Från magistraten hade till stadsfullmäktige för deras yttrande remitterats en skrifvelse från fru Matilda Berger, hvari hon begär rättighet till utskänkning å stadshotellet sönoch helgdagar kl. 2—4 och 6—10 e. m.
utan i förening med mat.
Då denna skrifvelse, föredrogs begärdes ordet af
hr Kolmodin: För några månader sedan hade stadsfullmäktige hos länsstyrelsen gjort hemställan om rätt till utskänkning i såväl paviljongen som å stadshotellet under sommarmånaderna. Motivet till denna begäran hade varit den då talrika turistströmmen.
Annorlunda stälde sig saken nu, enär denna turistström redan slutat. Trots det att stadsfullmäktige begärt lika rättigheter för båda de ofvannämda ställena, hade anhållan afslagits i hvad den rörde stadshotellet. Och dermed hade fullmäktige låtit sig nöja. Nu kunde frågas: är det tänkbart, att myndigheterna, som, då resandeantalet var stort, nekat stadshotellet utskänkningsrätt om söndagarne, nu, då det nämda motivet saknas, skulle ha ändrat tankar i detta afseende? Talaren trodde det ej, utan ansåg det såsom en ohöflighet mot vederbörande att tro dem så vacklande, Kunde e) se något skäl för att stadsfullmäktige skulle utsätta sig för ett afslag, hvarför han hemstälde, att skrifvelsen icke måtte föranleda till någon åtgärd.
Hr Ihre deremot ansåg att det motiv, som legat till grund för sommarrestaurantens söndagsutskänkning, nämligen de resande, just ägde giltighet för stadshotellet. Talaren ville gå en medelväg och tillstyrka söndagsutskänkning å stadshotellet från och med Oktober t. o. m. April månad. Om talaren hade rätt uppfattat länsstyrelsens beslut, kunde deri underförstås just den meningen, att stadshotellet skulle åtnjuta rättigheter till söndagsutskänkningen under den tid paviljongen var stängd.
Hr Kolmodin trodde ingalunda att man som den töregående talaren finge tolka länsstyrelsens yttrande, Betonade ännu en gång, att det skulle förefalla taktlöst, om man komme igen med denna en gång afslagna fråga. Turistströmmen trodde talaren nu vara inskränkt till några enstaka affärsresande.
Hr Ihre fann fortfarande, att då magistraten tillstyrkt söndagsutskänkningsrätten för paviljongen sommartiden, deraf kunde slutas att den icke haft något emot en liknande rätt för stadshotellet under vintern.
Borgmästaren påpekade, att en myndighet måste yttra sig blott om bvad som föreligger. Då utskänkniogsrätt förra gången begärdes hade det blott varit fråga om sommartiden. Alltså hade magistraten icke annat att yttra sig om, hvadan af deras tillstyrkan inga sådana konseqvenser kunde dras, som föreg. talare gjort.
Hr Bergman: Länsstyrelsens här nämda beslut i söndagsutskänkningstrågan hade väckt en viss uppmärksamhet på grund af sin ensidighet. Hvarför hade rättigheten lemnats åt paviljongen och icke åt stadshotellet, då det ju alltid är af största vigt att hafva ett sådant. Talaren ville påminna om sorgliga saker, huru som dessa restriktioner ej alstrat bättring i åsyftade förhållanden, utan försök att kringgå gällande stadgar.
Talaren skulle vilja vara med om att bifalla utskänkningsansökningen för hela året, så att sålunda nästa år söndagsutskänkning under vissa timmar finge äga rum både på stadshotellet och i paviljongen. Såsom det nu vore stäldt, vore det både löjligt och bedröfligt.
Borgmästaren kunde icke finna någon inkonseqvens deri, att rättigheten medgifvits en sommarrestaurant under sommartiden. Talaren trodde sig med skäl kunna säga, att hvad turister beträffar flydde de flesta stadshotellet, sådant som det i allmänhet hålles.
Hr Kolmodin: Hur det nu kunde vara med vederbörandes ensidighet i tråga om beslutet rörande söndagsutskänkninget, så hade stadsfallmäktige nöjt sig med densamma, Att nu komma igen med samma sak vore kuriöst.
Hr Bergman: Det hade ji ofta händt, att man, trots ett afslag, efter någon tid komme igen med samma sak, så att detta vore då ej så kuriöst. För hvarje år bli: resandetrafiken större om vintern, och detta vore väl ett skäl att nu komma med ifrågavirande begäran. Kanske vore det sant, att hotellet icke befonne sig i så komplett skick, men det kunde ej bli bättre, fängsladt som det vore af slika restriktioner. Och fordran på sådana vore ett nykterhetssträfvande, som icke var nykterhet, utan ett skrymteri, en skenhelighet, som vore bedröflig.
Hr Kolmodin: Om de gillande utskänkningsstadgarne öfverträdas, låge felet hos ordningsmakten. Men att döma af det i somras gifna afslaget, tycks denna tro sig kunna vaka öfver stadgarnes efterlefnad.
Hr Ihre yrkade fortfarande ett tillstyrkande af utskänkningsrätt under vintertiden.
Borqmästaren ville ingalunda bestrida att förbudet mot utskänkningsrätten om söndagarne öfverträddes. Men icke vore derför skäl att upphäfva stadgandet, lika litet som t. ex. riksdagen funnit skäligt upphäfva förbudet mot salning, ehurn detta öfverträddes.
Så vore det med alla förordningar, som ginge i detalj. Att söndagsförbudet motverkade superiet, derpå vore bästa beviset just att man sökte med all gewalt få bort detsamma.
Sadan diskussionen härmed afslutats, beslöto stadsfullmäktige att hos länsstyrelsen begära rättighet för stadshotellet att under tiden Oktober—April kl. 2—4 6—10 e. m. sön- och helgdagar utskänkaj spirituosa utan i förening med mat.
Hr Kolmodin ville ha till protokollet att han icke deltagit i detta fullmäktiges beslut och hr Carlstedt reserverade sig likaledes.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 12 November 1890
N:r 176