höll hela dagen i går möte 1 och invid Stånga kyrka. Från staden voro deltagarne icke synnerligen många, men destofler från landsbygden, så att mötet på middagen torde ha räknat omkring 600 personer deribland ett tjugutal prestmän.
Kl. 10 f. m. hölls fullständig gudstjent i Stånga vackra kyrka. Biskop von Schéele predikade dervid, med afseende fäst på den yttre missionen, öfver ämnet »öarnes längtan» med text hämtad ur profeten Esaias 42 kap. Vid altartjensten begagnades för första gången härstädes på försök det nya bandboksförslagets ritual, hvilket bland annat skiljer sig från det ou brukade deri, att samtliga böner, som pläga följa efter predikan, äfven »Fader vår», nu lästes från altaret, samlade till en synnerligen väl genomtänkt och affattad bön, hvari vi särskildt lade märke till de förbönens ord, som gälde vårt broderland.
Efter den tämligen långa gudstjensten — den räckte i 2 timmar, — företog missionssälskapet till afgörande åtskilliga i stadgarne bestämda ärenden. At den upplästa revisionsberättelsen framgick, att 1891 ingick med en bebållniog af 1,452 kr. 4 öre, gom under året ökades genom ledamotsafgifter och frivilligt ivsamlade medel, tillhopa 1,194 kr. 10 öre, tillkr: 2,646:14. Samtidigt utgorde utgifterna 833 kr. 95 öre, deraf till svenska kyrkans missionsstyrelse kr. 360, Fosterlandsstiftelsen kr. 210, Santalermissionen kr. 50, Fjellstedtska skolan kr. 100 och diakonissanstalten kr. 50. Behållningen till 1892 blef alltså 1,812 kr. 19 öre.
Ansvarsfrihet beviljadens styrelsen och kassaförvaltaren för räkenskapsåret. I styrelsep omvaldes kontraktsprosten Budin och landskamrer Melin samt till revisorer handl. Wallér och redaktör Jeurling. Till revisorssuppleant efter afl. adjunkt Berglund utsågs boktryckare T. Norrty.
Ute i det fria vidtog nu öfverläggningarna rörande de på programmet stående ämnena, af hvilka det första lydde:
Huru skall missionssinnet kunna väckas och underhållas i våra församlingar?
Kyrkoherde Jacobsson i Grötlingbo inledde meningsutbytet med påpekande af missioreus stora uppgift att göra försoningen i Kristus bekant och lefvande för alla slägter, folk och tungomål. Att missionsarbetet vore slappt, berodde derpå, att man ej bade klart för sig att missionen vore en församlingens angelägenhet. Detta måste ställas iram för oss genom missionspredikningar, missionsböner, missionsmöten. Likaledes borde intresset för missionseaken, som vore lika mycket en rent mensklig som religiös angelägenhet, föras på tal fär barnen i folkskolan, i söndags- och nattvardsskolan.
Kyrkoherde Reuser i Stevkyrka ansåg att vilkoret för den yttre missionen vore den inre, särskildt den som började i menniskans bjerta, hvilken Herren sjelf utförde. Sedan skulle missionen börja bland de närmaste och derpå vidga sig utåt, allt enligt Jesu ord till apostlarae att först predika evavgelium i Jerusalem och Juda städer och sedan intill verldenz ände. Men ej blott missionsintresset borde lifvas, missionsarbatet borde ordnas i kristlig kärlek och frid. Nu vore det icke så. Nu sökte det ena partiet missionera på det andras område, man lät beklagligtvis paitisinnet råda.
