Donners plats.
Vy från Vådklockegatan.
Gammalt hus vid Kilgränd.
För någon tid sedan omnämde vi i korthet riksantiqvarien Hildebrands nya praktverk Visby och dess minnesmäraen med teckningar af Robert Haglund och hvaraf hittills första häftet utkommi . Då detta arbete, som särskildt för oss gotländingar bör vara af stort intresse, enär deri af den mest kompetenta penna vipå detta område äga, komma att skildras vår forntids stolta vårdar, dervid åtskilliga nya synpunkter och orsknuingsresultat framdragas, torde ett utförligare dröjande vid detsamma kunna få anses väl motiveradt.
Det föreliggande första häftet börjar med en ypperligt skrifven inledning, som nogsamt ger till känna den kärlek, hvarmed Visby och dess minnesmärken omfattas af riksantiqvarien Hildebrand. I breda drag täjer han Gotlands och dermed Visbys historia under forntiden och den äldre medeltiden, påvisande vår ös ofantligt stora betydelse för den dåtida nordiska handeln, som här hade sin brännpunkt. Han skildrar dess småningom skeende förfall och slutperioden i Gotlands storhetssaga, Valdemar Atterdags brandskattning, visserligen allt kända saker, men här åter framstälda för minnet med dramatiskt lif och stor kraft.
Härefter går förf till en orienterande öfverblick af sjelfva staden Visby och ur den samma taga vi oss friheten att låna nedanstående rader, särskildt afseende minnesmärkena:
I och vid Visby finnas följanderuiner: Norr om staden resa sig på berget de tre pelarne af den gamla galgen samt lemningarna af Sankt Jörans kyrka Staden omgifves ännu till större delen af ringmuren med dess torn. I den botaniska trädgårdens södra del ligga lemningarna af Sankt Olofs kyrka. Öster om trädgården löper Tranhusgatan och helt nära dess början ligger Sankt Klemens ruin. Något längre åt norr fioner man den stora ruin, som bär Sankt Nikolai namn. Från denna går man förbi de obetydliga qvarlefvorna af Sankt Gertruds kapell till Helgeands ruin Från denna är vä gen ej lång till domkyrkan, fordom helgad juogfru Maria. Derifrån leder en gata till det nybildade torget, hvars södra gräns utgöres af Sankt Karins ruin. Den nyss nämda Tranhusgatan har en fortsättning i Sankt Hans gata, som i sydlig riktning går förbi de vestra ändarve af Drottens och Sankt Isars’ kyrkor och mynnar ut i ett litet torg, bortom hvilket resa sig de få, men storartade lemningarna af Sankt Hans’ kyrka, intill hvilken sluta sig obetydligå rester af en annan kyrka. Af Visborgs slott finnas ofvan jord endast obetydliga lemningar. Utanför stadens sydöstra del reser sig Korset, som påminner om gutarnes blodiga nederlag 1361.
Men i handlingar från medeltiden omtalas andra kyrkor, af hvilka nu ej finnes minsta spår. Vi böra äfven egna dem några ord.
En kyrka, helgad erkeengeln Mikael omtalas. Den återfinnes å en plankarta öfver Visby af år 1646 liggande på Klinten, d. v. s. på bergshöjden i stadens östra del, mellan Söder- och Österport, inom och ungefär 100 steg från ringmuren. Kyrkan blef på 1700-talet nedbruten af en borgare i Visby, som önskade få god och billig sten till det hus, som han åt sig skulle uppföra. Man vet föröfrigt intet om denna kyrka. I Tyskland hade man för sed att viga grafkapell till denne erkeengels heder.
På den nyss anförda kartan finnes äf ven utsatt en rysk kyrka, en liten fyrkantig bygnad, liggande nedanför Klinten mellan Mariakyrkan och Sankt Karins ruin. Äfven om denna kyrka, som lär hafva försvunnit under 1700-talet, vet man så godt som intet.
Oftare omtalad är den helgedom som var vigd åt endera aposteln Jakob och kallas än kyrka, än kapell. Den omtalas år 1225 såsom tillhörig biskopen af Lifland (d. v. s. i Riga). Den påfliga legaten Vilhelm af Sabina medgifver, på biskopens begäran, att de skolor, som stodo i sammanhang med kyrkan, fingo mottaga lärjungar af hvilken nation som helst samt att presten i Sankt Jakobs kyrka fick åt främlingar, som derom uttalat önskan, gifva nattvarden eller begrafning — två, enligt den romerska kyrkans uppfattning, ganska vidtgående privilegier. Det oaktadt synes erkebiskopen i Riga — biskopen derstädes erhöll kort tid derefter erkebiskoplig värdighet icke hafva egnat denna. sin kyrka någon synnerlig omsorg. Biskop Henrik i Linköping anmärker, att han länge låtit Jakobs kapell i Visby vara öde, hvadan biskopen, begagnande sig af den derigenom inträdande rätten, upplåter kapellet åt kyrkoherden i Drotten. Alltså kyrka eller kapell, sål des helt visst liten men förenad med skolor. Dessa hade väl upphört, när Riga ej längre tog vården om kapellet. Men det märkliga med denna kyrka slutar ej härmed: år 1420 omtalas nunnorna i Sankt Jakobs kyrka.
