest, som var berättigad och skyldig att förrätta gudstjensten.
Äudtligen var nu denna afslutad och han begaf sig till sakristian; der kom honom till mötes en annan, något åldrig prestman, i hvars anlete redbarhet och välvilja kunde läsas i tydliga drag. Danne vördige man räckte honom vänligt sin hand, önskade honom en god och glad jul, tackade för den bjelp han så oväntadt fått, frågade hvad hans värde embetsbroder hette och uttalade sin förmodan att han måtte bo långt bort från trakten, eftersom de aldrig råkats.
Glad öfver detta vänliga tilltal lyssnade den tilltalade derpå med förvåning. Han förstod orden och likväl tycktes de hafva ett så besynnerligt och obekant ljud och tonfall, att han ej var säker på om det var hanz eget modersmål han hörde.
Han svarade: — Vördade ämbetsbroder och medarbetare i Herrans vingård! Mitt namn är Kristen Kristenssen. Jag ären ringa Guds ords tjenare, ovärdig sockneprest till Öja och Hambre.
— Öja och Hambre — inföll den andre — I hela vårt stift fins intet prestagäll som så heter. I ären alltså från ett annat stift, vördade medbroder.
— Hvad heter då edert stift, högvördige herre och hvad heter denna församling? — sporde den främmande.
Förundrad ötver frågan, frågade i sin ordning den andre: — Veten I icke hvar I befinnen eder och i hvilken kyrka I förrättat gudstjenst?
— Nej, vid den allvetande och hans enfödde son — utbröt herr Kristen — jag vet det icke, — Vid detta högtidliga bedyrande, hvars sanning ej kunde betviflas, lyfte hans åhörare förvånad ögon och händer mot höjden. Herr Kristen fortfor: — Förhållandet är följande: I går afton, sedan jag och de mina i frid och glädje ätit vår julgröt i vårt hem, Öja prestgård, for jag, åtföljd af min dräng Per, hemifrån för att komma till mitt annex Hambra, der jag i dag skulle förrätta ottegudstjensten. Vi råkade ut för ett förfärligt oväder, körde vilse och visste slutligen ej hvar vi voro. Efter flere timmars resa upptäckte vi att vi befunno oss på det isbetäckta hafvet, men åt hval håll vårt land låg och åt hvad håll vi körde visste vi icke, ty vi hade ingen stjerna eller annat märke till vägledning.
Sedan vi länge rest i don riktning vi genom Guds försyn kommit att taga, fingo vi so ett litet sken långt bort, foro efter det och fuono att det kom ur en kyrka, der ljusen till julottan våro tända. Jag tänkte i mörkret att det var Hambre kyrka och troende mig hafva kommit allt för sent gaf jag mig ej tid att göra frågor och anställa undersökningar derom, utan skyvdade in isakristian, fick embetsdrägten på mig och, i tanke attjag befann mig i min annexkyrka, började jag i Herrans namn gudstjensten. Först sedan jag uppkommit på predikastolon upptäckte jag att jag befann mig i en alldeles främmande kyrka, men jag tänkte, har Gud fört dig hit, så är väl ock hans vilja att du skall bär förkunna hans ord. Detta är orsaken till att jag, utan att vilja det, ingripit i edert embete, högvördigste embetsbroder och tjenstgjort här utan att veta i hvilken församling.
Gotlands Allehanda
Fredagen 6 December 1889
N:r 141