Kyrkokerde Uddini Sanda: Missionen vore en Herrens rikesak, hvilken på senaste tiden omfattats med mycket större intresse än för 30—40 år sedan. Att än ytterligare lifva detta intresse bidrogo verksamt missionsböner, hvilka säkert, der de ej redan förekommo, villigt skulle af pastor anordnas på församlingenus begäran. Likaledes borde man skaffa sig en missionstidning och en missionshistoria för att få en inblick i förbållandena i hednaverlden, Det vore vigtigt påminna sig Herrens bud att älska sin nästa såsom sig sjelf, på samma gång ihågkommande, att alla menniskor, äfven mina fie der, vors min nästa.
Reseombudet Sandell ville återkalla i minnet det rop som en gång kom korsfararhärarne att resa sig: »Gud vill det» Detta borde, med afseende på missionen, ständigt ljada för oss. Att väcka intresse för missionssaken skulle nog flere missionsbesök af det goda slaget iförsamlingarne verksamt bidraga.
Biskop von Scheéle påpekade att missionsarbetet hade att rikta sig sig endast på de platser, utom. eller inom vårt eget län; der Guds rike ej ännu kommit till stånd. Hedningarne hade nit om Gud, men ovisligen. De längtade efter Gud, de lyddde honom, de offrade åt honom på ett sätt, som borde komma oss kristna att djupt blygas. Dot gälde för oss att icke förlora ur sigte, utan framställa för oss i våra kretsar genom ord och exempel, att äfven vi hade en religion, som lärde offor och lydnad och tjenande.
Sjöngs ps. 118, v. 2.
Andra öfverläggningsämnet var af följade lydelse: Betydelsen och inflytandet af familjeanden i våra hem.
Kyrkoherde Kalström i När framhöll inledningsvis betydelsen af ett verkligt hem.
Då samhället grundades på familjer vore det klart att samfundsandan stode i nära samband med familjeandan. Vore den senare god, medförde en känsla af enhet, samhörighet och kärlek, mellan familjemedlemmarne, då hade också sambället en fast grund att bygga på till Guds rikes förhärligande.
Pastor Lagerman i Hangvar. Om en familj besjälades af verldens eller Guds ande skulle visa sig i dess lif. Ty anden susade fram som ett väder. Men tal. fruktade att det vore korsdrag i många familjer, hvari barnen finge växa upp till andlig lungsot.
Skulle det vara korsdrag, ville talaren att detta blefve på sådant sätt att vinden drog från korset, så att Herren finge korsa verldsandens fåfängliga planer.
Kontraktsprosten Alfvegren: Bibelofdet »Vädret blåser hvart det vill och du hör dess röst och vet icke hvarifrån det kommer eller hvart det far» vore tillämpligt på familjeandan. En ande måste brusa genom hvarje familj och blifva den förherskande makten i hemmet. Är detta nu en solskens- eller en molnet ande? Hvarje hem vore ett litet samhälle, der kommande slägten fostrades och bereddes för lifvet. Detta måste ske planmässigt, hemmet måste väl kringgärdas med Herrens ord och sann gudsfruktan, Äfven på makarne bade familjeandan ett stort inflytande likasom ock på kyrkan och församlingen, då en rätt familjeanda födde en rätt kyrklig anda. Tider vore ond, onda strömmar brueade derigenom, Hvarifrån ledde de sitt ursprung? Jo, från de mångtuseende små onda rännilarne, som återigen mynna ut ur de onda hemmen.
Biskop von Scheéle. Vår tid vore mycket hotad. Men hvar vore den mest hotade punkten? Hemmet, familjeandan, Hvari låge då faran? Ej deri att menniskorna vore ondare nu än förr, men det visste talaren genom erfarenhet, att familjeandan och familjebanden vore lösare nu än förr, hemlifvet brakade i sina fogningar. Och detta vore en fara, som måste mötas med kraft.
Hvarför är jag en evangeliskt-luthersk kristen? lydde nästa fråga, som inleddes af
reseombudet Sandell, hvilken, sedan han förklarat sig. vilja fatta frågan så »>hvarför är jag en evangeliskt-luthersk kyrklig kristen?» — besvarade den i korthet sålunda.
