var det kanske ej alltför öfverraskande budskap, som telegrafen sent i onsdags middag bragte oss. Men hvad som kom något öfverraskande, det var den ringa minoritet som röstade för frågan. I första kammaren segrade den visserligen med 30 röster, men i andra kammaren föll den på 86 röster.
Vårt öfverhus lät sålunda hvilket ju var att vänta, icke »de obotfärdigas förhinder» inverka på sig, men I underhuset aktade de båda landtmannapartien icke för rof att sammangadda sig mot frågan och Valliance toute morale från Stockholmsbänken båtade föga.
Man kan visserligen å ena sidan icke allt för mycket förtänka kammaren, att den i frågans outredda skick nekade den sitt bifall, då den haft allt för mycken erfarenhet af hr statsrådets och sckefens för landtförsvarsdepatementet sätt att framlägga sina äskanden, stödjande sig på den bekanta, öppet uttalade åsigten »att när jag som fackman säger att det behöfs, är det herrarnes plikt att bevilja»
Men å andra sidan, i ett fall är den föreliggande frågan fullständigt utredd: vi behöfva, vi hafva ett oafvisligt krat på en centralbefästning här på Gotland. Man tänker måhända att det icke brådskar, frågan kommer igen, då bättre »utredd» och anslaget beviljas Men under dessa tiders underliga politiska förhållanden i vårt land är denna tröst icke så mycket att bygga på.
Dagarne innan arméfrågorna förekommo till gemensam votering innehöllo de stora föravarsvänliga bufvudstadstidningar ne riktigt rörande upprop till våra riksdagsmän att bebjerta fäderneslandets kraf och bevilja de högre anslagen till Värmlands fältjägarekår, till inqvarteringskostnader och till generalstabens topografiska arbeten m. m. Men vispanade förgäfves efter ett enda ord till förmån för det lilla hotade Gotlands sättande i ett pågot så vär drägligt försvarstillstånd. Hvad visar detta annat än att man på de »ledande» hållen icke har insigt om denna frågas allvarliga innebörd, att man fattar den som en sak af mindre vigt?
Det är under sådana förhållanden icke underligt, om ett gotländskt sinne känner sig en smula bittert och man kan icke undgå att för sig sjelf i tystbet draga den slutsatsen, att Gotland i mångt och mycket — icke minst då det gäller försvaret — är modren Sveas styfbarn, af hvilket mycket fordras och åt hvilket litet gifves.
Dock — trots allt detta — låtom oss i det längsta hoppas, att frågan om permanenta befästningar vid Tingstäde fallit framåt.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 13 Maj 1892
N:r 72