Sistlidne tisdags qväll stranndade i Burgsvik hemmahörande jakten »Kristian» förd af skepparrn Höglund, å Vestlandsholm, strax söder om Burgsviks hamn.
Fartyget, som vid Faludd intagit full last af gammalt skeppsjern, afgick samma dag till destinationsorten Ronneby, under frisk SO bris. Då det fram emot qvällen var i närheten af Hoburg gick vinden så småningom öfver mera åt sydvest, med tilltagande blåst och hög sjö, hvarför man vid pass kl. 7 beslöt att vända och söka hamn i Burgsvik, hvilket ock verkstäldes med den påföljd att fartyget vid niotiden törnade å »Holmsården» på förut angifvet ställe. Som sjön fortfarande giek hög och bränningarne blefvo så våldsamma att de totalt bröto sig in öfver akterskeppet, var ej annan råd än lösgöra båten för att berga lifvet; men man hann ej att sätta detta beslut i verkställighet förrän båten sönderslogs i epillror och gick öfverbord, dervid både vattenfat och öfriga varande saker fick göra sällskap. Vid elfvatiden sprang skutan läck och fyldes såväl i kajuta som lastrum och skans kort derpå med vatten hvadan besättningen, bestående af skepparen och en besättningskarl, jämte tvänne passagerare, en arbetare med hustru från Öja, hvilka se nare skulle till Karlskrona för att helsa på mannens slugtingar, måste söka sig. skydd & fartyget: fördäck, der de, alltjämt med döden för ögonen måste hålla ut hela natten i sitt förtviflade läge. Omsider blef det fall dag och de stackars nödstälda menniskorna började nu, genom högljudda rop om hjelp och viftningar m. m., försöka att göra sig bemärkta från land, hvilket också lyckades så tillvida att de snart sågö fem raska och hurtiga män komma ilande åt den plats af kusten der de befanno sig. De fem landtmännen som särskildt rördes af det bjertslitande skrik som utstöttes af den ombord varande unga hustrun, och hvilket stundom öfverröstade bränningarnes dån, sågo dock i första hand ingen möjlighet förefinnas att kunna berga de tillinödstälda, ty att i en öppen båt begifva sig haveristen ansågs nästan som en säker död. Men de armas fortfarande hjertslitande rop och förtviflade åtbörder, öfvervann snart hvarje betänklighet, hvarför man snart såg de modige och sjelfappoffrande männen, med landtbrukaren Jakob Zakrisson Vestlands i spetsen, springa till närmaste fiskläge, hoppa i en s. k. tremänningsfiskebåt och begifva sig för att kämpa mot det rasande elementet. Med uppbjudande af all sin förmåga nalkades de djerfve rodderne så småningom målet för sin färd, då kommer der plötsligt en förfärlig våg rullande, som med oemotståndlig kraft störtar öfver båten och dess besättning, hotande att begrafva dem alla i det våta djupet, och kastande den främste roddaren från sin plats vid årorna, Ett ögonblick faller modet, men i nästa sekund synas de åter med förenade krafter ifrigt arbata framåt sitt mål, hvilket ock alutligen lyckades, till stor glädje för de i den största själsångest, så väl öfver eget som de käcka räddarnes, öde, ombord varande personerna. Men huru nu kunna nalkas fartyget med den bräckliga farkosten? Det var en fråga som de tyst gjorde sig sjelfva; dock fann den nödstälde skepparen snart på en sinnrik utväg, ty en tom ankara väl tillkorkad å hvilken var fastgjord ändan af en tross sågs snart komma flytande, hvilken af båtmanskapet uppfiskades, hvarefter man haJade sig närmare fartyget med största möjliga försigtighet. Så småningom lyckades det sedermera att i båten få ombord de skeppsbrutne, sedan man dock med mildt våld nödgats att slita den stackars qvinnan lös från det föremål på fartyget i hvilket hon höll fast. Derefter begat man sig åter åt land, som ock lyckligt uppnåddes med den dyrbara lasten.
Enligt hvad vi sedermera erfarit har fartyget, som antagligen blir vrak, lagt sig mycket åt styrbordssidan, och det vill från land (emedan man för den ihållande störmen ej kunnat utgå till vraket) synas, som det håller på att gå sönder i flera stycken. Besättningen lär blott fått bergadt en obetydlig del af sina tillhörigheter. Skeppare föglund uppger skulden till strandningen ligga uti feltagning på Valsfyr, enär ett lyse från en bondgård ansågs vara fyren.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 4 September 1891
N:r 136