Vi voro ute och rullade i går. D. v. s. bara på jernväg till Hemse och sedan pr schäs till Hafdhem för att höra på, hur hr Möller från Hviderup talade betodling. Samtidigt passade vi på att betrakta pågående utställningar af nöt och får. Den eteriske veterinären i Hemse ville genast helt vänligt rangera in oss bland de förra, men afstod, då han fann, att vi icka voro tillräckligt tjock om hufvudet.
Det tog en faseligt lång tid med taxsringen, så att hr Möller fick inte börja tala förrän värmare 1/2 2. Men då var salen fyld aft folk, deribland icke så få fruntimmer. De veta, att när det blir betodling af, få de krypa på fälten och rensa. De skrattade då hr Möller förmanade dem att svepa kjolarne tätt omkring sig — för att inte skada betplantorna.
Föröfrigt talade hr Möller som en hel karl. Han försökte tratta i sina åhörare, att när man skall odla betor, skall man göra jorden så fis, så fin och gödsla, mycket, mycket — för 60 kronor konstämnen minst pr tunnland. Och så är det bäst att odla betor efter t. ex. råg och sedan efter dem så korn. Han försäkrade, att ett korn som det jorden då frambringade, bade de aldrig sett på Gotland.
Mest trefligt var det, vär hr Möller talade om betornas ansniog och visade dervid lämpliga redskap. Hästhackniog och handhackning och rensning och häst backning och handhackning och rensning …o. s. v. Då började gubbarne klia sig i hufvudet. De menade tydligen att det der var då ett rasande besvär. Men hr Möller sa att det var nödvändigt och att det skulle löna sig samt att det aldrig vore värdt att tänka på betodling om man ville sitta med armarne i kors och bara lita till vår herre.
Men det tänka nog inte gotländingarna göra. Visst ämna de sköta sina betfält. Och idioter vore de annars, när det bär sig vå bra att arbeta litet.
Vi ska hoppas, att Möller inte talat förgäfves här, utan att många af hans lärdomar fallit I god jord.
Det fins en tidning i Göteborg, som kallas för Nykterhetstidningen — tro vi. Vi ha en god vän som påstår att den är så bra. Men ibland är den besynnerlig. Nu senast har den kommit med det påståendet att unga ogifta qvinnor skada nykterhetsrörelsen. Så här säger den Då man varit med i nykterhetsrörelsen en tid, finner man, att de unga qvinnorna, som hedra våra nykterhetsföreningar med sitt medlemskap, i de allra flesta fall verka till mer skada än gagn. Och man har, trots det önskvärda i att qvinnorna deltaga i nykterhetsarbetet, dock ofta skäl att utropa: För unga ogifta qvinnor bevare oss milde herre Gud!
De hafva inom våra föreningar bragt mången ung man på fall.
Detta tidningens utfall mot unga qvinnor i nykterhetsföreningar bar emellertid gjort stadens goodtemplare- och blåbandistflickor häftigt uppretade, och det har varit starkt på tal, att nykterhetstidningens redaktionsbyrå skulle stormas af några hun dra flickor, hvilka skulle klösa ögonen ur redaktionsherrarne.
För öfrigt äro nykterhetsflickorna redan förut retade på Nykterhetstidningen, emedan den uttalat sig mot att göra nykterhetssaken till en blott förevändning för att samlas till dans och lekar och allehanda hoppsansfröjd.
Detta är kitsligt tycka flickorna, som inte kunna förstå, att det är det min sta syndigt af herrarne att bli kärleksdruckna.
Tilningen är kanska ej så dum ändå.
Vi hade rätt, då vi i onsdags utbasunade, att direktör Selander skulle förnöja os8 med teater om söndag. Det fins, som bekant, två teaterdirektörer med detta namn i Sverige, en ung och ej alls beslägtad med den gamle, som pu gästar oss. Hjalmar Salander hvilar nu ut på sina lagrar för sommaren och skall till hösten med sitt stora, fiaa sällskap bilda stående teater i Malmö — J. Selander bar kurkat hit till Visby med sitt lille, men honette Sslskab och kommer att ge oss till lifs sin repertoar: Gastaf 3 på besök hos spåqvinnan »Arfvedson», »En brottslig betjent» och »Ett äfventyr på Ulriksdal», hvilken sistnämda pjes, såsom br Sslander tillkännagifver, genomsetts och gillats af konung Oskar 2.
