har icke tilltalat de Söderteljebor, som häromdagen gästade staden. Så skrifver Gripen:
Om man kunde tänka sig gator stälda på ända bredvid hvarandra och samlade i en väldig hand, som derpå släppt dem såsom ett kolossalt skrapnosspel, så tror jag at: de skulle blifvit liggande just på det sätt som gatorna i Visby. Och likheten sträcker sig icke blott till gatornas riktning. Med det ena huset skjutande ut åt ett håll och grannhuset åt ett annat, påminna de lifligt om de olika redskapen i det nämda spelet och i all synnerhet om sågen hvarmed man skrapar nosen på den tappande.
Här är det dock icke näsan som får slita värst ondt, om den också lider icke obetydligt af »doften» ur rännstenarne. Värre är det för fötter, som ägarens fåfänga och skomakarens läst-ideal förskaffat de »Hübneraugen» (hönsögon, såsom tysken kallar liktornarne) genom hvilka man betraktar jorden som en jämmerdal. Ty stenläggningen är svår. Till och med en tupp, som vi möta på gatan, der han vandrar i spetsen för sitt hela hof, haltar som en liknelse.
Trottoarer i vanlig mening funnos i allmänhet icke; men på några gator låg långs ena eller andra rännstenen en planstensrad.
För gen, som efter utståndna kullerstensmödor lyckats komma på en dylik stengång, käns det ungefär så, som jag tänker mig försoningen efter en äktenskaplig träta. Nu hoppas jag att de fleste af mina läsare fått en riktig föreställning om en Visbygata.
Vid dessa gator ligger nu en märkvärdig blandning af små hus och höga gaflar. De senare tala ännu hansetidens stolta språk. De förra tala om blygsammare anspråk.
Medan nu några af oss med största intresset fästa sig vid allt, som ser fornt ut och är för Visby karaktäristiskt, se andra hellre på det vackra, som nutid och natur förlänat Visby. Rosorna, som klänga upp till andra våningen på borgmästarens hus, fängsla lika mycket somligas intresse, som det märkvärdiga apoteket, hvilket med sin höga, gråa; af ti dens tand anfrätta gafvel ser ut som en varning mot intagande af medicin. Bollingska huset med sin murgrönstäckta gafvel bjuder halt åt oss alla. Hvilket lif i denna murgrönsvägg, der en mängd fåglar bygt bo. Det är ett fäge\’paradis, der ormen, om det funnes någon, skulle finna det trefligare att sjelf stjäla ägg, än att lära någon fågel-Eva att smaka på den förbjudna frukten.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 16 Juli 1890
N:r 108