af Nya folkskolehuset
har i dag försiggått i öfvereastämmelse med det program, som vi redan i onsdags voro i tillfälle att meddela.
Kl. 1/2 11 började klockorna i domkyrkan ringa sin maning till högtidligheten.
Och folket följde deras ljud. Stora skaror vandrade oafiåtligt ut genom Österport till det nya skolhuset, i hvars vestebul och korridorer man samlade sig. Uppgången var prydd af ståtliga granar.
Klockan strax före 11 tågade folkskolbarnen upp i andra våningens korridor, längs hvilken de, klass efter klass, togo plats. Den stora åhörareskaran trängdes äfven här i öppnade salar och i trapporna.
Midt i korridoren fanns placerad en estrad, hvarifrån invigningstalet skulle hållas.
När klockan slagit 11, blåste artillerimusiken koralen nr 3 i vår psalmbok, verserna 3 och 4.
Omedelbart derpå trädde biskopen med kräklan i handen fram och böll följande tal:
I Guds Faders, Sons och den Helige Andes namn Amen.
»Statt upp, var ljus; ty ditt ljus kommer, och Herrans härlighet går upp öfver dig. Ty si, mörker öfvertäcker jordev, och mörkhet folken; men öfver dig uppgår Herren, och hans härlighet skall synas öfver dig. Och hedningarne skola vandra i ditt ljus, och konungar uti skevet, som uppgår. öfver dig. Lyft upp dina ögon, och se omkring dig: Dessa alla församlade komma till dig ; dina söner skola komma fjerran efter, och dina döttrar vid sidan uppfödda varda. Då skall du se din lust, och utbrista, och ditt hjerta skall förundra och utvidga sig, när den stora hopen vid hafvet vänder sig till dig, och hedningarnas makt kommer till dig.» Kri tendomens väsen, den evangeliskt lutharska kristenhetens fältrop är: statt upp, var ljus, ty ditt ljus kommer!
Statt upp, var ljus! Se der menskligheters bestämmelse, se der hvad som antyddee redan i skapelsen morgon, då jorden var öde och tom och mörker var på djupet, men Guds ande sväfvade öfver vattnet. Ty Gud sade: »Varde ljus», och det vardt ljus öfver all naturen. Härom heter det vidare, att Gud såg, att det var godt, och ekilde mörkret ifrån ljuset.
Menniskans bestämmelse är dock icke endast densamma som naturens. Nej, hon har fått förmåga att höja sig ofvan densamma till Gud, Det är detta som är hennes första och största mål, såsom ock synes af den ur Es. 60 kap. hemtade text, jag i dag lagt till grand för mina ord.
Att det ljus, som kommer, af profeten kallag ditt ljus, det visar dess inre slägtskap och befryndelse med den, till hvilken ropet ljuder, Vore än ljuset aldrig så klart, bad vi ej öga att fatta det, skulle det vara idel mörker. Lofvad vare dock Gud, det råder en inre frändskap mellan ljuset i Kristus och menniskans inre, Det skriar der efter ljus. Derför kan sanningens ande få upplysa detta af naturen förmörkade inre. Det är ej heller mindre vigtigt att lägga märke till, att ljuset ej utvecklar sig ivifrån. Det skall komma, egolen måste uppgå af höjden, ljuset lysa i Jesus Kristus.
Statt upp, o menniska, ty se ditt ljus kommer. Och det behöfves, ty mörker öfvertäcker jorden. Sådant är tillståndet af naturen i menskligheten, Den har behof af rättfärdighetens sol med salighet under sina vingar, af Herrans klarhet. Det är ett härligt mål, hvartill menniskan är hestämd: till Honom, andarnas fader, den eviga ljuskällav. Likasom i Gamla Testamentet skildras, hur Iiraels barn vid sin vandring genom öknen företräddes om natten af en eldstod, så ha och vi i Nya Testamentets tid på vår vandring genom lifvets öken en eldstod, nämligen Herravs ljus, som skiner klarligen.
»Och hedningarna skola vandra till ditt ljus».
