nämner A. B. en serie skildringar från Visby af märket A(dolf) L(indgren).
Om ni skulle, säger förf., med förbundna ögon föras genom luften, ställas utanför Visby norra mur med ryggen åt staden och befrias från bindeln, så skulle ni kanske snarare gissa på Palestina än på Sverige, så absolut olikt är detta landskap allt hvad man vanligen får se i Sverige.
Galgberget midt framför er skulle kunna gälla för Golgata, en gammal kalkugn har tydligen utseende af moské och S:t Görans ruin kan också i nödfall få passera för morisk arkitektur. Backsluttningen med vallar och grafvar är nästan hedartad, det enda svenska är gärdesgårdarne, här kallade »tunar.» Kusten till venster åter är snarare engelsk eller fransk än svensk, med sina långgrunda bränningar, öfversållade med stenar och sina högklintar af skarpt utskurna och undergräfda kalkberg med lustiga profiler å la Hobergsgubben, i stället för de granitklippor, som vi äro vana vid uppe i skärgården. Och intet spår af någon barrskog — som dock påträffas litet längre upp i landet.
Vänder ni nu om och går in i staden genom en af lybeckarne 1525 gjord bresch på den ståtliga muren, som med sin fortlöpande vägg, afbruten af skottgluggar, blindarkader, jordfasta torn och hängande sadeltorn, väl icke har många motstycken bland verldens ruiner, så blir ni lika förvånad både öfver det i mycket främmande och exotiska intrycket och öfver den oförmedlade blandningen af gammalt och nytt. Botaniska trädgården är visserligen icke olik andra sådana och flere gator äro som vanliga småstadsgator eller ock som de originellare gatorna i Stockholm på utkanterna. Men kyrkruiner och stadsportar äro unika — en berest vän påstår att de senare erinra om Valencia — och medeltiden räcker öfverallt handen åt nutiden.
På Visborgs uråldriga slottsrest har man placerat. en telefongalge, östra mursn är apterad till repslagarebana och det murgrönshöljda Burmeisterska huset har modernt möblemang. I Nikolai ruin flyga dufvor och bygga bo i sexhundrafemtioåriga hvalf och masverket i de smäckra korfönstren utgöras af friskt gräs. På Helgeands tak är en grön täppa med ett — gungbräde. I den vackra S:t Karin, der man emellanåt utför sång vid bengaliska eldar, var det åtminstone mig omöjligt att komma i någon medeltidsstämning, då denna ruin olyckligtvis ligger alldeles vid stora torget, midt i dagsarbetets buller och prosa.
Bästa öfversigten öfver den konstiga staden får man vid en vandring genom Vårdklocksgatan m. fl. till kyrkberget.
Vid nämda gata får man bl. a. se minima hus, nästan som kajutor, och de allra sötaste dockträdgårdar. Jag kom att tänka på sagan om en liten, liten gumma, som hade ett litet, litet hus och en liten, liten ko, o. s. v. Längre fram begränsas gatan på ena sidan af en låg mur, öfver hvilken man skådar ned i djupet öfver en förtjusande oredig greja af hus och trädgårdar, med St. Hans\’ grå lemningar uppstickande som en klo midt i hummersallaten. Det är som ett barn hade uppställt sina leksakshus huller om buller, och det fins icke ett streck på kompassen i hvars riktning ej någon byggning blifvit förlagd.
Och dertill en sådan profkurs i arkitekturens historia! Modern, nyskurad ladustil vid sidan af korsvirke från sextonhundratalet med öfre våningen framspringande, och detta åter vägg i vägg med medeltida trappgafvelhus, sirade med blindbågar och stundom täckta af munktegel, som ser ut som parallella rader af blomkrukor, stuckna i hvarandra. Midt ibland gamla trasiga ruiner i ursprunglig fallfärdighet höjer sig den lika gamla, men bibehållna domkyrkan, moderniserad och hvitmenad, med fula barocktorn och präktiga odjur till spygatter. Och alltsammans späckadt med obeskrifliga gårdsinteriörer och en rik växtlighet, delvis för oss ovanlig bok, valnöt, mullbär, murgrön, vinranka, kolossala kastanjer.
Ja, en hög person har rätt: Visby är en oförlikneligt romantisk stad.
Dess värre synes mig ordningssinne hufvudsakligen hafva riktat sig uppåt luften, men sänker jag blicken mot jorden, så måste jag med sorg beklaga — mina fotsulor. Stenläggningen är nämligen icke fullt lika prydlig som gatunamnen, utan erinrar mera om den berömda Lutternsgatan i Stockholm, framför hvilken, evligt skämttidningen Najaden, tvänne arkeologer 1874 sannade, undrande och spörjande:
»Was ist das?»
»Ih, Ded maae nok være en Rest fra Rullestensperioden!»
Det berättades för tio år sedan i Varberg, att en herre fastnat mellan två gatstenar derstädes och ej kunde komma loss, förr! än man kom och skar sönder hans stöflar. I Visby skulle nog detsamma kunna hända, ty gatorna äro der nästan ännu värre, och värst är den mest trafikerade, handelns medelpunkt och pulsådern från Österport, kallad Hästgatan, enligt hvad malisen påstår, af det skäl, att hästar oupphörligt snubbla eller halka på densamma. Trång, krokig och brant, är den en lämplig arena för cirkuskonst. Trottoar fins på gatorna vanligen icke, på sin höjd en rad flatstenar, och när trå mötas på denna dygdens stig, uppstår lätt en tragisk pliktkollision. Många lykthängare såg jag, men ingen lykta, fast det redan i början af Augustikunde vara mörkt som i en säck om nätterna. Såväl nämda gator som S:t Hans- och Mellangatorna hafva väsentligen oförändrade riktningar sedan åtmirstone 200 år — att döma af Dablbergs Suecia — och staden tycks då varit nästan lika mycket bebygd som nu.
I denna kontrasternas stad observerade jag bland annat det största antal svalor och det största antal sniglar, som jag sett på något ställe, alltså det snabbaste djuret jämte det trögaste. Om detta skall vara symboliskt för folket vet jag inte, men nog fins kontraster der också. Å ena sidan har staden liksom någonting dufvet, samt lär vara ganska konservativ och pietistisk, hvilket med dess isolerade läge och öfvervigt af medeltidsminnen är naturligt. Men å andra sig tycks pietismen åtminstone inte vara af den fanatiska och surmulna arten; folket är kanske andligen en smula en trögt, men fryntligt och godmodigt, äfvensom ärligt, raskt och nyktert. Jag tycker jag känner på mig, att man möjligen skulle kunna bli försoffad i Visby, men man blir bestämdt ingen bof der.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 31 Augusti 1891
N:r 134