I dykardrägt.
Af Edvin Björkman.
Till Hufvudskär.
Öfver redaktionslokalerna breder sig en tryckande värme. Från bord till bord ljuder likt ett nödrop den ständigt upprepade sommarfrågan: »hvar skall man tå tag i något nytt!» Så kommer redaktionssekreteraren, mer förtviflad än vanligt, och frågar, om jag inte händelsevis har någon idé. Jag hade ingen då, men jag fick en.
Två dagar senare, d. v. s. torsdagen 23 Juli 1891, hade jag af »Bergnings- och dykeriboladet Neptunus> direktör erhållit tillstånd att från en af bolagets ångare i dykardrägt nedgå på hafsbotten. Samma dag kl. 1/2 4 e. m, afreste jag till Dalarö för att derifrån söka skaffa mig fram till Hufvudskär, hvarest Hermes, tillbörig bolaget, låg, sysselsatt med bergning afen norsk loisångare. I Dalarö bar det så lyckligt till, att en fiskare just skulle segla ut med proviant, och han bade ingenting emot att låta mig följa med. Omkring kl. 8 bar det af i en stor, för uthyrning till sommargäster afsedd båt, Vid rodret satt deas ägare, en trygg, gråskåggig liten fiskargubbe.
Qvällens skymning blef till natt, natten till gryning, och gryningen byttes i klar dag ionan Hufvudskärs i yttersta hafsbandet belägna fyr blef synlig. Efter en synnerligt angenäm, om än något lång resa anlände vi på fredagsmorgonen till vårt mål. Derinnei den lilla hamnen ligger Hermes och snart står jag på dess däck. Bakom och på bägge sidor om oss sträcka sig vågra låga klippholmar, framför oss ha vi Hafvudskär med sina röda fyr- och tullbygnader och sina grå fiskarstugor, der bortom utbreder sig det oändliga hafvet.
Ombord på Hermes.
Kaptenen är redan uppe och jag skyndar att till honom öfverlemna mitt rekommendationsbref från bolaget. Han läser det, kastar en misstrogen blick på min smala personlighet, skakar betänksamt på hufvodet och säger: »tänker herrn ge sig ned på sjöbotten med de der benen?» Jag söker med så skonsamma ordvändningar som möjligt klargöra tör honom, att jag skall ned, det må nu gå med mina ben burn som helst. Han rycker på axlarne och »tvår sina händer».
Uppe på däck träffar jag förste styrmannen på Hermes. I korta, men kraftiga ordalag förskkrar han, att det hela är en omöjlighet, att det rakt ingenting är att skrifva om och att för resten redan ett dussin menniskor skrifvit om samma sak etc.
Lika illa går det hos hvar och en jag talar vid i detta ämne. Samtlige ombord titta å mig med nedslående smålöjd.
Men nndsättningen kom, och det från en genuin fackman. Frampå morgonen underrättade kaptenen mig, att förste dykaren, Friberg, just höll på att ikläda sig dykardrägten för att nu företaga en nedstigning. Bäst vore, att jag följde med och såg på, hur det gick till. Vi begåfvo oss bort till Friberg, en daoktig, genombygglig gotländing. »Den här unge mannen tänker gå ned på bottnen», säger kapten, »han vill skrifva om det i tidningen, mon jag törs aldrig släppa honom ned».
»Åh», svarar Friberg, »hvad är det för farligt! På fem, sex famnars vatten kan man skicka ned en 80 års käring».
Jag skulle velat omfamna Friberg, men som han var inhöljd i ett ogenomträngligt kautschukskal, så atstod jag.
Förberedelser.
Dykarens mening segrade, På qvällssidan fick jag tillåtelse att göra ett första försök, I Fribergs hytt gör jag en förberedande toalett, lägger af mina öfverkläder och skodon och bibehåller endast mina underkläder. Utanpå dragas nu en tjock yiletröja, ett par blå kortbyxor och ett par jätte-ullstrumpor. Till sist omgjordas jag med en stor — maggördel.
Jag tyckte mig redan vara vattentät. Men det var misstag, de ofvannämda småsakerna voro endast en ringa början.
På däck följde fortsättning. Turen kom nu till den egentliga dykardrägten af kautschuk, gjord i ett stycke, endast med öppningar för hals och armar. Det var som att krypa in i ett ormskinn, När jag väl kommit i detta, drogo de upp det öfver hufvudet på mig, samlade ihop det som en säck och skakade så ned mig ordentligt. De trånga, tättalutande ärmlinningarne fick jag öfver händerna blott genom att grundligt i tvåla dessa. Så lades kring halsen en slags krage af metall, vid hvilken drägten fastskrufvades. Utanpå alltsammans drogs en skyddedrägt at segelduk samt ett par ännu kolossalare ullstrumpor, de senare bårdt uppbundna under knäna.
Under dessa förberedelser skrattade och pratade jag, hviselade emellanåt en bit och sökte se lugn och morsk ut, men jag skall inte neka att jag invärtes kände mig en smula kuslig och tvehågsen till mods.
Vi bege oss ned i ena storbåten, midt i hvilken luftpumpningsapparaten är placerad.