Det är en hoppets stjerna, detta ord. Visserligen är det sant att det finnas i denna verld en ljusets kärntrupp. Men gent emot densamma stå hedningarnas stora skaror. Dock, äfven de skola en gång, enligt Herrans fasta ord, vandra till ljuset.
Ja, vid detta tillfälle lägger jag eder på bjertat, I unge, att bilda kärntruppen i ljusets här inom vårt samhälle, så att hedningarna månde längta efter edert ljus, ja äfven konungarna, det är edra föräldrar, edra målsmän, slutligt vandra i det samma,
Någon har sagt, att det finnes. ingen hoppfallt Jjas framtid för skolav, utan hemmens ombildviag till ljushärdar. Men detta sker ej enbart inom dem sjelfva. Nej, de små skola fostras att lysa upp hemmet att det ordet måtte uppfyllas som skrifvet står, att hedningarna skola vandra i ljuset.
»Lyft upp dina ögon — så säger vidare den belige — och se alle dessa församlade komma till dig; dina söner skola komma fjärran ifrån och dina döttrar vid sidan uppfödda varda» — eller som det på grundspråket heter »på armarne burna varda».
Såsom det och heter i Esais 49 kap., att konungar skola varda dina skaffare och deras furstinnor dina ammor, så skall ock detta uppfyllas, om både skola och hem blifva ljushärdar. Och hör hoppets ord: alla dessa komma till dig, dina söner fjärran efter.
Ja, samhällets söner äro ännu fjärran. Då är detta ett godt löfte att trygga sig till, att äfven sönerna, männen skola lära sig att akta Gud och hans heliga ord. Ock det skall så blifva, ty löftet är fast i Herren: lyft upp dina ögon och se!
»Då — så slutar profeten — skall du se din lust och du skall utbrista vch ditt bjerta skall förundra och utvidga sig, när den stora hopen från hafvet vänder sig till dig och hedningarnas makt kommer till dig».
Ja, i sanning, i den stunden skall mitt bjerta lofsjunga Hans namn och alla de, som äro kallade att föra ljusets här till seger, skola förundra sig i sitt hjerta, när den stora hopen vid hafvet kommer till Herren.
De som bo vid hafvet äro kända för råhet och brist på andligt ljus och det har nästan blifvit till ett ordspråk, att de lättare hemfalla under mörkrets välde. Dock, Herrans ord är sannfärdigt. Den stund skall komma, då vi få se vår lust och utbrista i fröjd, när dei stora hopen från hafvet kommer och hedningarnas makt smälter samman för ljusets värmande strålar.
I veten alla, att jag nyligen vändt tillbaka från Nya verlden. Vid inlöppet till dess största ståd ser man en väldig stod, skimrande som guld i solens strålar. Det är Bartholdys berömda frihetsstaty.
På samma sätt har Visby samhälle i omedelbar närhet af sina. murar velat resa en liknande stod, hvarifrån ljuset skall sända ut sina strålar, Det är så den vill varda betraktad, som en fribetsstaty i gamla verlden, på vår ö Ryktbart var Gotland af ålder, stort kan det ännu bli, men då genom den sanna friheten, vunnen genom det eviga ljuset. Framför allt skall det bli stort i känslan, i viljan, i hjertat.
Så önskar jag, att detta hus hvilket jag nu går att inviga, måtte fylla sin bestämmelse,till Guds ära och gagn, för samhället i tid och evighet. Och dermed vigerjag denna bygnad till ett Guds tempel i Guds Fadrens, Sonens och den Helige Andes namn. Amen.
Efter Fader vår och Välsignelsen sjöngos dö, två sista verserna af psalmen 3, hvarefter biskopen höjde ett »lefve konungen och fäderneslandet», hvarpå följde folksången, spelad af musiken och sjungen af alla de församlade.
Härmed var invigningens första del till ända.
Nu svajade från det nya folkskolehuset den svenska flaggan, och utkomna i det fria, sjöngo skolbarnen fyra verser af en inöfvad fansång, begynnande med orden
»Du blågula svenska fana!»
Till kyrkan
satte sig derefter, under klockringning, processionen i gång.
I spetsen gick biskopen, skolrådet, lararekåren och sist folkskolebarnen, Förut hade i kyrkan småskolans lärjungar tagit plats. I öfrigt var kyrkan fyld af folk.
