För Gotlands Allehanda
af
Nn.
(Slut: fr nr 201.)
Hvarifrån hade nu denna storå nyhet kommit? Var den kanske en uppfinning af nordborna sjelfva? — Nej, så var det icke. Bakom denna skrift, som synes oss så enkel och klar, derför att hvarje ljud har sin motsvarande bokstaf, ligger en lång utveckling, mycket tankearbete af folk, som årtusenden före vår tideräkning, hunnit ens kultur jemförlig med nutidens i mångt och mycket. Att redogöra härför skulle föra oss för vida. Det äldsta slaget runor kom till oss från våra fränder, Germanerna i Tyskland, och dessa åter hade ursprungligen bildat dessa bokstäfver efter det romerska alfabetet. Äfven bokstafsskriften är sålunda ett lån från romarna, och detta kanske den dyrbaraste gåfva, vi af dem erhållit.
I öfverskriften på denna uppsats har antydts att gården vid Rings skulle vara hela 1500 år gammal. Huru kan man nu veta det, frågar någon. Svaret är i korthet följande. Vi söka bland fynden ut sådana, hvilka äro på något sätt karakteristiska och förut kända till sin ålder. Ett af dem är guldringen. Som vi förut sett, började sådana uppträda i Norden mot slutet af den äldre jernåldern, *) hvilket inträffade vid början af det femte århundradet efter Kr. Ringen betecknar den yngsta tidsgränsen för ifrågavarande fornlemningars ålder. Den äldsta åter betecknas af flera fynd, som förekomma tidigare under den senare hälften af den äldre jernåldern, eller den romerska jernåldern, hvilken varade under de 4 första århundradena efter Kr. Att perioden gör skäl för namnet »romersk», på grund af det starka inflytandet från Rom och dess provinser, hafva vi förut kunnat inhemta. De hithörande fynden äro: denarerna, bortom hvilkas preglingstid fornlemningarnas ålder ej gerna kan gå, det lilla bronsspännet, den celtformade jernyxan och pilspetsarna af ben. De ofvan nämnda ornamenten, som förekomma några gånger på lerkärlsbitarne, äfvensom formen på några bland dessa kärl, nämligen den, som det ofvannämnda och här afbildade kärlet från B: visar, äro äfven egendomliga för denna tid. Vi kunna alltså påstå, att gården varit bebodd under 300—400 talen samt ödelagts och öfvergifvits framemot 400 talets slut.
Kan man nu ock antaga, att en storbondes gård i allmänhet såg ut på detta sätt i Sverge vid denna tidens slut?
Vi tro, att man kan våga det, Några grundmurar af det massiva slag, som vi här gjort bekantskap med, måtte dock ej varit vanliga på Sverges fastland. Man borde eljest hafva träffat spår efter dylika. Endast på Öland, som i många afseenden företer liknande förhållanden med Gotland, har man motsvarande grundvalar. Det vigtigaste skälet, hvarför man kan antaga, att byggnaderna i Sverge och i Skandinavien i allmänhet sågo ut på denna tid ungefär som de gotländska, är det, att vikingatidens byggnadsform, som man temligen noga känner genom sagornas beskrifningar, i det stora hela taget är mycket lik den nyssnämnda gotländska.
Rörande vikingatidens gårdar, skrifver en med detta ämne förtrogen författare sålunda: »Man får icke föreställa sig de gamla nordmännens boningar som våra, infattande under samma tak en mängd större och mindre rum samt oftast flera våningar höga; detta var icke händelsen. I allmänhet utgjorde hvart rum ett hus för sig, hvilket på sin höjd kunde vara försedt med några små afskrankningar eller sidogångar och ett loft. En större gård bestod alltså af en betydlig samling af sådana tätt tillsammans liggande byggningar eller hus, hvilka dock som oftast ej en gång synes hafva varit förbundna med hvarandra medelst täckta gångar.» Den förnämsta af dessa byggnader, der man mest vistades, kallades än stuga, än skåll, än hall.
Huru denna byggnad var inrättad, deri hafva vi i det föregående lemnat en och annan antydan. En fullständig beskrifning härom skulle föra oss för vida och är dessutom mindre af nöden, då man torde kunna antaga, att den skildring vi här ofvan lemnat af ett sådant hus från den äldre jernåldern, äfven i mycket passar in för den yngre. Vi kunna för öfrigt hänvisa till en i Folkskolans\’ läsebok intagen och af den frejdade fornforskare professorn O. Montelius lemnad skildring af det nordiska husets utseende under denna tid. Namnet stuga brukas nu i allmänhet som beteckning för en mindre byggnad. På Gotland, der boningshuset på en nutida bondgård är inrättadt så, att köket ligger midt för förstugan och ett stort rum på ena sidan om denna och \’en mindre kammare på den andra sidan, ingår namnet stuga på! ett alldeles särskildt sätt i namnen på dessa rum. Hvardagsrummet kallas sålunda rätt och slätt stuga, »stäun, men det största och bästa rummet nystugan, »nöistäuw. Båda namnen äro påtagligen ett minne från den tid, då hvartdera af de rum, de beteckna, voro fristående hus. Det senare namnet, hvilket betecknar det rum, som icke brukas annat än vid högtidliga tillfällen, antyder derjemte, att det nyaste och bästa huset var det, som man använde vid gästabud.
