»Svensksund», rekognosceringsbåten, kilade in här i hamnen i går afton vid 6tiden med 10 kuops fart. Annars gör han 13, men då äter han kol »som ett fä», sade man oss ombord.
Båten var snygg det kommer aldrig på fråga. Svart och tvärt brednosig, och rond och trind i aktern. Föröfrigt som en vanlig kronman med ett par långa konstiga kanoner föröfver, om vi inte sågo miste. Solid, det uttrycket gaf den onekligen.
Stadens alla invånare af genus femininum kastade genast, så fort dess ankomst ryktades, bort kastruller och stekpannor, krusade luggarne med grifflar och spiskrokar slogo åderkolong på sig och rände ut. Det är verkligen förvånansvärdt hur fort en nyhet ränner i väg här i stan. Vi som ha till profession att ha reda på allltiog visste ingenting förrän så der half åtta tiden, då en god vän kom och sade oss att »pridsed» var här. Det är förlåtligt, han hade snufva och menade prinsev. Men två timmar i förväg visste alla qvionor och barn i huset af det. Nåja, »Svensksund» har ju legat likasom i luften nu några dagar.
Om sjeltva hans norskvensterqvalda majestät helt hastigt och lustigt satt sin fot på vestra sidan af inre hamnen, hade folkvandringen inte kunnat vara lifligare dit. Fruntimren spruogo, så att bröstet gick i vågor och planschetterna knäcktes af. De skulle ner och se prins Bernadotte, Gotlandshertigen f. d., som åt middag i paviljongen 1886, som äger Fridhem och som är så intressant. Men han visade sig inte mer än en gång på hela qvällen.
Då vi gravitetiskt nalkades Svensksunds tilläggsplats, sågo vi hela hamnområdet belamradt med barlastjobb, silltannor, mamssller, fröknar och fruar. Ombord på ångaren, »mannevaren», som vår vän lotsen uttryckte sig, var det helt svart af folk, Vi tänkte, att hela svenska flottan var ombord. Men komna närmara, funno vi uniformen något besynnerlig: kjolar och bandprydda hattar, och komna närmast insågo vi att vi begått ett misstag: det var 598 exemplar af det qvinliga Visby, som öfversvämmat däcket. Och flottans gossar hade tagit på sig nymanglade kragar och dragit ned bröstlapparne, så att tatueringen syntes, och stodo med benen i kryss och konverserade damerna, som betraktade dem med vårligt älskogekranka blickar, allt under det Visbysorkarne, som också tagit sig ledigt, stodo förgrymmade i land och sögo på rökcegarer.
Äfven vi praktiserade oss ombord. Vi föraktade »Svensksunds» krigiska utrastniog, vi som varit särskildt inbjudna på »Sveas» proftur med alla de andra riksdagsmännen; derför brydde den oss ej ett grand. De öfriga okunniga individerna rände rundt och kikade och »ojade» sig som om de haft för sig sjelfva Neptuabolagsbergade Howe. Dumsnutar! TIate var »Svensksund» någonting märkvärdigt!
Vid landgänogen stod en konstapel eller dylikt och såg bygglig ut. Vi helsade och han fann genast nåd för oss, alldenstund förty och emedan kan titulerade os8 för löjtnant! (De andra officerarne ska inte bli förargade). Och vi slogo oss i språk med den hygglige karlen, som var född 1855 i Sölvesborg — det sade han oss.
— Ja, ni ha riktig folkvandriag här i afton — sade vi.
—- Jo, min själ ha vi sau — sade han och såg utledsen ut. Så är det i hvarenda håla vi komma till.
— Att prinsen tillåter det.
— Prinsen? Han har min själ inte med den saken att sköta. Han och »Krusenstjerna» ä’ bara likasom passagerare, ska jag säga. Nej, det är allt »kapten Malcolm» som bestämmer det.
— Kapten Malcolm?
— Jo, Hamilton förstås. Se vi ha en hel hop Hamiltongar i Karlskrona och för att skilja dem åt san…
— Jaså. Nå, hvad menas det nu egentligea med att rekognoscera platser för signalstationer?
Vår vän såg på oss med en skymt af förakt och upphörde genast att kalla oss för löjtnant.
— Vet herrn inte det? Jo, det är någonting rysligt vigtigt.
Riksdagen skali besluta att bygga 15 pansarbåtar, 12 avisoångare och 50 minbåtar, och då ska avieoångarne gå ut i sjön och speja på fienden och sedan gå in till signalstationeraa och rapportera till högg varteret. Förstå herrn?
— Joo.
Vår vän såg ut öfver kajen.
— Det flaggas inte här — sa han — det ha de gjort på alla andra ställen.
Men ränner och subbar ner däcket gör dom lika bra här som öfverallt. Men värst var det i Simrishamn. Der, ska herra veta, stod bela stan i trätofflor vid hamnen, när vi kommo in, och när förvaltaren så skulla opp der och ha mat till officersmessen, var det lögn att han kunde få ett pinal. Hvarenda bod var stängd. Patroner och bodbetjeater stodo nere vil hamnen och gapads. Ja, detär min lif och själ sanning.
— Och vi som ville ha er upp till Stockholm och bryia is i vintras — kastade vi fram.
— Det var också ett påhitt — svarade han. Vi hade nog på vestkusten.
— Är hon bra isbrytare?
— Tacka för det. Aderton tums is går hon igenom utan att backa, men backar hon, tar hon 26 tums. Då sätta vi ned aktera genom att fylla fyra vattentankar, och när vi fastna, länsa vi dem.
Och så går det på immerfort. Jo, vi ha fått slita i vinter, ska jag säga. När vi skulle gå nt och hjepa »Martinus», var det nästan ute med oss. Då hade vi båtarne firade och proviant klar och det var som på ett hår att vi fått ge oss i väg. Och här hölls skepparåd, ska berrn tro. Dot var Paternosterskären, som lurade på oss. »Svensksund» var inte mycket värd då. Men vi klarade oss. . .
Vi hade nog fortsatt vårt samtal längre, om inte allt hvad besökande Visbybor beter ett tu tre blåsts från bord. Och det var bara att ge sig i väg.
Det var »kapten Malcolm», som ….
Botair.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 28 April 1893
N:r 65