höll dr Eckhoff vid antropologiska sällskapets sammanträde i fredags ett föredrag.
För att undersöka några derstädes funna fornlemningar hade tal. begifvit sig dit i Okt. detta år med lotsverkets ångare Ring. Landstigniagen kan vara mycket svår, då ej en tillstymmelse till hamn finnes, men hade denna gång gått jämförelsevis lätt. Det första, som fäster den besökandes uppmärksamhet, är de oerhörda sandmassorna; så långt ögat når, synes ett strandbälte af fin flygsand, som långsamt öfvergår i en strandvall, hvilken, likaledes af sand, höjer sig till 30, 60, på vissa ställen ända till 120 fots höjd. Man är böjd att tro, att denna höga vall skulle utgöra ett skydd mot stormarna för det innanför belägna landet och den detsamma täckande vegetationen, men så är ingalunda fallet. På grund af savdens lösa beskaffenhet, är vallen stadd i ständig vandring inåt ön, hvars skogsväxt den öfverhöljer och förqväfver; att detta icke sker fullständigt, beror på flere omständigheter, såsom växtlighetens öfverhandtagande samt framför allt på det förhållandet, att i sanden äfven finnas större och mindre stenar, hvilka, då det lösa materialet bortförts af vinden, bilda en mosaikliknande betäckning öfver underliggande lager. Dessa stenar förete ofta de underligaste bildningar, de äro skarpkantade, förselda med svartvade bål o. s. v., bildningar, som geologerna numera anse bero på vindens inverkan; de äro »vindnötta» eller randslipade».
Växtligheten och djurverlden på ön erbjuda föga omväxling. Den består af skog, företrädesvis af tall, men äfven på några ställen löfträd, såsom ek, björk och rönn. På marken finnes ingen gräsmatta; sandgrunden är deremot öfverallt i öns inre täckt af ljung, lingonris och renlaf. Vid kusterna finnas sälar, af större djur hafva förr funnits förvildade får, som sedan ön öfvergått i kronans ägo ej vidare få hållas, samt renar hvilka ditfördes i slutet af förra årbundradet, men redan för länge sedan blifvit utdöda. Harar inplanterades på 1840-talet. Af fåglar finnas måsar och tärnor i otaliga massor och för öfrigt sådana som lefva på trädens stammar, såsom hackspettar och nötväckor:
Öns klimat visar samma egendomligheter som Gotlands, nämligen kalla och torra vårar samt ljumma höstar. Men äfven midt på sommaren råder brist på nederbörd; i Juli månad faller på Sandön mindre regn än nästan på någon annan plats i Sverige.
Dessa nu skildrade naturförbhållanden synas icke locka till bosättning — nu består befolkningen uteslutande af betjeningen vid öns båda fyrar och deras familjer — och då är det af intresse att på den vanlottade ön finna spår af gamla tidiga kulturperioder. Under ledning af fyrmästaren Bourgström hade tal. besökt öns fornminnen. Så väl på östra sidan vid Säludden som på den vestra vid den s. k. Gården fuunos grafhögar, som visade sig innehålla kol och brända ben och alltså härstamma från förhistorisk tid. Då inga fornsaker funnos, kan man blott antaga, att de härstamma från jernåldern, Två ganska betydande stenkummel, likaledes innehållande brända ben, funnos innanför strandvallen på öns södra sida. Dessutom hade man på ön funnit en spjutspets af flinta, en bronsdolk, en armring af brons från jernäldern och spjutspets af jern från 8—900:talet, alltså minnen ån den förhistoriska tidens alla perioder. Från medeltiden hade man funnit myntm. m.
och ett större fynd af plåtmynt från Karl 11:s id hade anträffats vid stranden, antagligen emningar af något strandadt fartyg.
Af öns nyare historia anfördes, att drotting Kristina skall hafva skänkt densamma till Fåröborna, hvilkt först besutto den skattefritt, men år 1658 ålades att betala årligén 10 sälhundar och 21/2 tunna sälspäck, »för det sköna kustfiskets skull», Ett anbud att lösa ön för 2 riksdaler specie skola docg Fåröborna hafva afböjt. Gustaf 3 skänkte ön åt a man, som kallas Benedictus och som der införde de omtalade renarna. För öfrigt säges ön förr hafva varit tillhåll för sjöröfvare och fartygsplundrare, och om de goda tillfällen sådada haft att utöfva sitt nesliga näringsfång, derom vittnar det nästan oafbrutna band af vrakspillror, som omgifver hela ön.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 20 November 1893
N:r 181