På Gotland, hvars förhållanden under 900—1200-talen man noga känner genom de isländska sagorna, hade man under denna tid 4 hus, alldeles söt inan hade vid Rings. Dessa voro en hvardagsstuga, ett. sofhus, ett inathus och ett eldhus eller kök. Huruvida husen der voro i större eller mindre mån sammanbyggda, är man ej fullt säker på. Nyare undersökning af sagornas innehåll, samt utgräfningar i flera grundvalar af hus från denna tid, tyckas gifva vid handen, att en sådan sammanbyggnad derstädes redan börjat äga rum vid denna tid, om ock rummen ännu bibehålla egenskapen af särskilda hus.
I Sverige fortsattes brubet att anvisa ett hus för hvarje behof långt fram i tiden. Våra landskapslagar gifva, såsom riksantiqvarien Hildebrand anmärkt, ett bevis härpå, då dé uppställa fordringarna på husen i en prestgård. Vissa af dessa lagar tala om 7 laga hus: stuga, stekarehus, lada, härberge, visthus, sömnhus och fähus. »Då från medeltiden intill nu, säger denne vår störste kännare af det germanska huset, utvecklingen gått i riktning af sammanbyggande, kunna vi icke tänka oss annat än att man före medeltiden höll fullt ut lika mycket på de många husen å gården.»
Vi se häraf att byggnadssättet äfven å Sveriges fastland utvecklat sig från uppförandet af flera hus för skilda ändamål till sambandet af flera rum i ett hus.
Man bör ock då kunna antaga, att denna utveckling vid tiden iör Rings-gårdens blomstring nått ungefär samma punkt på Sveriges fastland, och att en svensk bondgård på 300-talet öfverhufvudtaget såg ut på samma sätt som gården vid Rings, om den ock ej alltid haft så ansenliga dimensioner. Under vårt besök vid Rings hafva vi nu, så godt sig göra låtit, försökt bilda oss en föreställning om den gamla gårdens utseende och om några sidor af det lif, som der lefvats, Vilja vi vara uppriktiga, så måste vi tillstå, att det väckt vår stora förvåning, att våra förfäders behof och tillgångar sedan så tidigt som på 300-talet kunnat vara så stora, som. vi funnit dem, och att de egde en så mångsidig och hög kultur.
Ett annat förhållande, som äfven förvånat besökaren, är det, att man redan på denna tid var underkastad ett så starkt utländskt inflytande. Vi hafva ju icke kunnat taga många steg i de gamla grundvalarna utan att träffa på föremål, som hänvisat på förbindelsen med det mäktiga romerska riket.
Mången, som yrkar på en sjelfständigt materiel bildning i våra dagar, skall helt säkert med en viss sorg se, att icke ens dessa våra gamla förfäder egde en sådan, att redan de i hög grad börjat skatta åt utländsk smak och utländska bruk. Men han må trösta sig med, att mycket dock återstår, som leder sina anor direkt upp från den nordiska urtiden, han må ock besinna, att utan dessa småningom inkomna utländska tillsatser, den närmast följande, vikingatiden ej skulle hafva funnit vårt folk på den utvecklingsgrad och med den hugstorhet och djerfva företagsamhet, som det är nordbornas stolthet att kunna visa hän till. Ty man får ej glömma, att hvarje period i ett folks utveckling i större eller mindre\’ grad har sin grund i den föregående.
Hufvudsaken för ett folk, som; hoppas på en framtid är, att det vaket och med en viss sjelfständighet följer medsin egen tid utan att göra sig till slaf af det nya och dess bärare. Och detta vitsord kunna vi gifva åt våra svenska förfäder under den äldre jernåldern, i all synnerhet åt deras utpost Gutarna.
*) De arkeologiska perioderna beräknas af Montelius sålunda:
Stenåldern från äldsta tid till midten af det andra årtusendet f. Kr.;
Bronsåldern från midten af det andra årtusendet f. Kr. till femte århundradet före Kr.;
Den äldre jernålderns förromerska del från det femte århundradet före Kr. till vår tidräknings början;
Den äldre jernålderns romerska del från Kristi födelse till början af det 5:te århundradet e. Kr.;
Den yngre jernålderns förra del från början af det 5:te till början af det 8:de århundradet e. Kr.;
Den yngre jernålderns senare del från början af det 8:de till andra hälften af det 11:te århundradet e. Kr. Denna period kallas äfven vikingatiden och dess senare del sagotiden.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 29 December 1890
N:r 202