i Blanchs konstsalong i Stockholm ekrifver Don Diego i senast hitkomna nummer af Figaro:
Vill ni se haf och strand i naturens eget ursprungliga majestät, så behöfver ni ej gå längre än ner till Blanchs konstsalong.
Här ligga några väldiga klippblock ödsligt uppvräkta vid hafebrynet — i halfgrå förmiddagsbelysning.
Här brinner det glödhvita hafsvattnet mellan skären — en solnedgångsstund.
Här står på en holme en enslig qvarn med mystiskt framskymtande fartygsskrof — medan månskenet pressar sig fram ur de hopade nattmolnen.
Här glida öfver vattnet, under skrikande måsars flygt, fartyg med slapt hängande segel — en dimmig sommarmorgon i hafsbandet;
— — Öfverallt en omedvetenbetens osökta stämning, en naiv, obändig färgstyrka. Men tror sig midt uppe i den afmålade naturen sjelf. Intet sjeltsvåldigt gredelinmanér, liksom ingen akademisk tråkighet talar härur. Idel medfödd, ursprunglig och oförstörd konstnärsbegåfning.
Sjelfva teckningen i taflorna är mindre tillfredsställende. När hr Romin målar menniskor, gör han dem till stela marionetter, och Visby slottsruiner verka som stämpingslösa dekorationer.
Men gäller det natursanning i färgsammansättningen, gäller det stämningsfull poesi i de stora vyernas perspsktiv, uppnår han en verkan, som genom sin friskhet och intensitet kommer en att glömma alla anmärkningar — äfven den om motivens påfallande likformighet.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 25 November 1893
N:r 184