Några minnen från en sommarlärd af Frans Hedberg.
(Forts. o. slut.).
När man stannar. der upps på platån och kastar blicken åt höger, ser man sandberget stupa brant ner i furuskogen der nedanför.
Det liknar ett snöfjäll med nästan lodräta väggar, ur hvilka här och hvar en halft begrafven fura sträcker fram sina grenar, liksom anropade hon om hjelp, och man tvekar länge nog innan man vågar gifva sig af utför, så halt och halsbrytande ser det ut. Men det är i sjelfva verket icke så farligt, ty bal är sanden icke, den tvärtom hejdar farten icke så obetydligt, äfven om den i rinnande rännilar silar med ned i dalen.
Men, innan man på detta sätt åkt den kortaste vägen utför som på en rutschbana, kastar man förvånade och beundrande blickar på en utsigt deruppe på platåv, en nutsigt som söker sin like i på samma gång storartad vidd och nästan förfärande ödslighet.
Så långt blicken når ser man åt venstra sidan det väldiga sandfältet sträcka sig, emellanåt brutet af halft uppstående träd, och der sandöknen slutar, vidtager ett skogbevuxet strandbälte och der bortom hafvet det härliga hafvet, hvars blåa spegel synes ännu djupare i färg genom jämförelsen med allt det bvita man har omkring sig och genom skogsfältets mörka, allvarliga grönska, som skiljer det från sandev., Och: längst bort vid synranden till venster sträcker sig det för seglarne.så ytterst. farliga: Salvo ref långt ut i sjön, och man skönjer tydligt det hvita skummet af en fräsande bränning, som spolar de kantiga klipporna, invid hvilka så många raska seglare funnit en förtidig graf. Der går bland öboerna hemska sägner om denna farliga udde, sägner från flydda, mindre menniskovänliga tider än våra, då skeppsbrott och strandningar betraktades som lyckliga tillfälligheter då strandvrak ansågs och tillvaratogs som rättfånget gods och då skördarna: från det oroliga hafvet voro flera och 1woera gifvande än de som jorden kunde skänka. Men nu. hafva sederna blifvit mildare; vid de farliga kustrefyen vänta nu tidsenliga räddningsbåtar, förda af modiga sjelfuppoffrande män, och seglaren behöfver inte längre rädas för Salvo ref, förbi hvilket Fåröns vackra fyr leder honom i de mörka höstnätterna, när stormen tjuter och vågorna piska mot den än flacka och långgrunda, än brant uppstigande stranden.
Längre bortåt fyren till, på öns ostligaste udde, finnes ännu ett dylikt sandberg som det här beskrifna; men detta ligger omedelbart vid stranden och icke som här, skildt från hafvet genom en remsa af växande skog. Det heter Olahaug, och icke långt derifrån ligger den vackra gården Ava, hvars närmaste omgifoingar utmärkas af den rikaste löfträdsvegetationen på hela ön.
Vid åsynen af dessa ödsliga, hvitmerade fält gör man sig ovilkorligen den frågan: skall flygsanden kunna hejdas,eller skall den breda ut sina vattrade böljor allt längre och längre, till dess den förqväft all vegetation och gjort hela den vackra lilla ön till en öken, sådan som sandfältet vid Orgahaug? Och man vill så gerna hoppas att så icke skall blifva, att befolkningen skall komma till insigt om faran medan det ännu är tid och att den skall låta strandhatren binda sanden, innan sanden binder sitt hvita täcke öfver de nu grönskande tegerna och ödelägger deras lilla ö, vid hvilken. de vuxit fast med så mycken kärlek och så många minnen.
5.
Ännu en af Fåröns märkvärdigheter vill jag vidröra, innan jag afslutar dessa enkla minnen från min sommarfärd. Och det är fågelholmen, eller som den på ön kallas, Maveholmen vid Marpes, på norra sidan af ön. Det är en liten naken holme alldeles tätt utanför strandbrädden, bevuxen endast af ett enda träd, en oxel, som vridit sig nästan ur led för stormarna från vester och norr. Men naken som den. är, utgör denna holme skådeplatsen för ett det rikaste och mest egendomliga djurlif som man gerna kan tänka sig, Der häcka nämligen hvarje sommar stora skaror af måsar, här kallade >mavar», och ägarne till gården skatta af deras ägg, tre ur hvarje rede, hvilket ligger alldeles öppet på berghällen, eller bland det korta starrgräset vid stranden. När man närmar sig den lilla holmen, lyfta alla dessa hundraden af fåglar från stenarna, der de sitta i långa rader, och fylla luften med hvinandet af sina vingar och med det mest bedöfvande skrik, medan de kretsa omkring den störande i allt tätare ringar, anförda af en mindre fågel med svart hufvudhätta och klufven stjert, som synes djerfvare och snabbare än alla de andra, och som derför också af befolkningen kallas för Mavekungen. Kommer man dit ned den tiden då ungarna ännu inte äro flygga, ser man dem i rader, snarlika små gråa kattor, kulta af neråt stranden, hastigt plumsa ner i vattnet och med raska simtag gifva sig af ut till småskären och stenarna i grannskapet, der de dröja till dess faran är förbi. När ägaren till Marpesgården förde oss dit öfver, hade han sin hund med ut på ön, och när denne landsteg, skall man tro att det blef lif utaf bland den vingade skaran. Men hunden var gammal och van vid fåglarnes skrik och väsen, och endast en och annan gång då Mavekungen slog allt för nära efter hufvudet på honom, gjorde han ett språng och nafsade efter den ursinnige herskaren på holmen, som då blixtsnabbt kastade sig upp i luften för att i nästa ögonblick återigen måtta med sin hvassa näbb efter hundens hufvid. Utom de stora mavarna, hvilka icke spela någon obetydlig roll i gårdsägarnes hushållning och derför omhuldas på allt sätt, — det är till exempel aldrig fallet att man skjuter en fågel eller gör den rika kolonien n:got annat ohägn än tager sin tribut af de stora, gråfläckiga äggen, af hvilka hvart och ett i matvärde motsvarar ett ankägg, — ser man på holmen och den motliggande nakna strandbrädden flera vadare, bland hvilka den rödbenade strandskatan förekommer tämligen talrik. I det: strax invid belägna träsket finnas gräsänder, och viporna kretsa med sin lätta flykt och sitt gälla rop rundt omkring och titta nyfiket ner i vassarne der andkullarna gömma sig.
