afsintade i går läsåret med examen, hvarpå följde den sedvanliga afslutningshögtidligbeten.
Sedan eforus och lärarekåren jämte examensvittnena intågat i salen under tonerna af en marsch, afgaf rektor sin redogörelse för årsverksamheten. Dervid betonade han särskildt den svårighet, som den under året rådande sjukligheten medfört att utan afbrott uppehålla undervisningen. Af skolans 149 lärjungar hade 2 afgått och 4 hade af sjukdom hindrats att deltaga i undervisningen; 6 lärjungar voro abeturienter, hvadan terminsbetyg utdelades &t 137 lärjungar. At dessa erhöllo i flit 1 högsta betyget eller A, 61 AB, 70 B och 5 C samt i uppförande 67 A, 67 B (derat 9 med tvekan) och 3 C.
Härpå tillkännagaf rektor resultatet af flyttningarna inom klasserna:
Från 7:1 L. till 7:2 LD. flyttades Albert Gardell, Gustaf Nordabl, Karl Nyströsa och Josef Söderström.
Från 7:1 R. till 7 2 R.: Gunnar Ytterberg.
Från 6:2 L. till 7:1 L. Reinbold Jakobsson, Karl Ljungholm, Johan Löthberg, Henrik Rabarth;
Från 6:2 R. till 7:1 R.: Hakon Cronstedt;
Från 6:1 L. till 6:2 L.: Bengt Claudelin, Hj. Eneman, Gösta Lokrantz, Karl Melin, Tyko Vestergren;
Från 6:1 R. till 6:2 R.: Robert Möllerström, Ivar Schyl.
Från 5 L. till 6:1 L.; Gunnar Jakobsson, Gustaf Lindvall, Karl Vittberg;
Från 5 R. till 6:1 R.: Birger Gustafsson, Adolf Pettersson;
Prån 4 L. till 3 L.: Hilmer Bergström, Hevrik Eogqvist, Henrik Ihre, Sigurd Melin, Olof Olsson, Henrik Pettersson, Sigurd Stengård, David Vesterdahl;
Från 4 R. till 5 B.; Henrik Dahlbäck, Erik Edman, Karl Jönsson, Axel Krokstedt, Johannes Landström, Edvard Nyberg, Karl Roth, Karl Schoug, Gustaf Stenström, Allan Viman;
Från klass 3 till 4: Gabriel Berglund, Ivar Een, Elias Eneqvist, Otto Ericson, Erik Eyde, Bernhard Fablström, Hugo Hansén, Karl Hanssov, Hugo Jakobsson, Emil Karlström, Arvid Kindberg, Johannes Kolmodin, Erik Lindahl, Karl Lindström, Gustaf Möllerström, Ernst Nordström, Birger Stenmark;
Från klass 2 till 3: Valdemar Bergström, John Boström, Arvid Cedergren, Torsten Fahnehielm, Josef Kalström, Alexis Lindström, Kiistian Malmqvist, Fredrik Nyström, Villiam Sandström, Erik Sundell, Heorik Vessman, Alvar Ternstedt, Gustaf Frendin.
Från klass 1 till 2: Ture Holmqvist, Daniel Hägg, Josef Högg, Ture Johansson, Axel Klint, Vilhelm Klintberg, Erik Lillja, Karl Lundahl, Herman Lötnberg, Gustaf Martsson, John Ridelius, Niklas Sandström, Otto Stenmark, Otto Stålhandske, Halfdan Ternstedt, Otto Ulfsparre, Elvard Nordahl.
Hertigen af Gotlands stipendium för 1890—91 hade tilldelats studenten Hjalmar Johansson. Läroverksföreningens stipendium å 50 kr. Albert Gardell (7:1) och biskop Anjous å likaledes 50 kr. Tyko Vestergren (6:1).
Understöd erhöllo Emil Karlström, Johannes Kolmodin och Gustaf Mårtensson (hvardera 5 kr.) samt Erik Edman och Gustat Möllerström (hvardera 10 kr.).
