Från atlantens gungande vågor hemkom, efter flere års bortovaro, en sjöman från en af mellersta Gotlands socknar för omkring en månad sedan. Landstigen i Visby, begaf han sig in på en bekant ölkrog på Adelsgatan för att få sig en half öl, hvilket serverades honom af en f. d. frälsningssoldat men numera »pigg» jungfru, hemma i en af sockvarna i norra häradet. Under det han drack sitt öl passade den skälmen Amor på att så kraftigt såra honom med sina pilar, att han genast beslöt att »förtöja skutan», blifva dess kapten och styra den rakt in i den äktenskapliga hamnen. För fullföljandet af detta sitt i hast fattade beslut, uppsäger han ge nast ungmöns tjenst och efter uppköp af åtskillig »riggens» begifva sig de unga, lyckliga tu till hennes hem, väl emottagna af den öfverraskade modren. För att få »allt klart» begifva de sig derpå i väg till församlingens kyrkoherde med anhållan att han skulle tillkännagifva »ett kristligt äkta förbund» etc., men kommen till prestgårdsgrinden måtte vår sjöman på sitt äktenskapliga sjökort upptäckt några blindskär och bränningar förut, och kommesnderande: »ror i lä, klart att vända», begaf han sig hem med oförrättadt ärende. Att sorg och ängslan uppsteg i ungmöns bjerta sager sig sjelft; »ord och inga visor» hördes från kära svärmors läppar, dock var han, tillatt börja med, obeveklig. Men hvad förmår ej en älskande och tillgifven qvinnal Lördagen derefter bär det åter i väg och då med Jyckadt resultat: lysniog afkunnades derpå följande söndag. Under veckans lopp måtte hafva uppstått svår motvind, ty söndagen derp erhöll kyrkoherden ett bref från honom att ej forteätta lysningen under förklaring att »allt nu är slut emellan oss» och begat han sig derpå hem till sitt land igen. Hurnvida han lemnat något mivne efter Big känner man ej, sannolikt slutar väl saken, som inom församlingen väckt både uppmärksamhet och löje, ej med mindre än att biskop och konsistorium få veta om det.
Gotlands Allehanda
Fredagen 13 December 1889
N:r 145