under en hård pålandsstorm, derpå fick man i går morgse en ny sorglig bekräftelse genom det skeppsbrott, som då timade strax söder om badinrättningen, ungefär midt emot Josefinakällan.
I Mariestad hemmahörande galeasen Alfred om 86 ton, förd af kapten F. Johansson, befann sig i går morgse, då orkanen bröt ut, på väg från Oskarshamn med last af gjutjern och koks till P. A. Otter & Komp. härstädes, Fartyget var då ännu låogt ute till sjös. Snart hade emellertid dess stormsegel blåst sönder, och som vinden alltjämt fortfor att öka i kraft, vågade skepparen ej längre hålla sjön, utan bevlöt att söka sig in till Visby.
Kl. var något efter 9 på morgonen.
Fartyget kommer med kurs inåt gattet, och är färdigt att löpa förbi piren, då i detsamma ett väldigt brott griper tag i skrofvet. För att få skutan att lofva starkare, stryker man då stagfocken, hvarjämte storseglet ej stod riktigt pikadt.
För den, som varit vittue till en dylik i och för sig riktig manöver vid inseglingen till vår hamn i dylik storm, stod det genast klart, att fartyget var förloradt. Med de otillräckliga segel det nu förde, var det ett rof för bränningarna och den starka aggan i gattet. Det bjelpte ej, att man, då man märkte, det fartyget ej styrde, genast kastade två ankaren för att hålla det qvar. De väldiga vågorna draggade ankarena med sig och inom få minuter hade fartyget slungats upp bland de stora bullerstenarne vid stranden.
Der stod det nu, rullande från den ena sidan till den andra, med riggen svigtande så att man befarade, att den hvarje ögonblick skulle gå öfver bord. Rodret var bortslaget och delar af fartygets botten begynte flyta i land.
Det gälde, att berga den om bord varande besättningen, som utgjordes af tre man utom kaptenen. För detta ändamål anlitade man härvarande räddningsstations raketapparat.
Den första raketen man sände ut mot fartyget, träffade ej. Linan halades åter in och fastgjordes vid en annan raket, som dock riktades så högt att den träffade långt uppe i riggen. Att äntra upo efter den var ej att tänka på vid de häftiga rullningarne. Linan drogs sedan ned till yttersta spetsen af bogsprötet, men ej heller der kunde den nås af besättningen, utan gick ifrån fartyget.
Då fattade ett par i land stående karlar, arbetarne Alstedt och Jacobsson, fatt i linan och vadade genom bränningarne med den samma ut till fartyget. Vattnet var på insidan om densamma ej djupare än att detta lät sig göra.
Så halades då ändtligen en tross ombord och räddningskorgen firades ut till fartyget. I densamma räddades snart un: der åtskilliga doppningar kocken, jungmannen, styrmannen och sist kaptenen. De voro alla ganska medtagna.
På eftermiddagen, då stormen bedarrat något, bergades lösa ioventarier och besättningens tillhörigheter i land.
Om fartyget lönar att taga af grundet och reparera, är ännu för tidigt att afgöra. Lasten bar mani dag börjat lossa.
Fartyget, i hvilket kaptenen äger en fjerdedel, var ej försäkradt.
Det är tredje gången på några år, son strandvingar inträffat just på detta ställe vid insegling i vår hamn med nordlig storm. Den skeppare, som ej känner till de säregna förhållanden, som här råda, minskar naturligt nog siva segel, då ban annars befarar att törna på land inne i sjelfva hamnen, Men han är då ock räddningslöst förlorad. Ty med små segel kan intet fartyg kämpa sig genom bränningarna och suget i gattet. Nej låt klutarne sitta på, och det skall gå bra, det är det råd, som hvarje skeppare, som söker in hit i nordlig storm, borda noga beakta. Hade fartyget i går icke firat sin atagfock och dertill haft storseglet väl pikadt, hade olyckan troligen ej händt. Men sådana säregna manöverförhållanden är ej godt att ha reda på.
Lots kunde ej utgå. Den röda flaggan satt bissad på stationen.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 18 Augusti 1893
N:r 127