Följande premier utdelades för flit, framsteg och godt uppförande till:
Albert Gardell (Svedelius, Statskunskap I, II, Josef Söderström (Storm, Fornromerska bilder), Rsinhold Jakobsson (Karlgren, Öfversigt af Nya tidens historia), Gösta Lokrantz (Xenofoas Anabasis), Karl Melin (Wetterhoff, Från skog och sjö II), Gunnar Jakobsson (Cesar, De bello gallico), Gustaf Lindvall (Regler och råd vid svenska språkets stafning), Karl Vittberg (Lindberg, Öfningsuppgifter till plana geometrien), O:of Olsson (Areschoug, Botanikens element), David Vesterdahl (Cornelius Nepos), Erik Edman (Oide, Fransk språklära), Axel Krokstedt (Naturvetenskaplig boksamling: kemi och mineralogi), Gustaf Stenström (Rydberg, Fädernas gudasaga), Allan Viman (Weber, Fysikalisk atlas), Karl Lindsiröm (Schram & Svederus, Geogr. läsning), Gustaf Möllerström (Historisk atlas), John Boström (Cohrs atlas öfver Sverige), Arvid Cedergren (Bergman, skildringar och minnen), Gustaf Frendin, Axel Klint (Sundström, atlas till naturriket), Erik Lilja (Tom B:owns skollif) och Gustaf Mårtensson (Krook & Almkvists flora).
För den summa, som aflidne adjunkt Hjertstrands kamrater, i stället för att sända honom en krans, lemnat till premier åt någon af den aflidnes elever hade inköpts planschverket »Sveriges forntid> af Montelius, hvilket tilldelades lärjungen Karl Ljungholm.
Såsom förut nämts hade en okänd med anledning af adj. Berglunds frånfälle öfverlemnat till rektor 10 kr., för hvilka inköpts Homeri »Iliad» och; »Fornromerska bilder», som tilldelades lärjungen Albert Gardell, och G:neralstabens karta öfver Gotland, som tilldelades lärjungen Tyko Vestergren.
Premier i ritning tilldelades:
Adolf Pettersson, Karl Jönsson, Emil Karlström (hvarderaj ett skrifställ) och John Boström (en knif).
Premier i teckning tillföllo:
Ivar Schyl och John Baström (bvardera ett cirkelbestick), Henrik Dahlbäck och Karl Jöneson (hvardera en vinkellineal).
Premium i musik tilldelades:
Josef Söderström (Sånger för mansröster).
Premier i gymnastik tillföllo:
Josef Söderström (Tidning för Idrott 1891), Reinhold Jakobsson (Harteliu3, Gymnastiken) och Robert Möllerström (Balck, Idrottstäflingar och lekar).
Biskopen lyckönskade premietagarne, hvarpå skolungdomen sjöng en fosterländsk sång.
Till ämne för sitt omedelbart härpå följande afslutningstal hade biskopen valt:
»Det religiösa intressets skenbarliga aftagande hos vår tids bildade män»:
Vore det verkligen så — frågade talaren — att det religiösa intresset hos vår tids bildade män var i skerbarligt aftagande? Vore ej detta förhållande endast skenbart? Man kunde ju hänvisa till gudstjenstlokalerna, men detta bevis vore ej tillräckligt, då ju tolket ännu bade stor glädje af gudstjensten, Men man kunde hänvisa till de bildade männens samtal, granska innehållet af deras bokhyllor och man skulle få en sorglig bekräftelse på, att den religiösa liknöjdheten icke voreskenbart, utan skenbarligen i tilltagande. Vore detta farligt? Vore ej sedligheten lika god som förr? Sämre trodde tal. ej det vore stäldt. Hvilade då ej samhället på sedligheten och vore det ej nog om kärtill sedan komme kärleken till vetenskap o-h konst? Nej, detta vore icke nog. I stort sedt och med hänsyn till framtiden låge i religiositetens aftagande bland de bildade männen en oroande fara. Radan Piato hade sagt att det vore lättare att bygga en stad i luften än ett samhälle på annan grundval än religioner. När denna börjar vackle, då inträda omstörtningarne. Vi ha haft förkänsla af dem. Hvad den enskilde vidkommer, ha vi haft en fruktansvärd erfarenhet om, hur den ene efter den andre mister fotfästet och går under i förtviflan. Och vore det nu så, att omstörtning och förtviflan hotade, då vore faran sannerligen stor. Och i vårt land vore faran än större, då svenskarne vore ett folk med religiösa behof. Toge man nu bort det, som tillfredsstälde dessa, blefve svalget än större.
Men kan då icke moraliteten, stödd af kärleken till konster och vetenskaper, i någon mån ersätta religionen för en bildad man?
Jo, detta kunde ej förnekas under lyckliga förhållanden och med ädelt anlagda naturer.
Men sådana äro ej alla. Och de bildade männen, som kunde liknas vid samhällsträdets krona, kunde ej, om de vore irreligiösa, skänka skugga åt stammen, som utgöres af hola samhället. »Eno svala gör ingen sommar», men en, och åter en, och dertill ännu en, som uteblifva — och sommaren kommer ej.
