hade i går afton sitt ordinarie årsmöte under ordförandeskap af öfverstelöjtnant Carlstedt. Den dervid meddelade styrelseberättelsen innehöll i hufvudsak:
Under det gångna året hade göromålen inom styrelsen varit så fördelade, att öfverstelöjtnant Carlstedt varit ordförande och kassaförvaltare, landssekreterare Hambreus vice ordf. och sekreterare, hvarjämte inom den qvinliga afdelningen fröken H. Arnelinus varit ordförande och fröken I. Fåhræus sekreterare.
Det bokförda värdet af föreningens fastighet var vid årets början 17,905 kr. 11 öre. Inga förändringar ha under året gjorts. Vid 1891 års början ägde före vingen en intecknad skuld af 2,000 kr., hvilken dock under året blifvit inlöst, så att föreningen numera äger sin fastighet ograverad och utgör densamma säkerhet för grundfonden å 1,500 kr. Föreningen äger inventarier till ett värde at 2,224 kronor. Tillsammans med i fastigheten nedlagda medel, utgjorde föreningens behållning 31 December 1891 4,626 kr. 15 öre.
Föreningens offentliga verksamhet har äfven under sistförflatna år varit egnad upprätthållandet af hushållsskolan i Visby. Elevernas antal var vid årets början 8. Den 1 Nov. afgingo 3 elever efter 2 års vistande vid skolan. Vid årets slut voro eleverna fortfarande 8, af dessa 6 från staden och 2 från landsbygden. Dessutom har skolan haft 11 betalande elever. Uppförandet har i allmänhet varit godt.
De direkta utgifterna för skolan ha under året utgjort 6,329 kr. 53 -öre.
För sålda matvaror samt i afgifter för hyres- och spisgäster inflöto 5,577 kronor 83 öre. Skilnaden mellan dessa belopp, eller omkring 751 kronor, utgör föreningens bidrag till skolans underhåll. Årliga kostnaden för hvarje elev skulle sålunda blifva omkring 94 kronor. Gåfvor under året ha ioflntit till ett belopp af nära 70 kr.
Antalet ledamöter var vid senaste årsskifte 157, deraf 42 manliga och 115 qvinliga.
Revisionsberättelsen föredrogs och ansvarsfrihet beviljades styrelsen.
Till ordförande omvaldes öfverstelöjtnant Carlstedt, till vice ordförande lands: sekreterare Hambræus samt tillledamöter i styrelsen fruarna Hambræus, Een, Berggran och frökeu I. Fåhræus samt nyvaldes fru Schartau.
Länsbokhållaren J. H. Bachér nyvaldes till revisor jämte jägmästare J. O. Sylvan, som omvaldes. Ersättare blef kamrer Ihre.
Sedan de församlade härefter afsjungit ps. 430, v. 7, höll biskop von Schéele bön samt yttrade några ord som inledning till den blifvande diskussionen:
Man kunde kanske undra öfver — menade talaren — hvarför en särskild sedlighetsföreniog behöfde finnas. Ett svar låge nära till hans enligt den af prinsessan Eugenie gjorda donationen skall hushållsskolan stå under sedlighetsföreningens vård, så att den ena upphör med den andra. Men andra skäl finnas nog ock. Det vore visserligen sant, att kyrkan hade att vaka öfver sedligheten likasom öfver nykterheten, men det fölle väl ingen in att ej erkänna t. ex. pykterhetsföreningar nytta. Kyrkan hade att verka inifrån och utåt, d. v. s skulle arbeta på menniskans andliga förädling, men hon såge med tacksamhet alla dem, som ville bjelpa henne i hennes arbete genom att verka hufvudsakligen utifrån och inåt, verka för tukt och ärbarhet i det yttre. Detta vore sedlighetsföreningens mål, hennes berättigande kunde ej vara omtvistadt, utan måste hennesverksamhet i syfte att ersätta hemmets fostrande inflytande med all tacksamhet mottagas och erkännas.
