Södra Gotland, 16 Nov.
Grymt djurplågeri. Då en landtman för kort tid sedan skulle slagta en oxe, bigagnade han sig af den gamla uråldriga metoden att sammanbinda fötterna på djuret under exekutionen. Till hjelp vid denna plågsamma förrättning hade han sin son samt en granne.
Som slagtredskap begagnades knifven, som gubben sjelf förpassade i djurets nacke. Msn ödet hade beslutit att spela våra slagtare ett fult spratt, ty just som det dödande stålet blef sänkt i djurets kropp, gjorde det ea förtviflad kraftansträngnviog, så att tåget gick sönder och oxen störtade upp igen på logen, der den grymma förrättningen verkstäldes, slet sig lös f ån sina bödlar under de blodet stänkte vida omkring, och rusade ut på gården. Sonen fattade dock snart åter tag i djurets horn, men denna manöver hade så när blifvit hans sista, ty nu var den sårade basten ilsken och ville spetsa dem som vågade röra honom. Med snaror af tåg och flera mäns hjelp lyckades man dock omsider fånga det rasande djuret, som pu af blodförlust var nära nog utmattadt och öfveransträngdt, hvarefter ändtligen det snart blef ett slut på djurets lidanden och dödsqval.
Detta var nu vid användandet af det gamla slagtsättet, men äfven vid begagnandet af s. k. masker vid dödandet utötvas djurplågeri. Såsom t. ex, vid en bondgård, der häromdagen en nasse skulle förpassas till de sälla jagtmarkerna, Bunden och hans biträde sprungo i kapp med grisen på gården, dervid de gåfvo djuret det ena slaget efter det andra, dock utan att någon gång träfla rätta punkten, hvaraf följden blef att oftrets hufvud boketafligen söndersargades af den i markön befiatliga sprinten, som t. o. m. iuträngde i djurets ögon. Är ej sådant ett grymt djurplågeri?
Maden jag nu är i farten att tala om slagt, kan jag ej underlåta att anteckna följande kostliga episod, som pyligen timat här på söder. En slagtare höll en dag på att »killa» en gammal oxe. Förrän djuret skulle dödas kom djurets ägara fram med en flaska konjak med tillsägelse åt slagtaren och drängarae att gifva »delinqventen» deraf, ty då blefve köttet mycket mört, påstod han. Alltnog, vår slagtare och två drängar knogade nu ut till oxen med flaskan, men den som icke fick smaka dess innehåll var just den gamle sege oxen; det var allt för inbjudande för karlarne sjelfva, Några dagar efteråt kom djurets ägare att med en sockenbo samtala om det »utmärkta» experimentet med oxen, då han så förnöjd utbrast: »Det var då märkvärdigt hvad köttet blef mört och godt, när oxen fick en sådan dosis». Men slagtaren och hans medhjelpare skrattade i mjugg åt den historien!
Gotlands Allehanda
Fredagen den 17 November 1893
N:r 179