Altartjensten förrättades af pastorerna Söderberg och Ronqvist.
Efter altartjenstens slut afsjörgo skolbarnen från orgelläktaren en »Reformations sång» af pastor Kihlberg.
Under tiden hade biskopen bestigit predikstolen.
Det fins väl ingen af de närvarande, yttrade biskopen i inledningen, som är okunnig om, att denna dag är Martin Luthers födelsedag, att den store reforimatorn idag för 410 år sedan först skådade dagens ljus. Och vi böra alla med glädje fira hans minne, ty det är icke blott i kyrkan och på detandliga området som han uträttat storverk, utan äfven skolan har alla skäl att älska och vörda minnet af en man, hvilken gjort till sin uppgift på jorden att verka äfven för de smås höjande.
Måhända veten I icke alla hvarför vår store Luther kallades Martin? Redan för 400 år tillbaka, liksom ännu idag, var det seden att nämna de nyfödde efter den dag, på hvilken de föddes. Och vi skola då erinra oss att Mårtensfesten å Luthers tid firades på ett sätt, som föga gaf efter för julfesten. Liksom vid andra stora högtider kallade man dagen före Mårtensdagen »Mårtensafton», Det var på Mårtensafton den lille Luther föddes, och Mårten blef hans namn.
Tal. blef särskildt en gång för 14 år sedan påmind om denna Mårten Biskop, då han b>sökte Uogarns andra bufvadstad, det sköna Pesth, Biskopen var född der, ehurn ban 8edan blef biskop i Tours i Frankrike. Der stod nppstäld en vård till Mårten Biskops ära, en vård, föreställande en ryttare, som håller ett svärd i eva handen och en mantel i den andra, hvilken mantel han tyckes i begrepp att hugga itu. Framför honom ligger en eländig krympling, så naken att man tycker sig se huru han skälfver.
Det berättas vämligen att Mårten Biskop en gång till en fattig stackare delat sin mantel, då han ej kunde gifva honom hela. Sagan säger ytterligare att ban derpå i en dröm såg Kristus omgifven af sin englaskara och att han just bar den halfva manteln.
Kristas hade då sagt till honom »Martinus, hvad du hafver gjort en af dessa minsta mina bröder, de hafver du ock gjort mig.»
Och de små åhörarne borde icke glömma denna sköna berättelse, ty i dag just fira vi en högtid, som osökt påminner oss derom.
Det lilla Visbysamhället har gjort mot de små som Martinus gjorde mot den fattige, har gifvit hvad det kunnat. Hvaroch en har tagit något af sitt för att fylla de smås bahof, bland hvilka behof uppfostran väl torde vara allra vigtigast.
Så när I, sade talaren, kommen ihåg denna saga, så låten då edra tankar med tacksamhet dröja vid detta samhälle och försöken att löna samhället tillbaka genom att blifva nyttiga, redliga medlemmar i detsamma.
Till text för predikan togs Aportlagerniogaraas 3 kap., de första 10 versarne, berättelsen om den af Petrus och Jobannes botade krymplingen vid templets port.
I Rom fingo gossarne, så länge de voro i skolåldern, bära samma drägt som de högste embetsmännen, purpurmantelo, för att antyda, hvilka möjligheter de unga buro inom sig.
Någontiog likoande kunna vi säga om vårt nya folkskolepalats, som mera ser ut som b)stad för en biskop än som undervisningslokal för alla dessa små, dessa fatt!ga skolbarn, D:t är en maning till dessa barn att utvecklas i det goda, en maning till sanning och trohet ioför Gud. Det är också en maning till de äldre att låta sig lifvas af en högre liteåskådniog, att hafva för ögonen skolans höga syftemål och att i Hans namn utföra belbregdagörelse. Petrus och Johannes, nämda i vår text, voro af skilda skaplynnen, den förre kraftig, den senara känslig och vek. Men tillsammans kunde de uträtta underverk. Så må vi taga i enspråk alla törmågor, både kraftiga och vekare.
