En nyårsmorgon i Visby för 444 år sedan.
(Forts. o. slut).
Nyärsaftonen var kommen, Svenske öfverbefälhafvaren Birger Trolle hade sitt högqvarter uti ett af stadens ståtligaste hus, det vid fiskartorget belägna, så kallade Kalfskinnshuset 1), som varit retidens för konungarne när de besökte Gotland och för deras Befallningshafvande, innan Wisborgs slott blef färdigt. Här hade Trolle ordnat en ståtlig julestufva och dit inbjudit ej blott härens befälhafvare utan ock staders anseddaste damer och herrar samt derjämte konung Erik med hans vackra väninna och några af hans herrar. Alla de inbjudna kommo. Det blef ett ståtligt gille. Aftonen tillbragtes i fröjd med dans och skämt och bägarklang, i sämja och artighet, ty fastän somliga af de fina Wisbydamerna aförmärkt rynkade på näsan åt den kungliga frillan, så hvarken vågade de låta sitt förakt öppet framträda eller ville de störa festens glädje, så att hrets sista afton blef af det talrika sällskapet tillbragt I frid och glädje. Långt efter det de starka tornklockorna förkunnat att år 1448 gått hädan och ett nytt år tagit sin början och blifvit helsadt med falla bägare, fortsattes det glada samqvämet, men när det led fram emot klockan 4 stod den gamle kungen ej ut längre. Han drack tacksägelse- och afskeds skålen, lofvade att rätt snart bjuda både de svenska herrarne och stadens herrskap på ett nöje, dock ville han ej pu i förväg säga vär det skulle bli eller hvaruti det skulle bestå. Derpå bjöd han farväl, steg med Cecilia i hennes gröna karm och for, omgifven af riddare och svenner till häst, de sistnämnde förande facklor, till slottet. Festen slutade nu. Samtlige gästerna begåfvo sig till sina hem och sina sängar, för att hvila ut och blifva färdiga att klockan 12 gå i högmessan- Det vardt tyst på gator och torg — Wisby sof.
Men bäst i drömrsens famn man låg och guld och gröna skogar såg så började dagen gry. Då ljöd i nyårsmorgonens gryning genom den tysta staden ett skarpt kanonskott från Wisborgs bastioner — och efter några minuter ännu ett och efter lika långt uppehåll ännu det tredje.
De dånande kanonskotten väckte alla i staden ur deras morgonsömn och alla undrade hvad det skulle betyda sedan nu stillestånd var afslutadt. Bland dem, som först vaknade, var B’rger Trolle.
När icke flera skott afhördes, sade hav. Tre skott, det är ju dansk lösen, liksom fyra är svensk. Hvad menar den gamle filuren? Säkert bar han något fanstyg i sinnet. Vill han bryta den dagtingan, sem för 10 dagar sedan ingicks? Det var oförsigtigt att gifva honom ett så långt uppskof med borgens öfverlemnande. Skulle han sändt bud i löndom till Oldenburgaren, som pu är davskarnes tupp och kanske lika stor räf som Erik? Han må väl aldrig vara så äreförgäten att han skjuter eld i staden för att uppbränna den och drifva oss ur Wisby. Bäst är att genast samla det manskap vi ha i staden. Han utdelade sina ordres och snart hördes svenska trummorna i stadsgatorna, kallande svenska krigarne att samlag vid högpvarteret.
Det var lycka att svenske befälhafvaren snabt fick sin styrka samlad, ty snart dånade åter kanonerna från Wisborg, larm och rop hördes från södra delen af staden och budbärare anlände, som förkunnade att husen närmast slottet blifvit skjutna i brand och att en trupp af slottsbesättningen ryckt ned och hindrade stadsboarne från att släcka elden. Nu anryckte de svenska krigarne och mordbrännarne måste hufvudstupa in igen i slottet, som svenska kanoneraa besköto. Efter stora ansträrgningar blef elden i staden släckt, men sankt Mikaels kyrka och prestgård jämte husen närmast slottet lågo snart i aska. Det var Erik 13:s sätt att hålla ord och aftal, det var det nöje han några timmar förut lofvat bjuda på; det var nyårsmorgonen i Wisby 1449, 2)
1) Om husets anläggning och namn berättar Strelow följande (i öfversättn):
Och som pu kung Birger förreser till Gotland år 1312 lät han bedja Visby borgare att de ville unna honom så stor plats i deras stad som ett kalfekinn, på deras fiskartorg, hvilket de beviljade. Så lät han skära samma kalfskinn sönder ismå remmar och intog den plats, på hvilken han låt bygga det stora hus, som kallas Kalfekinnshuset på denna deg, der kuug Birger och konungarne, när de reste till Visby, hefva i låvg tid hållit hus, intill dess konuog Erik lät bygga Wisborg. Sedan har det blitvit köpmännernes Börs eller Winhus, tillhör konuogarne i Danmark, är en kostelig byggning och är till det mesta öde, utan endast källarena, hvarest kuogens tjära förvaras uti.
Kalfskinshuset var således ett århundrade äldre än Wisbourgs slott.
2) Detta Eriks förrädiska beteende i beskrifver — Strelow sålunda (öfversättning): När nu de svenske mente att alltiog var klart med konung Erik och Wisborg, drogo de uti landet, föregåfvo att slottet, landet och Wisby hörde nu konuog Karl och Sveriges krona till. Konunz Erik försummade sig emellertid intet att bespisa och bemanna och blef gästbuden i staden af de svenske öfverstar; men när han tåg sig väl förvarad, lät ban nyårsmorgonen i dagniogen aflossa 8 stora styckeskott, Danmarks lösen, gifvande dermed landet, Visby och de svenske att förstå att Wisborgs slott hörde under Danmarks krona och konung, hvilket ännu, till en evig ihågkommelse, sker alla nyårsdagar, icke allenast på Wisborgs slott, men i alla så väl borgare som bondehus att låta höra deras lösen och känneteckea emot deras herre och Danmarks konuog och krona; Och sedan sköt och slog han väldigt in på de svenska, skermysserede hvar dag så, att der föllo många på bägge sidorna, sköt eld istaden, uppbrände alla busen omkring slottet med S. Mickels kyrka och prestgården, som sedan aldrig blifvit uppbygda.
Så långt Strelow. I nära 2 årbundraden sköts sedan dansk lören från Wisborg; men sedan Leunart Torstenssons kanoner åskat öiver Jylland, blef 1645 svensk lösen den, som dånade från Wisborg, ty Christian d. 4 måste lemna hvad Christian 1 tog med bedrägeri.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 31 December 1892
N:r 202