Gotländska bilder
tecknade af
Osvald Stein.
13.
En sjöstrid mellan Hoburgen och Öland.
Vid fiskläget Vallbobodar i Fröjel hade man några nätter i midten af Juni 1853 iakttagit ett par kringstrykande karlar af misstänkt utseende och man bommade mer än vanligt omsorgsfullt till boningshus och fiskebodar. Man hade sport uppifrån bygden, att karlarne, som äfven varit syaliga der, uppgifvit sig vara f. hemmansbrukaren Nils Jansson från Dörby och drängen Petter Pettersson från Bläsinge, båda ställena belägna på Öland.
Sent på aftonen 20 Juni kom en af fisklägets ungkarlar, som varit borta på dansgille, att göra en tur nedåt stranden och varsnade då, att den bästa fiskarbåten jämte tre segel var borta.
— Det är de fördömda öländingarne, som stulit den! — var genast bans tanke, och det dröjde icke många minuter, förrän han alarmerat fisklägets hela manliga befolkning.
— Sådana rackarel Den bästa och nyaste båten och de finaste seglen. Nej, det går inte an, gubbar. Vi få sätta efter dem.
Ja, det voro de med om allesammans De båda tjufvarne hade inte kunnat få så synnerligt långt försprång, ty för en half timme sedan fans båten ännu på sin plats.
I en hast klargjordes en annan båt och sju duktiga karlar gingo i densamma.
Natten var månklar och ljus, men det blåste ganska friskt och böljetopparne glänste som hvitaste silfver i månskenet.
Skummet yrde om bogen på förföljarnes båt, der dena ilade fram genom sjöarne. Man spanade ifrigt åt alla håll, men någon båt kunde ej upptäckas. Den stulna farkosten var en riktig snällseglare, och tydligen voro tjufvarne inga barnungar på sjön.
— De segla fortare än vi — sade en af karlarne — vi få hjelpa under med årorna, gossar.
Två par åror sattes genast ut, och båten flög fram öfver sjön.
— Se, se, der äro de! utropade plötsligt den gom satt till rors. Hugg i af glatta lifvet.
Som en liten punkt långt borta kunde den flyende båten skönjas. Förföljarne rodde, så att det knakade i årtullarne och blåsor sprungo upp i händerna.
— Bravo, vi vinna på dem! Det blef en kappränning, som hette duga. När de båda öländingarne sågo sig förföljda, sökte de pressa båten allt hvad segel och skot höllo. De manövrerade sin båt väl, satte än den ena kurser, än den andra för att narra sina förföljare. Men dessa skötte sig ingalunda sämre och efter väl två mils kappsegling, ströko de långsides med den stulna båten.
De igenkände den genast.
— Hit med båten, tjufpack, eljes ska ni få se på annat.
— Tjufpack, kan ni vara sjelf — svarade den ena öländingen. — Vi ha ingenting otalt med er, känna er inte. Låt oss derför vara i fred.
— Nej, stopp litet. Tro ni inte att vi känna igen båten och tjufgods är den. Vänd derför bara om, det är allt det rådligaste.
Öländingen, som satt till rors, föll genast af för vinden — och så började kappseglingen igen.
Men Fröjelsfiskrarne höllo sig tappert efter.
Då tjufvarne sågo, att de ej skulle kunna undkomma, höllo de åter upp i vinden och den resligaste och starkaste af dem stälde sig i fören med en åra i händerna.
— Jaså, det låter på det viset — sade han hånande, — kom då och tag båten, om ni kan.
Sjön gick hög och det började blåsa allt mer. Fröjelsborna voro en stund villrådiga, hvad de skulle taga sig till, ty att leverera en batalj med årorna från den bräckliga farkosten kunde, i anseenle till sjögången, ha varit farligt nog.
Lyckligtvis påminde sig nu en af dem, att i båten fans förvarad en kutbössa. Den togs fram, och ett duktigt skott i luften affyrades mot tjufvarne.
Att de skulle kunna få smaka krut och hagel hade de ej beräknat, och efter skottets aflossande hukade de sig ned bakom borden.
Genast voro Fröjelsborna tätt invid och grepo tag i båten och höllo den fast, trots duktiga slag af öländingarnas hårda näfvar. För att skrämma tjufvarne, sattes den afskjutna bössan för bröstet på en af dem och man hotade att skjuta honom som en — kut, om han knyste det minsta.
Detta gjorde verkan. Fröjelsborna kunda nu utan motstånd äntra den stulna båten, och inom en handvändning voro de båda tjufvarne säkert bundna till händer och fötter och nedlagda på botten i båten.
Hemfärden i månskenet blef gladare än bortfärden. Man delade sig i de båda båtarne och för god bris ilade de mot stranden.
Just som solen gick upp nådde de land Hela fisklägets befolkning var samlad för att mottaga de sju, och de helsades med lifliga hurrarop. De båda öländingarne fördes i land och sågo betydligt skamflata ut. I en fiskebod fingo de några timmar sitta och begrusda sitt misslyckade kaparförsök, till dess länsman kom och på statens bekostnad forslade in dem till cellfängelset i staden.
Der erkände de sin stöld och undfingo sitt välförtjenta straff.
Men ännu många år efteråt talade man om de sju Fröjelsfiskarenas sjöbatalj mellan Hoburgen och Öland natten till 20 Juni 1853.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 6 Mars 1893
N:r 37