Cistercienserorden, hvars regler fordrade för brödraklostren ett läge i obygderna, der mark var att bryta, stälde icke samma kraf på systraklostren. Nunnor i Visby omtalas redan 1246, de kallas ett par år senare »nunnorna i Solberg i Visby», d. v. 8 deras kloster hade, ehuru beläget i staden, erhållit, såsom cisterciensernas sed var, ett eget namn. Om klostrets historia känner man ytterst litet. Då det ej kan lida tvifvel, att ej klostret haft egen kyrka och då intet skäl finnes att antaga tillvaron af två nunnekloster i Visby, måste antagas att nunnorna i Solberga äro desamma som nunnorna i Sankt Jakob. Der funnos de icke år 1272, alltså hafva de senare kommit dit; måhända hade deras ursprungliga kloster blifvit förstördt under de oroliga tider, som föregingo år 1420. Det vanliga antagandet, att Solbergs kloster legat utanför Visby, motsäges afalla uppgifter från medeltiden om klostret. Af Sankt Jakobs kyrka finnas nu inga lemningar; ej ens dess läge är kändt.
Af Visby forna kyrkor äro tre sålunda spårlöst försvunna, en är ännu i bruk, de öfriga qvarstå som ruiner. Här har således en mäktig förödelse gått fram. Vid reformationens införande i Visby lär man hafva förfarit ganska omildt med de gamla helgedomarna; på 1600-talet användes åtminstone somliga för hästar, nöt och svin. Irkgiltigheten för -minnena, beroende på okunnighet om deras betydelse samt begäret att för så godt som intet erhålla lämpligt byggnadsmaterial föranleddeen ständigt fortgående förödelse — det ärett under att ännu så pass mycketstår qvarl År 1783 förordnade k. serafimerordensgillet, att ruinerna skulle på offentlig auktion försäljas, med skyldighet för köparen att nedrifva dem och planera marken, så att vidgade tomter kunde erhållas till utbyrning för hospitalets räkning. Sedan ingen köpare anmält sig, då man väl föredrog den gamla metoden att utan betalning bemäktiga sig sten från ruinerna, förordnades år 1785, att med försäljningen skulle tillsvidare anstå. I början af innevarande århundrade föreslog k. öfverintendentsembetet, att några ruiner skulle upphjelpas, men St. Gertrud, St. Olof och St. Hans skullé rifvas, så att stenen kunde användas för andra bygnader, St. Klemens skulle inredas till magasin Rifning och inredning uteblefyvo dock — lyckligtvis. År 1836 anvisades ett årligt, men litet anslag till ruinernas underhåll. Derutöfver lemnades vid olika tider extra anslag för utförande af vissa skyddsåtgärder. Ett år 1872 begärdt anslag af 30 tusen kronor till ruinernas frigörande från skymmande och vanprydande tillbygnader erhölls icke. År 1878 höjdes årsanslaget för ruinerna till 450 kr. År 1880 öfverläts vården om ruinerna åt k. Vitterhets-, Historie- och Antiqvitetsakademien. År 1884 beviljades ett extra anslag af 20,000 kr. till kraftigare åtgärder för kyrkoruinernas bevarande, anslaget, tillstyrkt af statsutskottet, beviljades enhälligt af båda kamrarne. Stadsmuren med dess torn tarfvar nu ett särskildt anslag — den är ett af de dyrbaraste fornminnen Sverige äger».
Så långt riksantiqvarien. Han öfvergår sedan till en vidlyftigare förklaring af åtskilliga uttryck och termer, som sedan komma att användas vid detaljbeskrifningen öfver de olika kyrkorna. Början göres derpå med St. Nikolus.
Ypperliga, i somras gjorda teckningar af artisten Robert Haglund, föröka värdet af det alltigenom intressanta verket. Det är på dessa teckningar af partier från vår gamla.stad, som vi här ofvan i dag lemnat några vackra prof.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 14 December 1892
N:r 193