Jag är en evangeliskt-luthersk kyrkligt kristep, 1) emedan vi äga bibeln inom vår kyrka; 2) derför att vi hafva inom vår kyrka en på Guds ord grundad bekännelse; 3) derför att vi inom kyrkan hafva de heliga sakramenten oförfalskade efter Kristi ord och instiftelse; 4) derför att intet annat samfund har en så biblisk bekännelse som vår kyrka; 5) derför att Herren, trots alla kyrkans brister, lifväl sjelf fortfarande bor och verkar sitt verk inom vår kyrka; 6) emedan Herren hittills vårdat och bevarat mig inom denna kyrka; 7) derför att jag boppas att Herren derinom skall, eniigt sitt löfte, äfven framdeles bevara och bjelpa dem, som af bjertat hålla sig till honom, så att de ej skola förlora utan: vinna derpå; 8) emedan vår kyrka lemnar mig full frihet att på alla lofliga sätt med hand och mun, med ord och vandel bekänna Kristus och slutligen 9) emedan kyrkan lemnar mig fritt utrymme till bedrifvande af inre och yttre missionsverksamhet.
Biskopen afslöt äfven här med att uttala, att icke vore den evangeliskt-lutherska kyrkoordningen den bästa, men inom denna kyrka funnes dock den evangeliska sanningen i sin renaste och fullaste form.
Den senare delen at förhandlingarne hade hållits i kyrkan på grund af det blåsiga vädret. Klockan hade nu hunnit 3,15, hvadan man efter afsjungandet af ps. 118 vers 3 tog sig en timmes middagsrast.
Kl. 4,15 samlades man ånyo, ute i det fria. Sjöngs ps. 121 vers 5.
Den fråga, som nu skulle tagas under öfverläggning, lydde: Hvilken ställning böra evangeliskt-lutherska kristna intaga till de utomorden liga medel, som i vår tid så lifligt anbefallas för främjande af Guds rike på jorden?
Inledare af frågan var
kontraktsprosten Alfvegren, hvilken fattade begreppet utomordentliga medel såsom sådana medel, hvilka voro utom de vanliga nådemedlen, Herrens ord och sakrament. Det vore ett dåligt tecken, när man började kasta sig in på allehanda nya vägar, hvilket visade att man kommit långt bort från tron på sanningens egen makt. Man borde gifva akt på Jesu egen ställning till de utomordentliga medlen. Han ville aldrig begagna sådana för att tillfredsställa skådelystnaden och det andliga njutningsbegäret. Och hans apostlar följde sin mästares fotspår. Så borde ock vi afhålla oss från de utomordentliga medlen såsom skadliga och ej befrämjande Guds rike.
Talaren öfvergick härefter till exempel på sådana utomordentliga medel, dervid anknytande sig till historien om den vilde höfdingen, som ville hafva medicin, mycket medicin för att få sitt hjerta omskapadt. Så vore det: man ville ha medicin. De gamla salighetsmedlen kunde ej användas, Nu skulle det vara ett utvärtes påhäng, menskliga tillställningar, förlustelser och resor för kristliga ändamål, kaffe- och téfester, genom hvilka Herrans gårdar ofta förvandlades till marknadshus. Det hade uppstått en vild andlig konkurrens, man gjorde rent af affärer i menniskosjälar. Det hade dragit in i Guds rike ett amerikanskt puff- och knuffväsen. Någonting nytt och märkvärdigt vore nu de utbasunade qvinnopredikningarna, vid hvilka man glömde skriftens ord att qvinnan skall tiga i församlingen. Hit hörde syföreningsauktionerna, visserligen i och för sig ej förkastliga, men ytterst betänkliga på den grund att de narrade folk att köpa, hvad de ej behöfde eller betala högre pris än hvad en sak vore värd, hvilket sedan, såsom man ofta finge höra, användes och omtalades såsom bevis på kärlek till Herren. Frestelsen låge nära till hands att på detta sätt skaffa sig beröm. Allt ansåges lämpligt till mutor i proselytmakeriets tjenst. Varan, hvarmed man handlade, vore ofta de små barnen. Det gälde hvem som kunde locka dem med de vackraste julgranarne, de piffigaste julkorten. Barnen hade också begynt uppträda såsom offentliga bedjare.