Om nu den gjorda erfarenheten med hänsyn till föreliggande ämne erkännes, måntro att de bildade männen innerst förneka religionen? Talaren trodde ej detta vara fallet hos oss. De nekade ej att religionen behöfves, men för egen del ville de ej lägga sig in med den antingen på grund af bristande eftertanke eller af fruktan för allt för stora ofter.
Men hvarför ville de ej fatta religionen på verkligt allvar. Orsakerna vore många.
En orsak vore att söka i den manliga natureng anläggning, såsom mindre hänvänd på det inre, viljande hellre omsätta en åskådning i handling. Mannen ville hellre lösa religioneng mppgift på etisk väg än i umgänge med Gud. etta vore en beaktansvärd omständighet, som gjorde, att domen öfver en irreligiös man måste falla mildare än öfver en sådan qviona, Ty qvinnans hela skaplynne ligger för de religiösa föreställningarnas fulla omfattande, Men detta vore ej någon hel ursäkt för mannen.
Ännu en annan orsak ville talaren icke fördölja, Det ringa intresset hos de bildade männen för religionen berodde delvis äfven på kyrkan ejelf. Kyrkans män afsågo vanligen allt för litet sin förkunnelse för de bildade månnen, de lade för mycket an på de mera känslosamma qvinnorna och folket. Icke som om predikningarne vore för litet vetenskapliga. Med sådant möttes ej mannen. Men presterna borde känna sin tids bildning, vara grundligt bildade män, så att åhörarne ej genomträngdes af känslan utaf sin egen öfverlägsenhet.
Icke kunde man begära, att presterna skulle fallt sätta sig in i alla vetenskaper, men genom en vetenskaps grundliga studium, lärde man sig dock genomtränga det vetenskapliga kratvet. Med denna enkelhet hos förkunnelsen, som vore det första vilkoret för att väcka intresse hos de bildade männev, komme ett annat kraf: bebofvet att se det förkunnade omsatt i verklighet. Den bildade mannen ville ej allt för länge dröja vid de andliga tingen blott; man måste gifva honom tider, den synliga verlden, genomträngd af den andliga Dock, icke ens härmed vore det nog. Grunderna till de bildade männens aftagande religiositet hade nog djupare orsaker än presternas brister. Liknoöjdketen för andliga ting låge i tidsandan. Det kunde ej bjelpas att hon finge uppbära mycket. Historien lärde oss hennes utveckliug. Man kunde härvidlag särskilja tvänne tidsskeden: det ena hade nått sin fullbordan med kristendomens framträdande, det andra nalkades nu sitt slut. Och denna slutperiod utmärkte sig just för predikandet af naturens herravälde öfver anden.
I fråga om kristendomen måste man skilja på denna såsom kulturhistorisk och såsom personlig makt. Såsom kuvurhistorisk makt kunde kristendomen ej undvaras; det funnes intet att sätta i dess ställe. Toge man bort den, blefve det ett allas krig mot alla. Bestialiteten blefve rådande, då mera fruktansvärd än i gångna tider, emedan den vore mindre naiv.
Såge man kristendomen från den personliga maktens synpunkt, bjöde den hjelp mot hvad som hotade menniskan såsom sedlig varelse. Mot dessa faror funnes ingen annan hjelp än Gud såsom fader, son och helig ande.
Till sist yttrade talaren några ord om kristendomens innebörd. »Att tänka fritt vore stort, att tänka rätt vore större.» Stort vore att kunna släppa andras meningar, större vore dock att ej låta tanken vara endast herre, utan en tjenare som fast kunde sluta sig till det rätta. Indifferentismen vore en olycka för mannen, en förbannelse för hans omgifning.
Biskopen framförde härpå ett tack till skolans lärarekår, hvilken hans ord i all broderlig kärlek närmast gält, för deras vit och möda i det ansvarsfulla kall de fått sig ålagdt. Tvänne dybara länkar bade under året brutits ur deras kedja. Dessa båda skattades af ungdomen högt. Måtte de efterlefvande söka fullfölja deras arbete; då skulle de fen gång få samma erkännandets lön.
Till examensvittnena, såsom målsmän för ortens bildning, såsom exempel för ungdomen, stälde talaren äfven några ord, så ock till närvarande föräldrar och målsmän samt slutligen till den samlade ungdomen, som nu ginge att under sommarens fagra tider i naturens och bemmets sköte njuta sin frihet. Talaren önskade, att en lflig och varm kärlekens hänrförelse till det goda måtte alltjämt fylla de unga evighetsmenniskornas bröst.
Den högtidliga akten, som lockat så många åhörare, salen kunde rymma, af: slöts med bön och afsjungandet af psalmversen »Oss välsigna och bevara».
Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 Juni 1892
N:r 84