En af dagarna, då jag ensam gick ner till den lilla båthamnen midt för Maveholmen, såg jag ett intressant prof på den stränga polisuppsigt som mavarne utöfva på sin ö, i synnerhet när det gäller att utestänga eller afvisa objudna snayltgäster som hafva ett godt öga till ungarna eller äggen. Det var alldeles tyst derute på holmen, och jag såg tydligt de stora, vackra fåglarna sitta der i allsköns lugn och ro; mig brydde de sig inte om, då de mycket väl sågo att jag inte brylde mig om att stiga i någon båt, utan helt långsamt gjorde mig i ordning att taga ett uppfriskande saltbad i den grunda viken mellan fastlandet och holmen. Men bäst som det var blef det en förfärlig uppståndelse derute; den ena efter den audra af fåglarna lyfte från sina platser, och främst af alla såg jag Mavekungen, som i vildaste fart sköt af ;nåt landsidan, följd af ett tiotal af de större mavarne, medan de andra under högljudda skrik kretsade omkring sina boplatser några slag för att sedan i yrande fart följa de andra på jagten uppåt land. Jag kunde först inte begripa hvad som kom ät dem, men då jag vände mig åt land för att se hvad som orsakade uppståndelsen, fick jag se ett par stora korpar, som med långsamma vingslag seglade fram ifrån skogssidan och tydligen ämnade sig öfver till bolmen, der de antagligen hade sin spekulation på någon frukost, bestående antingen af någon senvuxen unge eller möjligen också af den fisk som mavarna lemnat, när de sjelfva frukosterat. Menj den gångeo fingo de båda korparna sannerligen ingen mat, om de också ändå fingo sina fiskar varma. Det var en fröjd att se huru de flygskickliga och lätta mavarna med kungen i spatsen affärdade de tungrodda snyltgästerna! Öfver dem och under dem, framför dem och bakom, singlade de uppretade fåglarna, måttande ganska kännbara hugg å de båda korparne, hvilka med hest kraxande först försökte att hålla stånd så godt de kunde, men inom kort logo till reträtten upp åt skogen iger, sedan de lemnat åtskilliga af sina svarta fjädrar i segrarnes uäbbar. Så att någon holmgång blef det inte af den gången, och sedan mavarne med skyldig. trighet följt herrskapet korp halfvägs bortåt skogen, vände de lugnt och stilla om till sin holme igen och slogo sig ner, r ka och ståtliga, på sina vanliga stenar, medan mavekungen ännu gjorde ett långsamt slag öfver sitt rike för att se efter om allt var i sin ordning.
Den på holmen häckande maven torde vara Sillmåsen (Larus Fuscus), och den så kallade Mavekungen antagligen Skrattmåsen (Larus Ridibundus), ehuru denne annars påståg icke vilja häcka bland andra fåglar än de som tillhöra hans eget slägte. Kanske torde dock den obestridda herskarrätt, som hans stridbarare lynne förskaffat bonom bland de andra, mera tröga och stillsamma måsarna, hafva kommit honom att se bort från detta, och att han hellre är den förste på Maveholmen, än den siste på Stora Karlsö eller Sandön.
Gärden Marpes, eller »Marpels», som Sundevall kallar den i sin »Svenska fåglarna», är en af de äldsta på ön, och hufvudbygningen utmärker sig, som vanligt derstädas, för sina låga murar och sitt ovanligt höga tak. Hela bygnadsstilen, både på manbygnaden och uthusepn, påminner starkt om gårdarna i Skåne och Nordtyskland; det är endast storkboet på taket som fattas, annars, kunde man ggot tro sig förflyttad till andra sidan at Östersjön. Man har från ställets gård:p’an en ståtlig utsigt öfver hafvet och det vestra mloppet till Fårösund, och man glömmar.icke snart det inotryak man får af den i solskenet krithvita stranden, som sträcker sig ända bort till udden Lutterborn i nordost, det högblåa hafvet med sina hvita fransar kring stengrunden derute, och den vackra gröna ön som ligger der bakom infattad i denna ram växlande silfver och saphir, med de smaragdgröna fläckarna af skogev, stickande fram mellan det hvita och det blå.
Det är ett sommarminne, som man värmes af under den långa vintdrn som stundar, och som man ville önska att många andra måtte förskaffa sig, ty i sanning, den lilla ön förtjenar att ses, och dess gästfria invånare med sina gammaldags seder och sitt egendomliga språk förtjena väl att lära känna. En färd ditöfver lönar mödan, i synnerhet under högsommaren, då hafvet ligger lugnt ooh man inte behöfver frukta för att blitva sjösjuk under vägen. Och när man lemnat den lilla ön bakom sig, återstår änvu en dag i det ålderdomliga Visby och kanske; som för oss, en måvskenanatt på hafvet — och de båda synerna äro icke att förakta!
Gotlands Allehanda
Måndagen den 5 December 1892
N:r 188