Den första till diskussiom uppstälda frågan hade följande lydelse: »Hvilka faror hota samhället, om osedligheten upp: hör att anses såsom straffvärd handling?» Den inleddes af
domkyrkovicekomminister Ronqvist, som redan pu ville finna spår till att osedligheten ansågs för en ej straffbar handling. Farorna häraf bedömde tal. först från kyrkans ståndpunkt. Om osedligligheten tolererades af lagarne och finge rotfäste i folkmedvetandet, huru skulle det då vara möjligt att inom stats- och folkkyrkan uppehålla kyrkotukt? En strid skulle uppstå mellan statens lagar och Gués bud, som blefve förderflig. Äfven på det själavårdande området blefve farorna stora, då ur det religiösa samlifvet kyskhetens ande måste vika för en hednisk åskådning.
Äfven för staten skulle inträda hotande faror. När naturen finge lösa tyglar, skulle den ej dröja med att löpa ut dem. Grof osedlighet blefve en följd och härigenom omintetgjordes möjligheten att bilda sedliga karaktärer, Lika farligt vore det för det borgerliga samhället, ty vore menniskans sedliga karaktär undergräfd, kunde aldrig vinnas någon garunti för erhållande af laglydiga, tropliktiga medborgare.
Borgmästare Een ville gent emot referenten, som utgått från statskyrklig synpunkt, betrakta frågan som en lagstiftningsfråga. Han ville förneka att våra dagars lagstiftning tenderade till att tåla osedligheten. Äunu aldrig hade strfflagens 17 och 18 kapitel, som handla om dylika brott, tummats af riksförsamlingen. Sant vore dock att en liberalare uppfattning gjort sig gällande i fråga om statens rätt att bestraffa osedlighet, ty staten anser det ej nyttigt att uppställa skranker och tillämpa straff för sådant, som icke rubbar statens ändamål och som är något, fom rör individen personligen. Denna uppfattning gillade talaren, som heller icke trodde på nyttan af statens reglerande utaf den enskildes lif. Ett slående exempel härpå voro medeltidens munkordöar, der sedligheten var så oerhördt strängt reglementerad. Men med hvilket resutat! Ert sådant lagstadgande kan bidraga att tillintetgöra menniskans egedliga kraft. Hon blir kanskae sedlig som en maskin, men ingalunda sedlig till karaktären. Trodde ej att så stora faror, som referenten frammanat, skulle hota staten äfven om den blefve ännu liberalare i fråga om sadlighetslagstiftningen, ty det vore väl en omöjlighet att tänka sig, att osedligheten skulle intränga i folkmedvetandet såsom berättigad, så länge vi hade en kristen religion. För ett lindrigare sedlighetsbrott hade lagen ännu straff, nämligen för dryckenskap. Men aldrig hade talaren under sin långa domarverksamhet sett att någon drinkare blifvit omvänd genom böter. Detta be: visade att sådana sedligbetstrott, com röra individen enskildt och ej störa statens ändamål, aldrig kunna genom lagbestämmelser förhindeas. Sorgligt vore om sedligheten skulle vara beroende af statens lagar. Men vår herre hade nog stält det annorlunda med den saken. Hvar öfvadss sedlighetens dygd så som i de äldsta kristna församlingarne, och det under verldsliga lagar, som voro djopt osedliga.
Biskopen hade i föreliggande fråga en väsentligen olika uppfattning mot den föregående talaren. Dennes sista yttrande rörande de äldsta kristna församlingarne vore ett bevis på riktigheten af referentens uppfattning. Den tiden var kristendomen ej statsreligion. Är den det blir förhållandet ett annat, ty då sammanhänger det borgerliga och det andliga. Tal. hyllade ej den åsigten att staten vore blott ett rättssamhälle; den vore ett humanitetssamhälle. Tal. vore en stör vän af frihet, men en otuktig religion finge staten ej tolerera. — Fribeten vore berättigad på det rent religiösa området. På den frågan om man borde önska en annan riktning åt lagstiftningen hade borgmästaren svarat nej. Tal. fann det deremot beklagligt, att staten blifvit libaralare just ifråga om det etiska, ty derigenom förbereder staten sin egen upplösning. Hvad hade man i detta afseende att klaga öfver i Sverige? Jo, på det borgerliga området att brottsliga menniskor ej kunna åtkommas annat än på högst invecklade vägar. En man, som lefde i uppenbart äktenskapsbrott, kunde ej näs af lagen utan genom den förorättade makans åtal; den oskyldiga flickans förtörare drabbades af allt för mildt straff, inskränkande sig till ett åläggande af att draga försorg om sitt eget barn. På det kyrkliga området vore det ännu beklagligare. Genom k. prejudikat vore det tillåtet för skökor och horkarlar att framträda till herrans bord och den prestman kunde straffas, som i prestbetyget gjorde en anteckaing om en persons sedeslöshet. Det måste kännas upprörande detta, att den ena presten ej finge för en embetsbroder i en annan församling meddela att till honom komme en, den der ej ångrat sin synd och gjort bot. Beklagligt vore att staten skulle ålägga den ena presten att rent af fördölja detta för den andra.