Eljes visste vi inte att han var teatercensor i detta land.
Apropå teater, så var det riktigt förståndigt af nationalgoodtemplarne att be: slöto sig för att upplåta sin atora sal för dramatiska föreställniogar. Inte ligger det något ondt i dem, och orden kan få en god inkomst häraf, utan att den behöfver befara att mottaga syadapengar.
Nn kanske man en eller annan gång kan (A hit ett af landsortens större, goda sällskap, som kan pigga upp oss litet. Att ingen teaterdirektör förut brytt sig om att tänka på oss — det har naturligvis berott på att vi ej haft någon passande teaterlokal. Men nu ha vi det. Och tack skola goodtemplarne ha för det.
Eftersom vi nu kommit in på teaterkapitlet, ska vi servera våra läsare en både sann och treflig historia.
Det var för flare år sedan, då »hela Stockholm» vandrade till Josephsons »Nyan» för att se »Lustiga kriget» med hr Fritz Arlberg och visat också den till Amerika utvandrade fru Östberg.
En afton voro kronpriosen och kronprinsessan der med uppvaktning. Det var ett par månader innan det furstliga parets förstfödde och Sveriges blilvande tronföljare såg dagens ljus.
Under en mellanakt, då direktören stod inne på scenen, nalkades honom gravietetiskt teaterns kamrer, upplät sia mun och talade:
— Hr Josephson, med afseende fästadt på det höga teaterbesöket i allmänhet och hennes konglig höghet kronprinsessan Sofis Maria Viktorias intressanta belägenhet i »syanerhet, tillåter jag mig att till Eder, hr Josephson, vördsamt hemställa, huruvida det icke skulle vara lämpligt och förutseende och egnadt att förebygga en möjligen anpars timande till: dragelse, bvilken kunde för hennes kongl. höghets välbefianande medföra högst allvarsamma följder, om det Icke, säger jag, skulle vara lämpligt, att den höga gästen på ett taktfullt sätt underrättades om, att vi i detta lustspels nästa, d. v. s. andra akt komma att låta en bomb krevera inne på scenen.
Jo, det fann direktören mycket förståndigt och uträttade saken genom den uppvaktande kammarherren, och kronprinsen tackade för omtänksamheten.
Nå, akten började.
— Kommer bomben snart? — frågade kronprinsessan, som började bli nervös.
Direktören, hvilken satt en bit ifrån, blef också nervös, reste sig och spanade.
Arlberg gick på scenen och spankulerade, väntande på bomben; men det kom iote någon.
I stället hördes i högra kulissen ett stilla, beskedligt: pssst!
Och Arlberg, som skulle bli vettskrämd af explosionen, fick utan allt slags knalleffekt kasta sig på mage på rococostolen och sprattla med benen ändå.
Men nu var det ute med direktörens tålamod. Rasande som en tiger, rusar han bakom scenen, får tag i den sirlige kamreraren, ruskar hbonom och skriker pipande:
— Hva in i — — skulle herrn narra mig att gå och göra mig till och tala om bomben, när herrn inte har så mycket fävett i sin träskalle att herrn kan Iåta den gå. Teatern är ju skandaliserad!
Men kamrern stod lugn: — Hr Josephson, det är icke jag som sköter reqvisltan. Jag kan icke hjelpa, att bomben icke villel Men nog var det fatalt.
Statistiken är en förarglig vetenskap. Den uppenbarar på det mest skoningslösa sätt en hel del obehagligheter.
Som nu senast t. ex. när den bråkat med Sveriges folkmängd. Den bar visat att i vårt land funnos vid årsskiftet 151,099 stycken flera fruntimmer än karlar. Alltså — 151,099 qvinnor, måste blifva ogifta af brist på manfolk. Och på Got: få 3,180 töser gå och sucka utan ungersvenner hela sitt lif.
Det är sorgligt, men det är sant. Det bör likväl inte hindra, att vi med all makt föga bort mormonpredikanterna från vår ö.
Man har bedt oss påpeka att fru Fredrikke Nielsen om söndag i metodistkapellet håller föredrag om »Minnen från flydda tider». Vi veta icke, hvilka dessa minnen äro, men med kännedom att fru Nielsen innan hon blef »omvänd» var en af Norges mest framstående och uppburna skådespelerskor, torde man få antaga att »minnena» ha något samband härmed.
Botair.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 30 Juni 1893
N:r 99