beredde oss i onsdags, såsom vi i den dagens nummer af tidningen antydde, telegrafstyrelsen genom ukasen att den dittills någon tid gällande nedsättningen i telegramportot från och till Gotland tillavidare var upphäfd. Vi kunna ej förklara detta på annat sätt, än att telegrafstyrelsen sväfvar i fullkomligaste okunnighet om, när i sjelfva verket svårigheterna i nautiskt afseende under en isvinter sådan som denna inträda. Och vi kunna då stå till tjenst med den upplysningen, att des sa svårigheter börja under den del af viatern, då den is, som vid fastlandets kuster bildats, genom vindförbållandena kommer i drift. Detta brukar ske i Februar!, men framför allt under den vanligast mycket blåsiga Mars månad. Under dessa månader är således den samfärdsel, som besörjes genom postföringen, mera eller mindre oviss och kan icke få benämningen regelbunden, ty med ostlig vind stänges Vesterviks och med vestlig Visby hamn af drifis. Förhållandet belyses bäst genom ett exempel.
I tisdags qväll skulle Kliotehamn, om allt gått sin gilla gång, hafva anländt hit. Posten skulle lafva utdelats på onsdags morgon och mid densamma ankommande bref skuile Ia besvarats red den på fredags morgon ill Vesterviks-skären återvändande båten. Men hvad inträffar uo? Jo, Klintehamn anländer först kl. 1/2 12 på onsdag förmiddag ett stycke utanför Visby vågbrytare, der en mängd drifis samlat sig. Posten forslas öfver isen i land och ångaren uppsamlar hvad ntaf afgående post, som på postkontoret händelsevis finnes, för att omedelbart återvända af fruktan att blifva stängd här af pådrifvande is. Men hvad händer då? Jo, återvägen är redan stängd, och Klintehamn sitter fast i isen från onsdags middag till fredags morgon kl. 2, då vindförändring vållat isens försvinnande från land. Och under tiden kunde naturligtvis ingen post forslas ut till båten, som under frigöringsarbetet aflägsnade sig alltmera från land.
Nu fråga vi telegrafstyrelsen: huru skulle en korrespondent, som på onsdags middag mottagit ett bref, som kräfde omgående svar gå till väga? Naturligtvis hade han ingen annan utväg än att anlita telegrafen, ty när postförbindelsen skulle blifva återknuten, stod på onsdagen och torsdagen icke i menniskomakt att förntsäga.
Så ovissa kuona förbållandena vara ofta härstädes och så ovisea äro de alltid denna årstid under stränga vintrar.
Det var derför icke mera än en grad af biilighet, då statsmakterna beslöto en sänkniog af telegramportot under den tid, såsom k. m:t yttrar i sitt bref af 31 Okt. 1888, »då postförbindelsen mellan Gotland och fastlandet till följd af naturhinder vore eller kunde blifva afbruten» Der står »kunde blifva afbruten». Vi lemna åt hvem det gitter att tolka dessa ord. Helt visst kunna de betyda, att k. m:t afsett sådana förhållanden, då förbindelsen om än icke fullkomligt afbruten, likväl hotar att blifva det. Och sådana äro omständigheterna om någonsin under detta nådens år 1893.
Detta om det öfverraskande uti det steg, som telegrafstyrelsen tog i onsdags.
Men det finnes äfven uti tillämnningen af ofvan berörda kungabref ett och annat som förtjenar anmärkar Bjert framstår der telegrafstyrelsens kategoriska förklariog, att nedsättningen icke gäller telegram från Gotland till jernvägstelegrafstationerna på fastlindet. Det vill med andra ord säga, att det medgifvande som lemnats oss i portoväg är reduceradt minst till bälften, enär jernvägstelegrafstationerna äro vida flere än statstelegrafstatiooerna. I k. m:ts bref står: »mellan de å Gotland befintliga telegrafstationer och öfriga stats- eller privat-telegratstationer». Och att det härvid skulle hafva varit k. m:ts mening, att ett telegram från Visby under afstävgningstid skulle kosta mindre till Haparanda än till exempalvis någon jernvägsstation i Östergötland, ha vi svårt att föreställa oss. Härutinnan kräfves emellertid en förklarande tolkniog af k. m:t, icke blott af en byråschef i telegrafstyrelsen. På åtskilliga jernvägstelegrafstationer på fastlandet har man emellertid, efter hvad vi veta, hyllat förnuftigare uppfattning och för telegram derifrån och hit debiterat endast halft porto.
Bäst vore tvifvelsutan, om en lindring i telegramportot beträffande Gotland kunde få tillämpas året rundt. Länsstyrelsen har också derom i dagarne gjort framställning.
Vid tillämpningen af berörda föreskrift om nedsatt telegramporto vid högre antal ord under den tid postförbindelsen är aftbruten bar det, säger länsstyrelsen, visat sig icke vara möjligt att komma i åtojutande af den afsedda förmånen förr än afbrott någon tid fortgått. Behofvet af telegrafens ökade anlitande inträder dock genast och är synnerligen känbart under de närmaste dagarne efter det afbrottet i postförbindelsen inträdt. Sådant afbrott inträffar vanligast i följd af ishinder uuder vintern och våren, mången gång genom storm eller mist under hösten, stundom äfven under sommaren, om än hvarje gång blott för ett eller annat dygn.
Olägenheterna af de längre eller kortare afbrotten i postförbindelsen skulle kunna i väsentlig mån minskas, om Gotland erbölle telefonförbindelse med rikets fasta land. Men emot anordzande af sådan förbindelse torde hinder möta såväl i tekniskt som ekonomiskt afssende.
På dessa skäl och då den lindring i telegramafgifter, som för närvarande tillkommer Gotland icke lärer hafva visat sig medföra någon minskning i inkomst för telegrafverket, anser länsstyrelsen sig böra i underdånoigtet bemställa, att afgiften för inländskt elegram till eller från Gotland under alla årstider, äfven då postförbindelsen icke är afbruten, måtte få utgå med hälften af det belopp, som bör erläggas för inländskt telegram i allmänhet, dock att afgiften ej i något fall må understiga 50 öre.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 Februari 1893
N:r 23