Detta vore icke att följa Jesu exempel, som vid 12 års ålder satt i templet hörande och frågande. Utomordentliga medel vore allt som användes för att kittla nyfikenhenten och sätta massorna i rörelse, Sådant funnos delvis hos metodismen och framför allt hos frälsningsarmén med dess bullrande upptåg, dess teatraliska hockuspockus med militäriska klingelikang. Deras tidning vore fylld af svulstiga meddelanden. När folk läste detta, sade de: »Ja se det är något! Sådant har man aldrig hört förr», Detta rus till kropp och själ kunde ej ha något g-mensamt med den helige andes sakta susande, Frälsningsarmén skulle på det verdsliga området vara höjdpunkten af humbug; på det religiösa området vore den en hädelse.
Teal. slutade med att med afseende på den föreliggande frågan säga, att dervidlag helgar ic ej ändamålet medlen, icke ens de utomordentliga.
Pastor Lagerman hade ett anförande isamma riktning, hvari han till slut betonade, att frälsningsarmén genom sitt förakt för nattvarden beginge högförräderi mot Kristus.
Biskopen påpekade, att faran af de utomordentliga medlen vore tvåfaldig: fölkets smak blefve förskämd och Herrans egna nådemedel ringaktade. Ansvaret för dem, som gåfve stöd åt och arbetade härpå, vore fruktansvärdt.
Nästa fråga: Ligger det någon behjertansvärd sanning i den utsagan, att pastorn är sådan, som för:amlingen vill hafva honom, och församlingen sådan, som pastorn vill kafva henne?
inleddes af kyrkoherde Gadd, som beto nade att pastorn borde arbeta på att i sin församling få ett bjerta och en själ. Han skulle möta sina församlingsbor i kärlek, söka hyfsa dem, borttaga de råa sederna, vara de fattigas vän och i gengäld skulle församlingen bära sin pastor på bönens armar. — Kolportör Björkdahl påpekade vigten af en troende församlingslärare, prosten Ålfvegren ville på den uppttälda frågan svara ja och biskopen framböll att här låge vigten på ordet vill. När en prest fördömde sin församling, dömde han sig sjelf och tvärtom.
Till sist sökte skollärare Fredin i Linde besvara frågan: Hvad är att taga vara på med hänsyn till vår tids djurskyddssträfvanden, och hvad är att taga sig till vara för Det som det tycktes väl genomtänkta föredraget gick dock till stor del förloradt för referenten till följd af den rådande starka blåsten. Talaren framhöll emellertid, att man i djurskyddssträfvandet borde taga vara på dess kraf på barmbertighet mot djuren, som vi vore skyldiga kärlek och vård i öfverensstämmelse med hvarts och etts art och natur, men taga sig till vara för att glömma menniskorna för djuren.
Sedan pastor Lagerman haft ett kortare anförande i samma riktviog, och kyrkoh. Eneqvist påmlnt om prinsessan Engenies djurskyddsvänlighet afslutades dagens förhandlingar med afsjungande af Ps. 403 vers 3.
Kl. 7 e m. höll v. pastor Lagerman (prosten Ötfverberg var nämligen af sjukdom hindrad) afslutningsgudstjenst i kyrkan med hänsyn till den inre missionen ock med text ur 2 Kor. 10 kap.
Kollekt upptogs vid både för- och eftermiddagsgudstjensterna och inbragte 81 kronor.
Nästa års möte lär komma att hållas i Tingstäde eller Bro.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 17 Juni 1892
N:r 91