»Innebär samundervisning af gossar och flickor någon fara i sedligt afseende?» lydde nästa fråga, som inleddes af
skolföreståndaren Ljungberg, som till en början påpekade att detta blifvit on fråga för dagen genom den till innevarande års riksdag aflåtna k. propositionen om samundervisning i vissa skolor. Samskolsidéa hade kommit från Tyskland och från vårt broderland Norge, der man ej gjort annat än goda erfarenheter i detta hänseende. Äfven i Sverige hade man någon erfarenhet af samundervisningen genom praktiska arbetsskolan i Stockholm, der samundervisning ägt rum sedan 1876. Isin egen skola hade talaren funnit, att gossarnv i de särskilda gossafdelningarne voro mera obyfsade och råa än sina kamrater i de afdelningar, der äfven flickor undervisades. Nu ägde samundervisning rum nästan i hela härvarande folkskola. — Saken hade diskuterats på allmänna läraremötet i Stockholm 1888, och i en der fattad resolution hade uttalats att samundervisningen icke kunde föranleda någon betänklighet vare sig ur pedagogik, sedlig ellar ekonomisk syndpunkt. Svårt vore att förstå hvarför sedligheten skulle lida genom samundervisning, då man eljes var ense om att gossars umgänge med väl uppfostrade flickor vore särdeles helsosamt., Uuderjdet allvarliga,\’strängt regelbundna arbetet kunde kurtisen lättare öfvervakas än utom skolan. Nyfikenheten könen emellan dämpades genom samarbetet i skolan och öfver densamma bvilade en sedesam tukt, enligt de erfarenheter rektorn för Praktiska arbetsskolan gjort. Man hade aufört att s. k. tycken lätt kunde uppstå under samundervieningen. Men genom sådana tycken grumlades ingalunda sedligheten. — Gossarne voro mera ohyfsade än flickorna, som voro så att säga mjukare. De inverkade mildrande på gossarnes råhet, liksom gossarnes hurtighet vore af betydelse tör flickornas temperament. Vanarterna frodades helst gossar emellan. Vid samundervisningen kompletterade barnen hvarandra. — Samundervisningen vore ej heller utan inflytande på läraren. Barnen måste planmässigt öfvervakas och ledas. Uppmärksamheten från lärarens sida måste vara mera vaken och trägen, han måste flitigt umgås med barnen, öfva fadrens allvar och modreng mildhet. Han måste söka förebygga vanarterna hellre än att beifra dem. Kauske kunde samunderviscingen också vara af betydelse för äktenskapet, såsom födande den aktning könen emellan, utan hvilken intet lyckligt äktenskap bygges. Samskolan vore en bild af hemmet, en fortsättning deraf. Och måhända gälde här det ordet: »Hvad Gud sammanfogat, bör menniskan icke åtskilja.» Biskopen fann få frågor så svåra att besvara som denna, äfven om man endast betraktade den ur sedligheteus synpunkt. Toges sedlighet i vidsträckt bemärkelse, synates gagnet af samundervisningen obestridligt, men såge man saken från den rent sexuella sidan, vore talaren grufligt tveksam. Erfarenheter från Amerika hade t. ex. visat att man genom samundervisningen i detta hänseende lade stötestenar i vägen för de unga. De ofvan nämda tyckena voro betänkliga såsom väckande ett för tidigt erotiskt lif. Men ginge talaren tillbaka till det allmäna, så finge det för honom gälla, att om uppfostran i det hela vore god, skulle nog de unga lära sig att tygla sina känslor. Det var i denna förhoppning tal. ville ansluta sig till samskoleidén, men öfvergången skulle ske endast så småningom, mycket långsamt.
Härmed var diskussionen afslutad och biskopen yttrade några ord i anslutning till Ef. 14: 13, hvarefter ett par psalmverser sjöngos och en kort predikan hölls af pastor S. F. Vesterdahl.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 Februari 1892
N:r 31