kunde i dag på förmiddagen hafva inträffat alldeles utanför vågbrytaren härstädes, om icke en mild försyn och Visby lifräddningsstation i förening gjort stormens och de vreda vågornas anslag om intet…
Hvadan denna rusning på gatorna nedåt hamnen? Genom stormen som ruskar tegelpannorna från taken och obarmhertigt kindpustar hvarje djerf vandrares kinder höres med möda de framskriade ropen:
— Ett fartyg har strandat vid vågbrytaren!
Vi skynda dit. Sjön går milshögt och kastar betonblock af tusentals kilograms vigt som ölkorkar öfver vågbrytaren. Det är ett dånande och fräsande, som om alla afgrundens makter sluppit lösa.
Derute på det svart- och hvitbrokota hafvet kämpar ett väldigt skrof sin sista kamp. Masterna ha för länge sedan gått öfver bord, spant och bordläggning ha under nattens lopp blifvit hafvets byte, bottnen lika så och det enda den arma besättningen har att hålla sig till är kölsvinet, som med förtviflans kraft söker rädda sig undan en hemsk graf.
Det är ett fasans skådespel. Men i vågskummet tätt under Molanderska magasinet står en skara modiga män. De mäta med rynkade ögonbryn afståndet till det kämpande kölsvinet, rulla sina linor och öppna sina lådor, der väldiga, blodröda raketer ligga i broderlig endrägt.
A, folkmassan, som skyndat till, drar en lättnadens suck. Kanske skola de skeppsbrutna derute räddas från en qvalfull död. Det är Visby räddningsmanskap som arbetar.
Nu sättes raketen i sin ställning med den smäckra linan fastknopad som svans.
En allvarsam man träder fram till densamma, drar på bakbyxan eld på en tändsticka, närmar den till raketens laddning … pryrssiit!
Allas ögon lyftas mot himla, der sky arne jaga hvarandra som glupande ulfvar. Skall raketen nå sitt mål? Den synes icke, men prrssiittt säger det fortfarande.
A, den sitter ju och borrar i brädstapeln bakom manskapet. Stormen har slungat den ur dess väg: Det är den enda rimliga förklaringen.
Emellertid kämpar kölsvinet fortfarande. Kampen har varat en half timme. Ännu en raket går i höjden. Å, den har rätt kurs, slår ned precis der den skall. De skeppsbrutna gripa med giriga händer efter den räddande linan. Ack, förgäfvesl Den halas nu som bäst i land af räddningsmanskapet. Den kom af sig vid ingången, d. v. s. brast redan i förändan.
Hemska ögonblick, långa som timmar, förflyta. Åter en fräsande raket, Bter en sprängd linal Förgäfves och åter förgäfvesl Ingen räddsing för de nödstälda, hvilkas kraft snart är tömd. Skola de då förgås inför våra ögon?
Nej, en dödsföraktande man kastar sig med verkligt hjeltemod i en flatäska, tar en kabel mellan tänderna och knogar trots storm och böljors raseri ut till de skeppsbrutne. Han lyckas, den modige. Folket jublar. »Ut med räddningskorgen!» ropas det.
Detta är ett ögonblicks verk (d. v. s. ögonblicken äro fortfarande timmar.) Kabeln spännes, korgen går ut ett stycke, haloingstågen trasslas in i hvarandra; Åter ett ögonblicks verk, Allt är klart och med svindlande fart, än guppande på vågtopparne, gliger räddningskorgen till de nödstäldas undsättning.
Hurra, hurra! Der klitver en i den samma. Man halar för glatta lifvet och snart befioner han sig vederbörligen doppad och kippande efter kallsuparne, på det torra. Än en gång går korgen ut. Inom mindre än 6 timmar är hela besättningen räddad.
Men då syns icke heller ett spår efter det in i det sista kämpande kölsavinet.
Just nu, i sista stund, upplysas vi om att ofvanstående skildring icke är till alla sina detaljer riktigt öfverensstämmande med verkligheten. Men hvad vi hafva skrifvit, det hafva vi. Faktam är, att lifräddningsapparaterna härstädes i dag på förmiddagen afprofvades i närvaro af t. f. generallotsdirektören och ett antal åskådande badgäster. Faktum är ock, att en mycket ung man bergades i lifräddningskorgen, dervid han försvarligt blötte sin habit för en krona kontant, och vi hoppas, att det blir ett faktum att han vid homkomsten får ett kok stryk af sin pappa för besväret.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 19 Juli 1890
N:r 110