firade i måndags afton å stadshotellet sin sedvanliga fest, hvarvid, som bekant, äfven »tomtarne» för året beklädas och bespisas, Denna fest har år efter år tilldragit sig allt större intresse och utgör nu långt i förväg alla småttiogars förtjusning. I år var också antalet besökande större än någonsin förut. Da torde kunna böräknas till minst 500 personer, deraf nära nog halfva antalet barn. Att en försvarlig trängsel på grund af denna stora mängd folk ägde rum, är sjelfklart, och nu, om någonsin, gjorde sig behofvet af en större samlingslokal i vår stad gällande.
Midt i salen ståtade den högresta julgranen, så öfversållad med prydnader och godter, att knapt en gren fans bar. Och så rikt försedd med ljus var den, att när den tändes strålade den rent af kungligt Klockan strax efter 6 hade tomtarna — 8 gossar och lika många flickor — hunnit iklädas de af sällskapet skänkta fullständiga beklädraderna. Då spelade musiken upp en marsch, och &tföijda af sina mödrar, intågade i salen de sålunda begåfvade barnen samt placerades på båda sidor om julgranen. Sällskapets ordförande, borgmästare Een, framträdde nu och höll till dem ett kortare tal, deri han betonade julens innebörd af en den sanda glädjevs fest för fattiga och rika, dess betydelse såsom återkallande i vårt minne den stunl då frälsaren, den största julegåfva, som någonsin skänkts, kom verlden till del. Talaren slutade med att uppläsa ett litet arslående julpoem af Virsén, samt önskade till sist, att tomtarne och de öfriga små måtte känna en stunds verklig julglädje.
Åter ljödo nu fiolerna, och den stora barnskaran ordnade sig till dans kring den tindrande julgranen. Ring svälde ut efter ring, ända till sex, åtta stycken och så bar det af så godt sig göra lät. Visst blef det litet oordning hår och der, men de äldre gom stuckit in sig bland småttingarne, fingo söka att åter ställa allt rätta. Och barnen logo af glädje, hundratals små fötter stampade fröjdefullt takt till musikens tooer. Å, så roligt, eÅ roligt man hade!
Glödande kinder fiogo så svalka sig en stund. Men man längtade åter till ringarne kring julträdet, och åter blef det brusande lif, när den gamla polskan spe lades upp: »Nu är det jul igen, ja, ou är det jul igen, och julen varar intill påskal» Så gledo ringarne ut, rätade på sig till en lång slingrande orm som drog genom rummen, fram och tillbaka, tills den ena småttingen efter den andra tröttnade. Men bär och der sprungo och lekte på egen hand små klungor af nytra barn.
Så flögo ett par timmar hastigt sin kos, ljusen började brinna ner och stämningen något mattas. Då samlades tomtarne och af granens rika förråd fingo nu dessa famnen full. De andra småttingarne sågo kanske litet afundsjuka ut — men det var ju jultomtarnes fesl Dessa små hade kanske fått sakna alla dessa härligheter tills i afton. Pastor Söderberg yttrade till sist några ord och afslöt festen med bön, hvarpå en psalmvers sjöngs.
Och så fördes de in i det till stora salen gränsande rummet. Der voro på ett långt bord uppstaplade rätt försvarliga högar af gåfvor, som nu öfverlemnades åt tomtarnes föräldrar eller målsmän.
Det var kakbullar, rysgryn, kaffe och socker, äpplen m. m. Vid hvarje hög låg ett litet kuvert med påskrift »61 öre från Vedins arbetare». Dessa hade vämligen på julaftonen bopsamlat en liten summa för detta ändamål. I sanning vackert gjordt, och heder åt sådana arbetare, som af sina ringa tillgångar icke draga i betänkande att lemna en skärf åt dem, som ha ännu mindre! Dessutom hade välvilliga personer skänkt ännu några kronor, att 75 öre i kontanter tiildeles hvarje tomte.
När så gåfvorna lemnats till de tacksamma mödrarne, begaf sig hela skaran, målsmännen och tomtarne, ner i »blå sa?n», der en riklig aftonmåltid var dukad af väldiga smörgåsar och hvit gröt. Det tycktes smaka förträffligt, och icke blott glada, utan äfven mätta lemnade tomtefamiljerna den vackra festen, som säkert hos dem efcerlemnat ett värmande minne.
Deruppe i salen hade granen emellertid släckts och småttingarne troppade så småningom af. Åh, hvad de hade haft roligt! Såkert hade de idel rosiga drömmar den natten.
Så blef det »den äldre uagdomens tur».
Nu svängde den muntert om vid musikens toner. Glädjen hade fått ett godt underlag, och under de timmar man till bragte tillsammans, sågs icke en mulen blick eller en missbelåten min. Man hade beredt andra glädje, man hade roat sig sjelf. Det var en i allo väl använd afton.
Tomtarne för året voro: Karl Gustaf Persson f. 78, Anders Petter Elof Larsson f 78, Karl Hugo Hallgren f. 80, Viktor Petter Emanuel Jonesson f. 81, Karl Otto Lundgren f. 78, Adolf Gunnar Robert Rundberg f. 84, Karl Emannel Höglund f. 84, Bror Oskar Holmström f. 81, Johanna Maria Kristina Fohlström f. 81, Gerda Maria Fredrika Qviberg f. 79, Alma Emelie Maria Nährström f. 80, Maria Karolina Pettersson f. 78, Anna Maria Larsson f. 83, Helena Nelly Maria Funqvist f. 76, Agda Matilda Martell f. 83, Beda Sofia Cecilia Runander f. 82.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 31 December 1890
N:r 203