Det gäller att finna ett ej alltför djupt ställe. Lodlinan kastas oupphörligt. »Sex famnar — fem famnar — fyra famnar» ropar mannen, som sköter den. »Tre och en balt famnar», ljuder det från förstätven. Draggen kastas och lejdaren — repstegen, medels hvilken man går ned — lägges ned vid sidan, så att dess sista, med en tyngd försedda steg hvilar på botten.
Jag kör fötterna i de blybottnade skorna, som väga 17 skålp. hvardera. Kring lifvet spännes ett bälte, vid hvilket hänger en knif, inskrufvad i en eylinderformed slida, Så fastskrufvas den stora kasken vid balskragen. Den är af koppar, nästan klotrund och har tre glastäckta öppningar. När kasken är påsatt, befinner sig en af dessa öppningar, hvare glas kan urtagas, midt för dykareus ögon. De bägge andra, framför hvilka finnas stadiga galler sitta angefär i bredd med öronen. Nu är det främre glaset borta. Vinden kastar sig in i kasken, det dånar för öronen som om åskan ginge. På bröst och rygg hänges två spadformade blyvigter. vägande hvardera 31 skålp. Sammanlagdt bär jag nu på mig en tyng af omkring 170 skålp. Det förvånar mig sjelf, att jag kan stå upprätt.
Arbetarne börja vefva på luftpumpen. Och allt är klart till nedstigandet, Med stor svårighet lyckas jag praktisera först högra, sedan venstra benet öfver båtens kant ut på lejdaren. Hängande in öfver båtrelingen drar jag ännu ett par drag frisk luft.
Friberg skrufvar till sista glaset och känner efter att signallinan är säkert kouten om lifvet. Jag är nu totalt isolerad från den öfriga verlden, mitt lif beror å den luft mina modmenniakor vilja hafva godheten pumpa ned till mig.
Genom glaset ser jag dock ännu framför mig Fribergs lugna ansigte och resliga gestalt, och rädslan försvinner. Långsamt och försigtigt börjar jag trefva mig ned för lejdarens steg.
Der nere.
Vattnet slår ibop öfver mitt hufvud, och af den tyngd, som nyss ville böja mig till jorden, känner jag nu intet, Ju djupare ned jag kommer, dess lättare blir jag. Då jag når botten, vill den i drägten samlade Inften föra mig uppåt och benen skramla om hvarandra som ett par trumpinnar, innan jag lyckats få fotfäste. Tveksamt släppar jag lejdaren och står der alldeles stilla, undrande om något märkvärdigt skall inträffa, Men allt går sin gilla gång. Ingen svårighet att andas, intet tryck på bröst eller hufvud.
Alltså kan jag lugnt se mig omkring.
Gulgrönt — det är mitt första intryck.
Gulgrön är botten under mig, gulgröna stenarne ikring mig, samma färg ba de från hvarje sten likt fjäderbuskar svajande algerna och rundt om mig står vattnet gulgrönt, med en mörkare skiftning uppåt. När mina ögon mera vant sig vid det svaga ljuset härnere, finner jag att bottnen på de flesta ställen är öfverdragen af ett brunaktigt, ulligt växttäcke, Här och der lyser en lerfläck klart hvit, Det förefaller närmast, som om man stode midt i en kolossal glasburk, på hvars botten och sidor de omgifvande föremålen äro nuppklistrade. Alla konturer äro dimmiga och flyta samman med bvarandra. Ser man ned mot botten, är det nästan omöjligt att afgöra, huruvida den är horinsontal eller sluttande; endast mycket skarpa Ilutoingar urskiljas af ögat. Dock får man en säker, om än sen kännedom äfven om de mindre, när man ramlar utför dem.
Jag törs emellertid ej synnerligen låvgt aflägsna mig från lejdaren, hviken strax intill mig skelettartadt stiger mot höjden, Dess linier äro så obsstämda, att man näppeligen kan tro den i stånd att bära en med öfver en och en half centner balastad menniska.
Efter att blott ha varit nere några minuter, ger jag signal tilll uppstigande och börjar klättra uppåt. Vattenytan kommer allt närmare, det ljusnar omkring mig. Samtidigt öfverdrages allt med en röd färgton, denna blir allt skarpare och öfvergår slutligen i violett, tills med ens i det ögonblick jag höjer hufvudet öfver vattenytan, allt återtar sin naturliga färg.
Kommen med hufvudet i jämnböjd med bätkanten, blef jag hängande der och mägtade ej sjelf hjelpa mig upp i båten. Friberg tog ett stadigt tag i en vid en ring å kaskens yttersida fäst tågstump och halade mig högre upp. Sen ett nytt tag i lifbältet, och likt en annan varnpacke rullar jag öfver relningen in i båten.
Kask, tyngder och skor aftegas genast. Resten får vara tills vi kommit ombord på Hermes, dit vi genast bege oss.
Bergningsarbetet.
Så följde flere stormiga dagar, under hvilka intet nedstigande för mig var möjligt.