Det var i bönestunden de gjorde sitt verk. Skola lärare och föräldrar kunna göra sitt verk, då må de också uträtta det i bönestunden, börja och s’uta i bön. Och det fordras att kunna begagna tiden, liksom texten säger att krymplingen tillbragte hvarje dag vid tempe2lporten, der han valt sin plats nog för att också få glädjas åt den med bildverk rikt sirade sköna portalen. Så skola äfven barnen behandlas så att de blifva glada åt att gå dit, föräldrar vara måna om att de små besöka skolan, templets sköna ingångsport.
Det första Petrus och Johannes gjorde då de fiogo se krymplingen var att i kärlek fåsta sig vid honom. Ect sådant iobördes kärleksförhållavde och vänligt band mellan lärare och lärjungar är också så nödvändigt om skolans verk skall lyckas.
Vidare berättas det att aposteln sade till den sjuke: »Silfver och guld hafver jag icke, men hvad jag hafver det gifver jag dig: i Herrens Jesu Kristi namn, statt upp och gå!»
Detta är ett ord för alla lärare att taga vara på, Ve den lärare, som sätter sin lit till silfver och guld. Nej, edra gåfvor, som I villigt gifven, äro mera värda än silfver och guld, när I kunnen säga till de små: gå! gå till upplysning och utveckling i Jesu namn!
Och ändligen fordrades det att den botande skulle räcka ut handen och att sjuklingen skulle villigt låta sig fattas; det är för oss att läraren skall sänka sig ned till barnets ståndpunkt och kunna om än omedvetet bibringa lärjungen deu öfvertygelsen, att detär ett lefvande kärlekens intrésse, som leder honom i arbetet.
Och till sist heter det i texten att den sjuke följde dem in i templet och prisade Gud.
Han kastade bort all lättje och maklighet och följde dem. Så kan läsaren göra med dem han har under behandling. Väck upp det friska modet, som nog finnes, ehuru det af omständigheterna blifvit nedslaget! Se till att det kärlekens och hoppets mod bringas till lif, utan hvilket ingen återställelse är, så att, som det står i vår text, allt folket undrar och förvånas.
Och icke blott de vuxna gäller allt detta. Det berättas om Mårten et att han vid ett tillfälle, möjligen ett liknande detta, sagt till de unga. I kunnen göra just som jag, också dela eder mantel med den som behöfver. Och på en liten goszes fråga huru detta kunde vara möjligt hade han sagt, att de kunde dela med sig af det lilla de hade, liksom de små lammen ju dela med sig af den ull de bära. Så ha de unga ungdomens mod och ungdomens kraft, som de kunna dela med sig åt dem som i lifvets kamp blifvit beröfvade hvad de från början sjelfve ägt.
Biskopen slutade sia predikan med nedkallande af Guds välsignelse öfver unga och gamla, öfver hela Guds församling.
Kl. 3 i dag har biskopen, som nämts, gifvit middag för skolråd, lärarepersonal och öfriga. som haft att på ett eller annat sätt bestyra med skolbygnaden, Äfven skolbarnen ha haft en liten fest, På ivitiativ af några enskilda personer ha de senaste dagarne inom samhället insamlats medel till ordaande af en kaffebjudniog för såväl folk- som småskolans barn, till ett antal af 700. Den har ägt rum i goodtemplarsalen vid mellangatan kl mellan 3 och 5 e. m. och har ledts af stadsmissiooären pastor Renström med biträde af söndagsskolans lärare och lärarinnor.
På tidningens första sila synes en bild af det nya folkskolehuset. Det reser sig fint och ståtligt derutanför de åldriga murarne.
En lång tid har förfltit sedan församlingarna fattade beslut om dess byggande. Det gälde en stor uppoffring af penningar för ett fattigt samhälle, men man fick icke tveka. Behofvet var oafvisligt. Många bekymmer ha varit förenade med arbetets utförande, många strider ha utkämpats om det samma. Men i dag, då den vackra bygnaden står der färdig, minnes man allt detta såsom något det der farit, och tanken går med ljusa förhoppningar mot framtiden, att de slägten, som i det nya skolhusets salar komma att fostras, skola veta att löna fädernas uppoffringar genom att blifva goda och nyttiga samhällsmedlemmar.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 November 1893
N:r 175