Vinden snurrade kompassen rundt ibland på samma dag, men från byad håll den än kom, blåste den lika hårdt, Utanför hamnen dånade vågorns, brusade vildt fram öfver ekären och smulade sig fa till skum mot holmarnes klippgrand. Der ute bland bränningarne låg det strandade fartyget med akterstäfven i vädret. Af förskeppet syntes endast bogens nos ofvan vattnet, och för bvar bölja, som öfver den reste sin skumpelare, tecknade solstrålarne på den bakomliggauds vattenytan en ögonblicksregnbåge. Vid vanterna lågo dykarebåtarne bundna, hoppande upp och ned som bollar, under det arbetarne i jämn långsam takt vefvade på luftpumparne. Bägge Hermes\’ dykare voro nere och arbetade, de fingo ej rädas för vädret.
Från båtkanten kunde man följa dykarnes arbete nere i vattnet, att se dem likt vidunliga hafsdjur dyka upp på backen eller som hvita geléirtade spökgestalter ströfva omkring i de djupare delarne af vraket. Ibland försvunno de alldeles men man kunde likväl alltid på luftbubblorna i vattenytan se hvar de befuano sig.
Det andra nedstigandet.
Måndagen den 27 Juli. blef ändtligen vädret så mycket bättre, att kaptenen ville tillåta mig försöka en ny nedstigning, denna gång mera på allvar.
Sedan samma förberedelser vidtagits som förra gången, fast under lugnare sinnesstämning, lades storbåten, öfver fem famnars djup, och åter sänkte jag mig utefter lejdaren ned mot hatsbotten. Allt gick bra, tills jag nådde botten. Fötterna åkte utefter en klipphäll, så glatt, att jag ej ene med största austrängning å den samma kunde tå fäste, Det återstod mig endast att gå upp och teckna åt dem att flytta båten, Så skedde, Någon förbättring vanns emmellertid ej. L:jdaren hade blott kommit något längre ut och nådde ej mer botten. Då jag försigtigt sökte släppa mig ned, träffade jag på samma obehagliga klippa. Upp igen. Båten flyttas än en gång. Ånyo nedkommen fann jag botten mer än aflägenad från lejdaren, men nu blet jag retad och lät mig ntan vidare ramla. Ögonblicket derefter stod jag på jämn botten.
Växtverlden här nere är något enformig. I formen ytterst stubtil. Från hvarje sten reser sig i höjden en buske af långa, smala, fint tecknade fjädrar. När jag passerar dem, försättas de i en sakta vajniog, annars tyckas de stå orörliga. Deras färg är nästan omöjlig att bestämma, så smälter den samman med den allmänna gulgröna tonen. Ät ven sjelfva bottnen är, som jag redan förut nämt, öfverdragen med en fäll af låga, krypande växter, hvilkas form mitt öga dock ej kan urskilja. Jag böjer mig ned för att känna på dem och får intrycket af något mjukt och lent, men ej alls något slemmigt, hvilket jag egentligen väntat mig.
Är än växtverlden enformig, så är den likväl synbart representerad. Djurverlden deremot är så godt som osynlig. En art krättdjur, tillhörande, som jag tror, räkslägtet, är allt hvad jag kan upptäcka.
Denna gång vandrade jag rätt flitigt omkring på botten, än åt det ena hållet, än åt det andra, utan rädsla förlorande lejdaren totalt ur sigte. Så kom jag till sist in på gyttjig botten, der mina fötter vid hvarje steg sjönko ned och upprörde sådana dymoln, att jag ej såg handen för mig. Blott tum för- tum kunvde jag arbeta mig bort deritrån och in på fastare botten. Rätt egendomligt var det, att sedermera, när jag på återväg till lejdaren passerade samma ställe, igenfinna mina egna spår. Man skulle ha trott, att en jätte gått fram der, sådana gropar hade mina blyskor gjort i dyn.
Till slut tyckte jag mig ha sett allt hvad ses kunde dernere och beslöt att återvända till luft och ljus. Kommen halfvägs på lejdaren, blef jag stående, öfverväldigad af det egendomliga skådespel hafsytan erbjöd, sedd nedifrån. Synd blott att orden skola vara så otillräckliga, när det gäller att skildra nataren. Det föreföll mig, som Om bredde sig öfver mitt bufvnd en kolosaal skifva af tjockt, grönt glas. I denna bildade luftbubblorna från min kask silfverglänsande fläckar och äfven en eller annan småvåg streckade den med en snabb blixt af samma färg. Det var på samma gång så enkelt och eå underbart vackert. Jag slet mig emellertid lös och skred vidare uppåt, och åter började allt skifta i klaraste rödt. Så halades jag in i båten, Friberg skrufvade ifrån främre glaset, sporde om mitt befionande och talade om, att jag varit nere i 31 minuter. Detta förekom mig nästan ofattbart, så raskt hade tiden gått.
När kasken aftagits, kände jag en svag hufvudvärk, till hvilken sedan sällsde sig qväljaingar. Detta varade dock endast ombling 20 minuter, sedan var jag fullt kry igen. Hvarken på min andning eller hjertverkeamhet influerade nedstigningen i minsta grad hämmande eller störsnde.
A.B.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 7 Augusti 1891
N:r 120